Dididudidididididu

Nu ska det handla om en viss typ av musik. Jag har länge stört mig på hur den ofta används i fel sammanhang. Musiktypen jag talar om kan till exempel hittas i tv-serien Desperate Housewives, i reklamen för Lokas mineralvatten och framförallt i Harry Potter-filmerna eller i Disneyproducerade saker. I Harry Potter fungerar den bra. De filmerna är nämligen sådär hurtigt, finurligt hollywoodskt buskismagibarnsliga "med glimten i ögat" som passar den typen av musik. Man tänker sig typ husalven Dobby som smyger lite klumpigt och kanske snubblar lite roligt när man hör den. Man kan också tänka sig ett scenario med ett lurigt troll som tittar fram bakom en sten i en Disneyproducerad matiné, med valfri känd barnskådespelare, när hela den lyckliga familjen tror att allt är som vanligt. Bara katten ser.

I sådant sammanhang är den här musiken jättebra. I fel sammanhang blir den väldigt irriterande. Frågan är varför man tycker att den passar in i en tv-serie om amerikanska hemmafruar. Ok, jag har inte sett på serien särskilt mycket, men de delar jag sett har gjort mig irriterad. Jag tror liksom att det ska handla om fantasieggande och spännande saker när jag hör musiken (eller att det är ett barnprogram), men blir väldigt lurad när jag bara ser en massa botoxmammor med relationsproblem. I den där "Det är någonting med hälsokällan i Bergslagen"-reklamen blir det ännu värre. Att försöka förknippa en källa i Bergslagen och nåt jävla mineralvatten med ovan nämnda saker är bara så jävla dumt. Jag lovar att när man skyfflar kol i helvetet medan en helvetesdemon gnager på ens ögon så kommer den musiken att spelas i bakgrunden och vara irriterande fel i sammanhanget.*

För att man ska förstå vad jag pratar om har jag gjort ett litet ljudkollage man ska lyssna på medan man tittar på bilden nedan.




"Oj, oj den här killen har verkligen inte mycket till liv som sitter och gör ljudkollage och klagar på fullständigt meningslösa saker. Han är helt värdelös", kanske ni tänker nu, och det är säkert fullt berättigat att tänka så. Därför bjuder jag också på en låt jag tycker är jättefin:

J Holiday - Be With Me

* Efter lite googling ser jag nu att Loka sponsrar Desperate Housewives. Creepy!

Ålderskrisande

Nu ska jag bli lite sentimental. Dagar som denna då man åker hem till föräldrahemmet för att fira någon helg, resulterar nämligen ofta i att minnen från förr gör sig påminda.* Man sätter sig då i det gamla pojkrummet och rotar fram skolkataloger och gamla anteckningsblock, sällsamt orörda av tidens tand. Man blir lite gråtmild och nostalgisk och känner sig tvungen att skriva en självbiografisk text om sin uppväxt, som om man vore en ung svensk romandebutant.**

* Detta skrevs vid påsk.

** Vilket förstås inte alls behöver betyda något bra, så förbered er på självcentrerat och platt nostagliskt svammel utan fyndiga metaforer, aforismer eller några direkta slutsatser.

Idag tänker jag på gymnasiet. Det är svårt att undvika att tänka på sin skolgång när man vandrar nedför Ragnaröksgatan, (världens coolaste gatunamn) och tänker på alla gånger man gjort det förut. Under min gymnasieperiod handlade det oftast om att jag sen utav bara helvete cyklade det fortaste jag kunde till busshållplatsen på just Ragnaröksgatan. Jag är övertygad om att all "cykla till busshållplatsen för att inte komma försent till skolan"-stress är den viktigaste orsaken till min krassliga hälsa med kroniska magsjukdomar och störiga gallblåsor. Det är vad som kan hända när samhället tvingar en att gå upp tidigt fast man är en obotlig nattmänniska. Jag sov antagligen för lite varje natt från fjärde klass tills jag tog studenten. Antar att jag aldrig riktigt tyckte att dagarna räckte till. Man ville ju ladda hem en massa musik på Napster och Audiogalaxy, se Kvinnofängelset och spela typ Baldurs Gate liksom.

I gymnasiet missade jag bussen minst varannan morgon. Samtidigt var jag alldeles för mesig för att ta det med ro. Min medelklassuppväxt med både bildning och piano, har framkallat ett duktighetskomplex som genom hela skoltiden gjorde det omöjligt för mig att strunta i att studera till prov och att göra läxor. Ganska bra kan man tycka. Även ganska onödigt förstår man idag när man förstått hur onödiga goda gymnasiebetyg är då man ändå är "värdelös humanist" ut i fingertopparna. Jag fick inte ens särskilt bra betyg i slutändan. Jag fick VG+ på alla prov och kunde aldrig få MVG då jag sällan öppnade munnen på lektionerna.

Det var ändå ganska skönt att missa bussen. Missade man inte bussen fick man sitta och lyssna på skrålande tonårskillar som tävlade i att göra irriterande höga ljud hela resan. Något som mina kassettband med Belle & Sebastian, Scott Walker eller bob hund inte kunde överösta. Högst lät Martin, Toffe och "Parne" och det placerade förstås dem högst upp i tonårshierarkin. Jag ville skrika åt dem att hålla käften men höll förstås inne min vrede istället för att skaffa en automatkarbin att tysta dem med.***

*** Antar att den mesiga musik jag tipsats om genom att läsa Pop, Sound Affects eller Benno gjorde mig mer harmonisk. Dock var det inte så många som visste om min i mitt tyckte ofantliga koll på musik, och det grämde mig en del under hela gymnasiet. Trots det nördiga musikintresset kan jag poängtera att jag sällan lyssnade på låttexter vilket gjort att jag aldrig var en sådan kille som satt hemma och grät till the Smiths med tonårsångest. Det är antagligen en mycket positiv sak då folk som gjort det i regel blivit vansinnigt lama. (Jag var en tönt på andra sätt istället, typ som att jag och mina kompisar fortfarande lekte med pinnar i skogen vid 16 års ålder.)

Bussen var, om man kom i tid, alltid överfylld. I bakre delen satt killarna, i främre delen tjejerna och jag, om inte någon kompis var med. Då pratade jag kanske med kompisen och satt typ i mitten. Missade man bussen, träffade man de få andra som också missat bussen. Det var skönare och tystare. En känsla av ordlöst samförstånd kunde uppstå. Folk som missar bussar är antagligen mer sympatiska än de som inte gör det. När man sedan kommit fram till skolan följde den vanliga proseduren. Man gick till sitt skåp, gick på toa för att dricka vatten, och sedan försökte man så smidigt som möjligt smita in på sin spansklektion, där spanskläraren Boel med den gälla och påfrestande oktavväxlar-rösten stod och predikade om spansk grammatik, eller berättade om hur hon 1987 gått upp för en sydamerikansk tempelruin för att sedan behövt hasa sig ner hela vägen med hjälp av guider på grund av höjdskräck. Kom man sent fick man sitta avsides och titta på när ens kompisar hade jätteroligt, några bänkar bort. Den mesta tiden spenderade man med att se upptagen ut så att läraren inte skulle ge en några frågor. Sedan flöt dagen på. Tråkiga lektioner och en evig väntan på lunchen eller på håltimmar.

Jag tror jag hade mycket håltimmar. När jag tänker på gymnasiet är det jag minns mest hur jag och mina klasskamrater Jonas och Fredrik satt vid ett bord i den så kallade ljushallen, som låg mitt i skolan och lekte med typ sudd och gjorde absolut ingenting vettigt. Omkring oss rörde sig elever för att hämta böcker i sina skåp jättesnabbt som i den där Madonna-videon. Där fanns gänget som var så jävla fräscha och populära och kände alla. Senare fick man reda på att många av dem var frireligiösa. Där var också skolans poet som skrev värdelösa beatpoet-inspirerade dikter om Karl Marx och cigarettfimpar på lokaltidningens ungdomssidor, och kallade sig stalinist. Vi tyckte han var hemskt löjlig. Idag har jag hört att han jobbar med reklam.**** Kring honom hängde de få på skolan som precis som jag verkade ha ett musikintresse. Jag sneglade på dem och tänkte avundsjukt på hur det vore att ha vänner som diskuterade Velvet Underground och inte bara avfärdade ens musik som "flummig med falsksång". De var ofta fotografer för lokaltidningens ungdomssida och gick alltid runt med kamera och en gul skivbörsenkasse med en vinylskiva i. Ett vansinnigt löjligt fenomen tyckte jag redan då, vilket förstås komplicerade saker. Man ville vara deras kompis och samtidigt fick deras beteende en att knyta näven i byxfickan så blodvite uppstod.*****

**** En kul grej med honom som jag precis såg i en gammal skolkatalog är att han tillsammans med några andra startade en sektion som hette "Till Charles Bukowskis minne" i trean. På kortet stirrar han ner i marken och ser svår ut. Jag satte kaffet i halsen och sprutade ut det över hela det gamla pojkrummet som en seriefigur när jag såg det.

***** De här människorna var ofta också engagerade i elevrådet. Antar att det är samma sorts människor som blir aktiva i kåren på universitet sedan som satt där. Samma sorts menlösa grej för folk som vill känna sig viktiga. I gymnasiet sprang de runt och tjatade om hur stressade de var då de hade både plugg- och elevrådsbördor på sina axlar. Oj som man grät för deras skull.

Esteter i årskursen under brukade sitta på ljushallens scen med konstiga fula kläder och rödfärgat hår, som gjorde att de mest såg ut som tyska utbytesstudenter. Jag störde mig mycket på den yngre årskullen när jag börjat tvåan då de var så mycket töntigare än jag tyckte att de coola treorna hade varit. Brevid dem fanns "Gycklarsektionen", ett gäng långhåriga hippiegotlajvare med devil sticks i ryggsäcken som man hatade mest av alla men samtidigt var lite bekant med. Deras hangarounds var konstiga tjejer som hade stora hår med mossa i, och datakillar. Ofta stod rektorn, en rödpluffsig man i 45-årsåldern som kallades J-G, på andra våningen och blickade ut över eleverna med självgod min, medan klassens ballaste kille, Markus stod i en otrolig bredbent pose i tajta vita jeans och pratade med någon Barn och fritid-tjej nedanför. Med jämna mellanrum kom våra naturvetarvänner vällande ut från lektionssalar och pratade med oss. De var ganska nördiga med många egeninprogrammerade spel på sina monsterstora naturvetarminiräknare. De var dock ett ljus i tillvaron och antagligen mycket roligare än indiepopfolken och poeterna.

Dagen tog slut och man gick igenom staden för att komma till bussen. På vägen gick man in på Skivbörsen och tittade efter skivor. Skivbörsen-Joeys fårade ansikte och 70-talshårdrock mötte en. Hela barnbidraget spenderades oftast där fast att skäggiga bluesgubbar dissade en så man nästan började gråta när man beställde Field Mice-samlingen. Hade man inga pengar så bad man att få lyssna på någon skiva, eller så sålde man gamla grunge/skatepunk-skivor och fick råd ändå. Sedan åkte man hem och åt mellanmål bestående av kräm och skorpor och läste Kalle Anka. Hela tiden drömde man om sommarens festivaler som man besökte med en äldre kompis. De äckliga och slitna gamla festivalbanden på ens handleder påminde om lera, tonårsfylla och andra festivalfenomen som på den tiden var det absolut roligaste som fanns. Man hade verligen större tålamod för obekvämligheter när man var yngre.

Så var det på gymnasiet. Det är nästan 10 år sedan jag började i första ring, vilket när jag tänker på det känns ganska sjukt. Nervös, förväntansfull och med fjällrävenryggsäck och converseskor satt jag på uppropet i ljushallen i augusti 1998 och spanade på tjejer som också hade fjällrävenryggsäck och andra indieattribut, då detta var en helt ny grej för mig. (I min högstadieskola var alla tjejer jättestora handbollsmonster som sett Titanic 145 gånger och hade ben kraftiga som trädstammar samt bullrande otäcka skratt.) Flera människor kände jag igen från niornas avslutningskatalog som jag och mina kompisar hårdstuderat under sommaren. Tre relativt händelselösa men ganska trivsamma år låg framför mig.******

****** Jag måste förstås självgod som jag är, nämna att jag var den enda på skolan som hade converse-skor då, så unga läsare förstår att det funnits tider då det inte gick typ 10 "alternativa" ungdomar på ett tjog, och att jag var jävligt ball.


Om man klickar på bilden kan man se en större version. Gick man i min skola kan man kanske känna igen en del av personerna på bilden. Tyvärr ritade jag alldeles för litet vilket gjorde kvalitén lite sådär. Dessutom är det svårt att rita ansiktsdrag när allt är väldigt smått, men ca 80% av de ritade personerna har riktiga förebilder! Den som gissar alla rätt vinner en miljard.


(Två naturvetare, Jonas och jag, fast på riktigt.)

Dagens kids

Ja herregud hur de håller på, ungdomarna. Vissa är dock älskvärda. Ett exempel på en sådan är Floridabon Cory Bold. Han är väldigt ung, född 88 och gör så jävla bra remixer att jag dör. Marios Go remixat av Cory Bold är det bästa jag hört i år, plus att han också gjort fina syntiga remixer av Cassie och Ciara. Att han nämner både Cybotron och Hall & Oats som influenser, gör allt ännu bättre.

När vi ändå är inne på kids måste jag säga att senaste Nöjesguiden slår rekord i att vara töntig med alla jävla "klubbkids som ser ut som cp'n"-artiklar. Jag tycker att alla oavsett kön från och med nu ska klä sig i bylsig men funktionell overall!

Hejdå Bagarmossen

Så gick då flyttlasset ännu en gång, och nu från förortslugn till "citypuls". Jag bor återigen i studentkorridor och irriterar mig på dunkande ljud från rummet över mig. Jag tänker mig att personen i fråga har basketplan i rummet och att typ basketlaget från Sunes sommar tränar där. Det är inte första gången människan över mig i en korridor upprepande gånger studsar saker i golvet. Det är ett underligt fenomen.

Flytten gick smidigt och lätt då redige och starke småbarnsfars-Petter hjälpte mig att bära mina tunga lådor den kilometerlånga vägen till rummet. Nu när flyttkaoset är över trivs jag bra. Jag har rosa väggar och fler tv-kanaler än jag någonsin haft. För första gången i mitt liv har jag MTV och kan nu följa My super sweet 16 vilket jag förstår gör med stor entusiasm. Det väger upp för att jag måste kallprata, eller vara rädd för att behöva kallprata när jag går ut i köket. En rädsla som konstig nog efter över 4 års korridorsboende aldrig tycks avta. Fortfarande lägger jag ofta örat mot dörren och lyssnar noga efter social aktivitet i köket innan jag går ut och lagar mat.

Idag skaffade jag jobb. Jag var på intervju i morse och börjar kl 8 i morgon med gå bredvid någon erfaren hemtjänstjobbare för att lära mig tömma pottor och prata om värkande ryggar och 30-åriga kriget, eller vad nu hemtjänsten går ut på. Nu behöver alltså alla inte klaga på hur jävla lat jag är längre.

P.S.

Irriterande nog märkte jag att föregående inlägg är lite för lik en Rocky-strip från det första albumet. Här hoppas man vara banbrytande och orginell med en "Ojsan, allt var visst en dröm"-teckning som är typ min version på Mulholland Drive och sådana filmer fast med magoperationstema, och så är bara man bara en sjukt töntig härmapa med dålig koll, då det visar sig att Rocky också opererar magen på liknande sätt (utan drömgrejen men ändå). Lika bra att bli en positiv "vinnare" istället så bloggen slutar att ha "en sämre och mesigare Rocky"-tendenser. Alla vinnare jobbar inom hemtjänsten så jag har en god start.

D.S.

Bloggtorka

Man hade ju kunnat tänka sig att bloggen skulle svämma över av inlägg nu när jag bor i en ny stad och har en ny dator och allt. Så blev det inte, som synligt är. Jag har helt enkelt haft det för bekvämt på sista tiden. Eller ja, jag opererade förstås bort min gallblåsa härom veckan för att det växte en polyp i den. Det var ungefär såhär:

De blev till slut tvungna att operera bort hela min överkropp så nu sitter mitt huvud direkt där benen börjar.

I övrigt har jag koncentrerat mig på mitt band de senaste veckorna. Det är ganska töntigt att skriva om sina band så jag går inte in på det vidare (nu har jag ju ändå "utan" att ha skrivit om det lyckats få in att jag har ett). Det jag ville komma till är att det är svårt för mig, som är av manligt kön att vara kreativ på två olika sätt på en och samma gång. Försöker jag göra två saker samtidigt blir det kortslutning i hjärnan och jag kommer förvirrad till sans tre timmar senare ute i skogen, iklädd höftskynke med en blodig hjort i ena näven och en double whopper från burger king i den andra. Nu ska jag iallafall flytta till ett studentrum vid Tekniska Högskolan (konfrontation med teknologer blir åter igen mycket mer möjlig) och kämpar hårt för att få jobb inom hemtjänsten (får jag jobb kommer jag antagligen att bli en mycket mer missnöjd och surare människa). Detta leder säkert till ett lyft för bloggen.

På tunnelbanan

På tunnelbanan med mp3-spelare:

För någon lördag sedan var jag på fest i Uppsala. Festens värsta fyllo tog av okänd anledning min jacka med min ipod i och gick hem. Både jackan och ipoden är återfunna men jag fick uppleva några smärtsamma dygn utan musik. Typiskt i-landsklagande jag vet, men jag mår verkligen dåligt när jag inte kan lyssna på musik. Man har ju ett visst beroende när man gjort det ständigt sedan man var ungefär 11 år gammal.

På tunnelbanan utan mp3-spelare:

Det är verkligen skönt att kunna stänga ute omvärlden. Nu när jag inte haft ipoden har jag blivit hemskt medveten om hur den låter. När man åker tunnelbana är det som värst. Särskilt i vintertid blir snabbt den högljudda kakafonin av förkylningsrelaterade missljud vansinnigt påfrestande. Lägg där till någon jobbig tjej med klichéstockholmsdialekt som skriker i mobiltelefon om någon kompis relationer, så blir det ännu värre. Som hämnd för allt jag har fått utstå har jag nu själv skaffat mig en rejäl förkylning. Jag ska ta varje chans jag får att åka tunnelbana, så att jag kan spruta ghostbusterslimessnor omkring mig och låta äckligt det högsta jag kan.

I övrigt har jag efter en tids väntan fått min nya dator. Det är otroligt fint. Äntligen har jag möjlighet att ladda hem saker som till exempel den här J Dilla-samlingen på 12 skivor (!) som någon härlig människa satt ihop. Jag måste medge att det först är nu som jag på riktigt förstått hur bra han var, fast jag säkert flera gånger spelade tuff när han dog och sade ”Rest in peace” och gjorde töntiga försök till hiphopgester.

Jag för ungefär ett år sedan:

(Hoppsan, nu försöker jag vara Martin Kellerman igen.)

Ett lite argt och spontant inlägg (utan bild)

Obs det jag här skriver bygger till 50% på fördomar och till 50% på förkylningsunderstödd vrede. Jag har aldrig själv besökt klubben jag skriver om eller träffat människorna som ordnar den:

Då det nu på nationerna i Uppsala kommit en motreaktion emot indieklubbarna och det startas rockklubbar istället (rockklubbar var alltså det som fanns innan indieklubbarna så istället för att det blev något nytt så blev det vad som var förut), så har ett gäng Umeåbor valt att starta en popklubb utanför nationerna som enligt hur de beskriver den* ska vara ungefär exakt som popklubbarna var 2002 (året jag kom till Uppsala). Det gör mig arg. Jag har med egna ögon beskådat att mycket folk i Umeå befinner sig ungefär 5 år tillbaka i tiden. Nu har alltså tre Umeåbor som jag tänker mig lever kvar i hur indiemänniskor tyckte och tänkte kring millenieskiftet (”mainstream är dåligt, Morrissey/Bowie/Velvet Underground är bäst. På klubb ska söta tjejer dansa till långhåriga killdj’s som spelar New Order och kanske lite Motown”) kommit till Uppsala. De har gått på klubbar som typ Dynamic men bara hört ett ”monotont dunkande”, och tänkt att ”nu jävlar ska vi starta en indiepopklubb för vi har redan valt vår identitet (tråkiga indiepopkillar som hänger på dagensskiva.com och typ bara har vita artister i sina musiksamlingar) och orkar inte ta del av allt nytt samt tycker det är störande att vi numera måste kunna droppa technotolvor och mp3-remixer istället för Cure-skivor för att få brudar”. Jag kan själv ibland bli trött på till exempel technon som ofta tagit indiepopens plats, och jag har absolut inget emot indiepop men inte fan går jag och startar en jävla indieklubb för det. Det jag vill komma till är att om man uppenbarligen absolut inte har någonting nytt att komma med bör man kanske inte göra något heller. I alla fall inte i det här sammanhanget. Och folk undrar varför jag ofta har svårt för ambitiösa människor. Det är liksom lite för vanligt att ambition riktas helt åt helvete fel.

Och ja ja, jag vet att vissa tycker att den här klubben är jätterolig, att den kommer få mängder av besökare och att jag själv bara klagar och inte gör någonting åt saker men det är så tråkigt att klubbplats och tid alltid går till samma gamla vanliga skit.

* Vi kommer främst att spela gitarrbaserad indiepop, från det tidiga 1980-talet och fram till nu. Om jag ska droppa några namn så kan jag väl nämna New Order, The Smiths och The Stone Roses. Men Popsala är ingen utpräglad nostalgiklubb. Vi kommer också att spela nyare indiepop och en del elektroniska låtar... (Taget från intervju i UNT fredag.)

Mina veckor utan dator

Jag har inte haft dator på ungefär tre veckor. Det har varit jobbigt. Det har dock gett mig tid att uträtta saker jag annars inte uträttar. Den mesta av den datorlösa tiden använde jag till att bekämpa ondska och försvara de svaga:


Sedan fick jag dator och nu är allt som vanligt igen:

Hejdå Uppsala

I torsdags gick flyttlasset till Stockholm. Efter tre dagars vansinnesstädande av mitt studentrum då jag fick använda atombomber för att avkalka badrummet bor jag nu för en kort tid i en fin etta i Bagarmossen. Det känns ganska bra. Jag var precis på gränsen till nervsammanbrott på grund av korridorsboende och Uppsalarutiner. Typiskt nog fick jag jobb i Uppsala samma dag som jag flyttade, men det är väl så det ska vara. Jag tackade vänligt men bestämt nej till jobbet.
- Jag ska flytta till Stockholm och där finns det en miljard gånger mer jobb än i Uppsala så nu ångrar ni att ni inte anställde mig tidigare va?!, skrek jag till tanten, så nu kommer förstås min hybris göra så att jag inte får jobb i Stockholm heller.

Jag gillar Bagarmossen. Där finns det bibliotek och apotek och stora gäng av 7-12-åringar som går runt och ser hotfulla ut och frågar om man kan köpa cigaretter till dem. Att inte ha en dator är dock väldigt svårt för mig. I kombination med att det typ inte alls går att få täckning på mobilen i lägenheten blir det ännu värre. Den här veckan borde jag i alla fall få min nya mac. Äntligen har jag bestämt mig för att överge tjernobylgråa pc-burkar med jolt cola-fläckar till förmån för fräscha macdatorer. Jag tänker mig att tiden med ständigt datorkrångel ska vara över och att det nu på datorfronten blir smoooooth sailing.

I veckan planerar jag att utnyttja storstadsutbudet och gå och lyssna på Alan Braxe och Kris Menace på Grodan. Förhoppningsvis vill någon jag känner följa med så jag slipper sitta hemma och förbanna att jag inte känner människor som vill följa med.

Den hårdare sortens rockmusik och dess fans

Jag är jättefascinerad av hård musik. Jag gillar att läsa Close-up-intervjuer med roliga distanslösa hårdrockare som pratar om vikingatiden (typ som Joey DeMaio, basisten i Manowar gärna gör). Jag har även tagit mig igenom en tjock bok om black metal och älskar i hemlighet fantasymetal med schlagerrefränger. Dels på grund av melodierna och dels för att låtarna ofta är så roliga, nördiga och episka in absurdum. Titta bara på den här videon där det italienska rollspelsmetal-bandet Rhapsody lyckats få Christopher Lee att ta på sig medeltidsdräkt från Butterix och läsa upp en egenskriven Sagan om ringen-inspirerad historia om demonriddare och annat kul med sin mäktiga basstämma. Det är sjukt roligt när det varit episkt i 5 minuter och sedan blir metal. Det är också sjukt roligt med låtar som heter Unholy Warcry. Jag skulle dock inte säga att jag lyssnar på den här sortens musik särskilt ofta. En period försökte jag begränsa mitt duschande (jag har väldigt svårt att gå ut ur duschen när jag väl gått in i den) genom att bara tillåta mig att duscha så lång tid som det tog att lyssna på 12-minutersmästerverket Keeper of the Seven Keys av Helloween, men det var längesedan. När det gäller nästan all hårdare musik är människorna bakom musiken roligare än musiken själv. Eller roliga och roliga. Är man insnöad på hård musik, vare sig det gäller gammal hårdrock, punk eller grindcore är man ju i regel jätteinsnöad och hatar allt annat. Man luktar antagligen ganska illa också. Det är sjukt lamt. Jag menar förstås istället de riktiga mongona som tidigare nämnda Joey DeMaio eller typ Varg Vikernes som till och med mördat i musikens namn, och inte de vanliga rockfansen.

Att jag plötsligt börjar skriva om detta kommer sig av att det poppat upp typ tre rockklubbar i Uppsala på sista tiden. Antagligen en motreaktion mot att nationslivet dominerats så hårt av indieklubbar. Man kunde ju tycka att något roligare än rockklubbar skulle komma av en sådan motreaktion men studenter är väl knappast kända för god smak. Jag besökte i alla fall en av dessa rockklubbar förra helgen, då jag tänkte att det antagligen är bra att utsätta sig för allt möjligt obehag just innan man flyttar. LOUD hette klubben, och den kvällen spelade Randy och något dåligt lokalt punkrockband med tillhörande "punkkör" som hållit på i typ 20 år live. De som startat klubben beskriver LOUD på följande vis vilket är väldigt typiskt för sammanhanget: "Ren och skär rock. Röjigt. Distade gitarrer. Intensivt. Svettigt armhålor och öl." Det skulle vara hög musik, illaluktande människor och mycket öl alltså, och det stämde bra.

Klubben drog förstås olika sorters människor. Ofta såg de ut ungefär som indieklubbesökarna men hade lite fulare kläder, svartfärgat hår och typ nitband. Många hade bandtröjor och Sveriges tråkigaste band genom tiderna: Hellacopters var ett populärt motiv. Andra halvan var studenter som har Song 2, Foo Fighters, Nickelback och Nightwish i sin mp3-mapp på pc-datorn. Sällan har jag blivit så knuffad eller haft det så jobbigt att beställa i baren som denna kväll. Aldrig tidigare har heller fislukten legat så tät i luften. Peter Englund (denna stora tänkare) sa en gång i Världens modernaste land (denna källa till visdom) typ att en av de viktigaste civilisatoriska föresättningarna är att folk kan lägga band på sig själv, och inte typ mörda och våldta bara för att de vill. Att det är något väldigt positivt att ha möjlighet att avstå från att göra saker som skapar obehag för andra människor. I det här sammanhanget skulle de kunna handla om att inte fisa, rapa och skråla dålig rock offentligt bara för att man vill. Jag önskar att rockpubliken delade hans uppfattning.

Jag har vänner som gillar rock. De har tyckt att Turbonegro varit världens bästa band i 10 år och skulle kalla mig bög och skrika något om att Håkan Hellström är en jävla hora om de läste här. Inte för att jag någonsin ventilerar någon större kärlek till Håkan Hellström utan för att det ligger i rockkillens natur att uttrycka avsky för just honom och andra "indiehoror", om man ifrågasätter rocken. Kompromisslösheten och oviljan att söka sig till andra sorters musik verkar genomgående. När resten av världen anammar mer och mer olika musikstilar så står det ganska still bland rockfansen. Det handlar väl om trygghet eller något. Det känns hursomhelst extra skönt att lämna Uppsala nu när nationsutbudet gått ännu mer utför. Jag ska dock inte klaga för mycket. Efter ett antal öl blev jag jätteglad när Firesides Kilotin spelades på dansgolvet och hoppade glatt upp och ner och gjorde hårdrockstecknet. Eller hårdrockstecknet gjorde jag inte men ändå.

Teater

Jag var på Macbeth på Dramaten för någon vecka sedan. Jag har varit på teater typ två gånger tidigare i mitt liv så det var lite speciellt. Den första gången såg jag en Staffan Westerberg-pjäs som var fruktansvärt dålig. Fråga mig inte varför jag såg den. Det var typ revy- och buskishumor och fullt med skrattande 50-åringar som var röda i ansiktet i publiken och jag gick efter pausen. Den andra gången var jag tillsammans med gymnasieklassen på någon pjäs jag inte minns namnet på. Den innehöll i alla fall en radiostyrd traktor och var inget vidare den heller.

Eftersom någon slags recension av uppsättningen skriven med mina kunskaper om Shakespeare och teater bara skulle bli värdelös, tänker jag mest berätta om hur jag upplevde besöket och vad jag tycker om teater. Detta förutsätter jag att alla med stor glädje läser då allt som handlar om mig är vansinnigt intressant och viktigt.

Det är rätt fint på Dramaten. Stora salen var dock mindre än jag väntat mig, men man kunde väl känna historiens vingslag om man ansträngde sig lite. Jag har läst att August Strindberg spökar i kulisserna och funderade en del på det. Inte för att jag gillar August Strindberg och hans pjäser något särskilt. Jag har svårt för teater överhuvudtaget, även om jag kan imponeras av skådespelare som memorerar jättemånga kluriga repliker. Har man spelat flera Shakespeare-pjäser lär man kunna droppa smarta Shakespeareoneliners om livet och döden i tid och otid så att folk tycker att man är häftig. Problemet är väl snarare att jag fått för mig att skådespelare är jobbiga människor och att de ofta beter sig sådär teatraliskt som de gör i yrket även i det vardagliga livet. Sedan kan jag omöjligt se nyanser i dramatenskådespelares sätt att framföra en pjäs. Jag är även av tron att en viktig anledning till att så mycket svensk film suger så oerhört, kan bero på att många stora svenska skådespelare har ett dramatenförflutet.

När jag läste litteraturvetenskap läste jag Macbeth. Eller jag läste några sidor och bestämde mig sedan för att skolka från seminariet som skulle behandla pjäsen. Jag hade en sträng gubbe som lärare. En gång skällde han ut mig inför hela klassen för att jag gäspade, och jag var således livrädd för att gå oförberedd till seminarier. När jag tänker efter så hade jag kanske inte alls den sura gubben vid det tillfället utan en riktigt trevlig lärare. Jag var nog bara lat och tyckte att Macbeth, trots alla övernaturliga inslag och mord, var tråkig alltså. Hursomhelst så gav mig inte teateruppsättningen i sig heller något större utbyte, även om jag sedan tidigare mindes mer av handlingen än jag trodde.

Jag minns att den sura gubben en gång på tal om teater sa att det var bra att närgånget studerat pjäsen man ska se så man känner igen typ de olika konflikterna, paradoxerna och temana. Varför han tyckte så kan jag tänka mig olika anledningar till. Eftersom jag är cynisk utav bara helvete antar jag att det främst är för att man i samband med teaterbesöket självbelåtet ska kunna visa sin kunskap för andra människor. Fast vem vet, vissa kan säkert få utbyte av förkunskaper på ett mer personligt plan också. Det där antagandet kanske säger mest om mig själv egentligen.

Den första akten var bäst. Skådespelarna skrek inte så mycket och man förstod vad de sa. Att handlingen förflyttats till någon gång på 1900-talet och att skådespelarna bar militäruniformer och kostymer funkade bättre än jag trott. I den andra akten spårade det ur och det blev svårare att hänga med. Det blev surrealistiskt och ångestfyllt och Reine Brynolfsson och hans kollegor vrålade så saliven flög samtidigt som något Patti Smith-uppträdande där hon gapande om att knulla det förflutna och framtiden spelades upp i högtalarna. Lena Endre gick runt på scenen endast iklädd lite färg med en lampa i handen och pratade osammanhängande. Jag kunde flera gånger inte låta bli att skratta.

Något jag inte skrattade åt var Börje Ahlstedt, som spelade Macbeths betjänt och var någon slags comic relief. I alla fall så skrattade publiken flera gånger åt honom när han rörde sig roligt eller sa något tokigt. Jag har ofta undrat varför folk i finkulturella teatersammanhang skrattar så åt den lägsta sortens pilsnerfilm- och slapstickhumor. Precis som det oftast är på bio så brister folk vid minsta antydan till skämt ut i gapskratt. Kan de inte bara lägga ner teaterbesökarimagen och gå på Stefan och Krister istället?

Teaterupplevelsen i stort var trots allt trevlig. Till exempel drack jag ett glas vin för 55 kr i pausen och kände mig som en 60 årig Östermalmsgubbe. Publiken var blandad. Folk i min ålder, kulturtanter och just 60-åriga Östermalmsgubbar var ungefär lika vanliga. Jag önskar dock att jag tjuvlyssnat mer på vad de andra pratade om. Var det de olika teman som pjäsen har, diskuterade de skådespelarnas insats, eller bara vad de skulle göra till helgen? I stort gjorde teaterupplevelsen mig inte till en mer öppen person, utan bekräftade mest tidigare fördomar. Jag kommer i alla fall att ta varje tillfälle som ges att gå på mer teater, då teaterbesök är roligare än att sitta hemma och stirra in i väggen och att upplevelser, bekväma som obekväma, ger mig anledningar att skriva blogginlägg.

You got a retard

På grund av flytt och datorbrist har det varit dåligt med blogginlägg den senaste tiden. Det ska förstås åtgärdas så fort som möjligt. De miljoner som dagligen frenetiskt uppdaterar min blogg i spänd väntan på information om mitt liv kan alltså pusta ut.

Friluftsstudenten

På bilden ovan illustreras hur den fasansfulla stormen Per med stor styrka drar igenom Uppsala. I och med naturens tyranni kommer vi fram till ytterligare en typ av student*. Man ser dem ofta när de cyklar på en fräsig cykel i 100 km/h mot orkanvindar och i uppförsbacke, eller muntert joggandes under liknande omständigheter. De verkar inte följa naturlagarna. De läser alltid naturvetenskapliga ämnen på universitet och har till 95% säkerhet någon gång rest runt i Sydostasien. Vi kan kalla denna typ av student för friluftsstudent (också i grov folkmun känd som fleecehorastudent). Exempel på kännetecken:

• Ryggsäck från Haglöfs med utstickande klätterutrustning och sjukt tekniskt avancerade termosar som håller värmen för 4 veckors fjällvandrande.
• Futuristisk proffscykelhjälm med hastighetsfenor som kostar typ 5000 kr.
• Kläder i fleece och goretex samt Lars Winnerbäck och Laleh i skivsamlingen.

Det värsta med denna typ av student att de kommer att leva tills de är 120 år för att de är så otroligt hälsosamma och vältränade. När växthuseffekten gått så långt att hela Sverige ligger under vatten kommer det bli dessa människor som överlever. De kommer glatt att paddla runt i forsränningskajaker, frambringa stark avkomma och tåla fruktansvärda väderförhållanden eftersom de har underställ i hårdspunnen väv som andas och tål både kyla, värme och kärnvapenkrig. Själv kommer jag i en sådan framtid att jobba hårt för att min kropp ska utveckla gälar och fiskfeatures, så jag kan bli en Cthulhu-dyrkande fiskmänniska som åker runt i en Waterworld-skurkbåt och gör livet surt för friluftsstudenterna.

* Scrollar man ner lite kan man läsa om ölnördstudenten.

Mellandagsrea

Idag har jag försökt köpa en billig scanner så jag smidigt kan uppdatera den här bloggen från hemmet. Som det är nu måste jag typ bryta mig in på skolan med insats för livet för att scanna. Eftersom On Off, Elgiganten, Siba och alla liknande affärer jag tänker mig kan ha billiga sådana ligger ute åt helvete i industriområdet Boländerna har jag irrat runt där hela dagen i det grådaskiga och isiga Tjernobyl-vädret. Jag hittade förstås ingen utan kom bara hem med öm bakdel efter en pinsam cykelvurpa rakt utanför Intersports huvudentré.

It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back

Eftersom jag tidigare spytt galla och svavel över nationsklubbar tänkte jag att det nu kan vara lämpligt att göra det över nationspubbar också. Jag besökte nämligen för första gången på flera månader en sådan i onsdags. Nationspubbar är egentligen en fin grej. Allt förstås på grund av de förmånliga priserna. Haken är ju dock studenterna man tvingas lyssna och titta på, och att musiken som spelas för det mesta är ett dåligt blandband någon gjorde 1998.

Den kanske värsta sortens student är som alla vet ölnördstudenten. Dessa är i regel riktiga mobboffer som börjat dricka alkohol i 20-års åldern efter en uppväxt full av plågor och ensamhet. I studentvärlden har de fått vänner, och bättre självförtroende då de nu har möjlighet att vara omgivna av likar. I onsdags fick jag bevittna två sådana in action. Båda verkade ha ölintresset som en förevändning att kunna prata med tjejerna i baren, men de tjejer som blir imponerad av småfeta teknologer med för korta byxor som med stor inlevelse beskriver hur man bäst transporterar ölsorten Guinness, har förmodligen, om de ens existerar någon kromosom för mycket.

Släppa sargen, välkomna livet

Med det nya året inföll som vanligt en viss tomhet. I tider av nyårslöften och prat om ”nystart” och att förbättra och förnya sig själv blir det lätt så. Jag tänker nog inte ändra på mig så mycket förutom att jag ska försöka flytta till Stockholm. Äventyrlig som jag är sade jag upp båda mina studentrum och blir tvungen att flytta ut den 1 februari. Till dess är det tänkt att jag ska hitta någonstans att bo i Stockholm. Jag sitter alltså dagarna igenom och hårdbevakar blocket.se och får läskiga telefonsamtal från invandrare som heter Roshan som erbjuder mig att dela dubbelsäng i Norrtälje. Jag önskar någon kunde tipsa mig om hur man verkar attraktiv för folk som vill hyra ut lägenheter, för än så länge har det gått sådär.

Julefrid

Så var man då hemma i föräldrahemmet i Västerås över julen igen. Jag firar med bara min mamma och min bror så julen är aldrig särskilt jobbig eller påfrestande för mig, vilket jag förstått att den kan vara för många andra som till exempel tvingas fira med en släkt på 80 personer. Något sådant hoppas jag att jag aldrig behöver uppleva då jag med jämna mellanrum känner mig tvungen att gömma mig i pannrummet bara för två människors skull. För mycket sällskap kan få den bäste att känna beröringen av en jäsande fasa vars rottrådar sträcker sig in i den gränslösa forntiden och den oändliga natt som lurar bortom tiden*.

Sedan jag kom hit i torsdags har jag varit utanför dörren två gånger. Jag tog bussen till Centrum och träffade en av mina få kvarvarande Västeråsvänner samt förundrades över att alla affärer bytt plats sedan jag var här senast. Senare på kvällen var det även dags för den årliga julmatbjudningen hos våra grannar Mats och Birgitta. Birgitta gör alltid god mat i fruktansvärda proportioner och man känner sig oartig om man inte äter minst 4 kilo julskinka. Självklart åt jag tills jag kräktes rakt över julduken.

Då det är jul tänkte jag förutom dessa illustrationer över min spännande jul bjuda på en låt. 9th Wonder är kanske inte världens roligaste beatmakare. Han använder typ exakt samma trumljud på alla sina beats och ser ut som grodan Kermit, men lyckas ibland sjukt bra, som till exempel på den här remixen av Pete Rock och C.L Smooths Take You There.

Nu ligger även min summering av 2006 uppe på digfi.com föresten. Jag är alltså han som heter som en liberal och listar oändligt med låtar.

* Nörd som jag är lyssnar jag på Ernst Hugo Järegårds uppläsning av H.P. Lovecrafts novellsamling Skräckens Labyrinter just nu, vilket resulterar i formuleringsstölder som den ovan.

Arbetsförmedlingen

Jag har varit på Arbetsförmedlingen en del de senaste dagarna. Jag tänker skaffa någon slags arbetslöshetsersättning, och som många säkert vet måste man då gå på olika informationsmöten som handlar om hur man skriver CV och att man inte ska gå klädd som Flavor Flav till arbetsintervjuer, för att få sådan. Är man över 25 slipper man helt dessa möten som till på köpet sker i grupp, men då jag är under 25 anses jag utvecklingsstörd och förståndshandikappad och måste delta.

Det hela har dock varit ganska roligt och lite som att vara tillbaka på gymnasiet. Dock kanske mer som om man gick Barn och fritid-linjen och inte till exempel samhällsvetenskapligt program med humanistisk inriktning, som jag gjorde. Framförallt var detta tydligt på det första mötet där det var en stor majoritet av killar i keps, stora dunjackor och med mp3-spelarhörlurar i öronen, vilka hade glömt sina meritpapper hemma. Jag ville vara lika häftig men avslöjade mig direkt som tönt när jag övertrött råkade fnissa åt något sjukt tråkigt skämt som läraren sa, istället för att se hård och sur ut. Jag erkände för mig själv vem jag var och ritade bögiga landskap på mina informationspapper resten av tiden.

Mina mörka sidor

Jag var inte mig själv i helgen. Eller så var det just det jag var. I lördags var jag på en fest till min kompis Petters tre månader gamla dotters ära. Det var en sådan fest som moderna familjer har istället för dop, belagd i ett dagis i Kungsholmen. Jag tänkte i förväg att jag antagligen skulle hata tillställningen och att Petters vänsterintellektuella övre medelklassläkt skulle vara exakt som de självgoda San Fransisco-borna i South Park-avsnittet Smug Alert. Jag hade jättemycket fel. Det var jättetrevligt.

Det fanns obegränsat med mat, tårta och alkohol och trevliga, intelligenta och roliga människor i alla åldrar. Jag var smått chockad på ett positivt sätt hela tiden. När man kommer från en finsk relativt allvarsam släkt med en morfar som är präst är man nämligen ganska ovan vid typ 80-åriga tanter med känsla för ironi och att folk över 30 inte tittar snett på en när man har sneakers och vardagskläder vid festtillfällen. När Petters pappa, mamma och syster sedan tog upp olika instrument för att framföra en skojfrisk låt till dottern kan man tycka att jag borde ha kräkts våldsamt och högljutt av obehag, förakt och illamående, men även det kändes helt naturligt, även om vinet kanske hjälpte mig lite. Jag är rädd att jag var en av dem som flinade mest åt de underfundiga rimmen.

Ju längre kvällen led, desto mer förvandlades jag till den där glada och positiva människan som jag inte visste fanns inom mig, och det slutade med att jag glatt sjöng karaoke iklädd någon jävla hatt. En situation jag aldrig kunnat föreställa mig själv i. När de mest musikaliskt begåvade ungdomarna på festen senare började jamma med de instrument som fanns till förfogande gick dock gränsen. Jag gick in på toaletten och kräktes upp 40 liter rödvin i en papperskorg. Eller jag väljer i alla fall att tro att jammandet och inte alkoholen var orsaken till uppkastningen. Jag försöker med stor ansträngning förtränga att jag själv var med och kompade de andra med osäker melodika en liten stund innan jag sansade mig. Det var hur som helst en bra kväll som helt klart var att föredra framför Uppsalas uteliv, trots att jag betedde mig som jag gjorde.

Apropå Uppsalas uteliv så känner jag trots allt negativt jag nuförtiden vräker ur mig över nationsklubbar att jag måste besöka en sådan till helgen. Det är liksom sista helgen innan juluppehållet. Jag vet egentligen inte varför jag känner så, men jag tror att det sitter i av gammal vana. Tänk om man missar något, kanske man tänker fast man vet exakt vad som väntar en.

Jag planerar att gå till Dynamic, som antagligen är det senaste årets bästa nationsklubb i Uppsala, och som också kör sin sista gång någonsin. Det gör inte de flesta av mina vänner. De ska istället till ”Rockgasken” på Vedala-nation där [ingenting] och Mathias Alkberg spelar. Då jag tycker att just dessa två på ett utmärkt sätt representerar allt som är dåligt med svensk musik, kan jag förstås inte leva med mig själv om jag går dit, trots att det säkert skulle vara roligt att ha sina vänner runtomkring sig. Jag kan se det framför mig hur jag står i ett hörn på Dynamic och låtsas att jag pratar i mobil medan mina vänner dansar, kramas och gråter av lycka då de har den roligaste och bästa kvällen i deras liv några 100 meter bort. Jag tänker dock inte ändra mig och om jag får tråkigt tänker jag ljuga och säga att jag hade roligt.

Olika anledningar till att jag hatar att gå på systembolaget

Den stora och ”hårda” killen som köper typ 34 plattor starköl som han högt menar att han ska dricka i helgen. Färre öl än så är omanlig mängd.

Den sura tanten på 103 år som köper en flaska vin till helgen och har alla sina pengar i en portmonnä, vilket gör det ett timslångt projekt att leta fram de där 63 kronorna i enkronor för att betala flaskan.

Den ambitiösa studenttjejen som ser ut som en gris, med tillhörande menlös pojkvän hon varit ihop med sedan gymnasiet, som köper vin och diskuterar studentsaker. Typ hur någon tenta gått eller hur de ska hinna med att engagera sig i alla studentföreningar de är med i och samtidigt kunna vara pålästa och självgoda på sina seminarium.