För någon lördag sedan var jag på fest i Uppsala. Festens värsta fyllo tog av okänd anledning min jacka med min ipod i och gick hem. Både jackan och ipoden är återfunna men jag fick uppleva några smärtsamma dygn utan musik. Typiskt i-landsklagande jag vet, men jag mår verkligen dåligt när jag inte kan lyssna på musik. Man har ju ett visst beroende när man gjort det ständigt sedan man var ungefär 11 år gammal.
På tunnelbanan utan mp3-spelare:
Det är verkligen skönt att kunna stänga ute omvärlden. Nu när jag inte haft ipoden har jag blivit hemskt medveten om hur den låter. När man åker tunnelbana är det som värst. Särskilt i vintertid blir snabbt den högljudda kakafonin av förkylningsrelaterade missljud vansinnigt påfrestande. Lägg där till någon jobbig tjej med klichéstockholmsdialekt som skriker i mobiltelefon om någon kompis relationer, så blir det ännu värre. Som hämnd för allt jag har fått utstå har jag nu själv skaffat mig en rejäl förkylning. Jag ska ta varje chans jag får att åka tunnelbana, så att jag kan spruta ghostbusterslimessnor omkring mig och låta äckligt det högsta jag kan.
I övrigt har jag efter en tids väntan fått min nya dator. Det är otroligt fint. Äntligen har jag möjlighet att ladda hem saker som till exempel den här J Dilla-samlingen på 12 skivor (!) som någon härlig människa satt ihop. Jag måste medge att det först är nu som jag på riktigt förstått hur bra han var, fast jag säkert flera gånger spelade tuff när han dog och sade ”Rest in peace” och gjorde töntiga försök till hiphopgester.
Jag för ungefär ett år sedan:
(Hoppsan, nu försöker jag vara Martin Kellerman igen.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar