"Skön kille"-humor, del 2: På Teknikmagasinet

Skön kille nummer 1 frågar om det är där de har rea på någon mobiltelefon. Innebandykillen bakom disken svarar att det stämmer. "Då har vi kommit rätt", säger skön kille nummer 2 och alla tre skrattar. Med denna kommentar syftar förstås skön kille nummer 2 på episoden i Nile City där brandchefen Greger går in på kliniken för veneriska sjukdommar. Nile City/Percy tårar-humor verkar nämligen fortfarande bland det roligaste de här killarna vet, även om de säkert för länge sedan glömt att skämten är därifrån.

Jag minns tiden då jag också tyckte Nile City och Percy tårar var det roligaste som fanns. Då gick jag i högstadiet och citerade gärna själv. Detta var ju dock typ 1996. Man hade hunnit tröttna rejält redan 2 år senare. Hur kommer det då sig att det 12 år senare är någon slags skön-kille-kanon med Percy tårar och Nile City-referenser? Svår kulturell efterblivenhet är nog svaret.*

Det är förstås inte särskilt förvånande att stöta på denna sorts typiskt manliga humor på just Teknikmagasinet. Teknikmagasinet är tydligt inriktat på manliga kunder. Detta märker man då de har skitful logotyp, och främst säljer tekniska prylar. Killar gillar ju teknik och tycker fina och vackra saker är "bögiga". På teknikmagasinet jobbar också enbart unga killar som gjort lumpen och ser ut som om de spelar innebandy.

Det är föresten inte heller ok att citera Torsk på Tallinn. Då filmen kom för bara 9 år sedan får man nog tyvärr leva med Jan Banan-citat om "skadat gods", eller killar som i tid och otid vrålar "Mr kuk", länge till.

För att gå över till något annat: Finns det något som mer signalerar att man är helt jävla dum i huvudet som att klaga över att man fått fel sås i sin jävla skräpmat mitt i natten en fredagkväll då grillpersonalen stressar ihjäl sig för att uppfylla den fulla massans lag och det är värre trängsel än på en Pearl Jam-konsert? Kanske att vara ansvarig för folkmord, men jag har en känsla av att sådant och den här attityden går hand i hand.

_______________________________________________________
* Det samma gäller också referenser till radioprogrammet Hassan. Den kanske mest kända är att ropa "grilla" med en slags frågande ton när man ska grilla. Något som förstås borde omyndigförklara en omgående. Talande är att TV 4 numera har ett matprogram som heter "Grilla". Jag förutsätter att det ska uttalas som i Hassan. Med tanke på TV 4:s verksamhet i övrigt är namnvalet dock inte så förvånande. 

Månadens klassiker

Jag har förstått att en serie ofta definieras genom att den är sidoställd eller sekventiell. Alltså att minst en ruta följer på en annan. Denna blogg är därför kanske oftare en skämtteckningsblogg än en serieblogg. Genom min mor har jag kommit över en klippbok med skämtteckningar från vad jag antar vara första halvan av 1900-talet. Detta är alltså arvet jag förvaltar:

Masspsykos

Under EM gick jag och såg en Sverige-match på en studentpub. Jag är inte särskilt intresserad av fotboll, och ogillar när studenter samlas i stora grupper och gör saker ihop, men jag hade väl tråkigt eller någonting och gick dit ändå. Några vänner skulle dit och det kan ju räcka.Väl där var det matchvisning på storbildsskärm och minst 200 fotbollsgalna studenter hade samlats. Många var iklädda sverigetröjor. Akademiska studier på hög nivå hindrar förstås inte "lågt" beteende. I alla fall inte då alkohol och sport finns med i bilden.

Till en början kände jag mig lite utanför. Det kanske gick att se på mig att jag inte var särskilt intresserad av matchen. Mina ögon var inte fyllda av en förväntansfull glöd. Jag diskuterade inte heller högt olika strategier som kunde användas i matchen och skrockade lite nedvärderande då flickvännen gjorde tappra försök att hänga med i fotbollssnacket. Kanske som en följd av detta var det väldigt svårt att köpa öl i baren.

Stämningen smittade dock av sig. När spelarna kom in på planen var jag också förväntansfull. Bryskt drogs jag tillbaka ner på jorden då nationalsången spelades och några muskulösa machomän med sammanbitna miner ställde sig upp, höll näven för bröstet och sjöng med. Jag vet inte vad de ville uppnå med detta, jag bara gapade och grät inombords.

En annan sak jag fann oroväckande var det nästan hjärtliga och överdrivet höga skrattet som uppstod då en svensk spelare sparkade en i motståndarlaget i huvudet. Visst kan det vara roligt med folk som sparkar varandra i huvudet, men inte så roligt. Det är inte svårt att förstå hur människor förr i tiden kunde samlas på arenor för att se andra människor lemlästas av vilda djur.

Något påtagligt i sportsammanhang är hur munter nationalism helt plötsligt kan övergå i hat mot det egna laget. Då spelar motståndslaget aldrig bra. Det är det egna laget som är dåliga med flit. Det gick förstås inte så bra för Sverige och detta resulterade i en irriterad och lite hotfull stämning. Man försökte påverka spelet genom att klappa händer och köra hejjaramsor, vilket förstås inte gjorde någon som helst skillnad. Även då matchen var direktsänd var ju landslaget typ 200 mil bort. När man upptäckt detta återstod bara sorg och vrede i salen.

Själv log jag förstås och skämtade åt hela spektaklet. Samtidigt var jag rädd för alla runtomkring mig. Vanligt folk och särskilt idrottsintresserade är så sjukt vältränade. Många killar var dubbelt så breda som jag och såg ut som de letade efter en syndabock att avreagera sig på.


(Ok, de sista bilderna kanske inte är helt sanningsenliga. De argaste gick ut från salen typ 5 minuter innan matchen var slut. Efteråt lät det på många som att allt de älskade hade tagits ifrån dem. "Vad fan ska man göra efter detta" sa de. "Jadu...", tänkte jag och förlorade hoppet över mänskligheten ännu en gång.)