...låter det i matbutiken så att trumhinnorna nästan sprängs och man funderar på om hela Hammarbyklacken kommit in och unisont fyrat av 1000 mistlurar 1 mm från ens öra. Så är det förstås inte. Det handlar istället om att två bekanta, typ gamla kursare, oväntat träffat varandra och känner helt obeskrivlig glädje inför detta. Ojojoj, nu ska det catchas upp: "Vad har du för bostad? Vad läser du? Hur är det med hunden och killen?" Ögonen bara tindrar av intresse och nyfikenhet. Bredvid står pojkvännerna och gör en mer lågmält manlig hälsning.
Till slut kastar man sig i varandras armar och lovar och bedyrar att höra av sig. Sedan återvänds det till inköpslistorna och storhandlandet till helgens middag med pojkvännens föräldrar. Två minuter efter detta hörs ett liknande tjut från ett annat hörn av butiken. Några minuter efter det ännu ett och så vidare och så vidare. Samhället är fullt av urskiljningslös glädje över att träffa bekanta, och kanske beror det bara på min brist på mänsklig värme och oförmåga att känna kärlek, men jag tror att det är något lurt med det hela!
