Masspsykos

Under EM gick jag och såg en Sverige-match på en studentpub. Jag är inte särskilt intresserad av fotboll, och ogillar när studenter samlas i stora grupper och gör saker ihop, men jag hade väl tråkigt eller någonting och gick dit ändå. Några vänner skulle dit och det kan ju räcka.Väl där var det matchvisning på storbildsskärm och minst 200 fotbollsgalna studenter hade samlats. Många var iklädda sverigetröjor. Akademiska studier på hög nivå hindrar förstås inte "lågt" beteende. I alla fall inte då alkohol och sport finns med i bilden.

Till en början kände jag mig lite utanför. Det kanske gick att se på mig att jag inte var särskilt intresserad av matchen. Mina ögon var inte fyllda av en förväntansfull glöd. Jag diskuterade inte heller högt olika strategier som kunde användas i matchen och skrockade lite nedvärderande då flickvännen gjorde tappra försök att hänga med i fotbollssnacket. Kanske som en följd av detta var det väldigt svårt att köpa öl i baren.

Stämningen smittade dock av sig. När spelarna kom in på planen var jag också förväntansfull. Bryskt drogs jag tillbaka ner på jorden då nationalsången spelades och några muskulösa machomän med sammanbitna miner ställde sig upp, höll näven för bröstet och sjöng med. Jag vet inte vad de ville uppnå med detta, jag bara gapade och grät inombords.

En annan sak jag fann oroväckande var det nästan hjärtliga och överdrivet höga skrattet som uppstod då en svensk spelare sparkade en i motståndarlaget i huvudet. Visst kan det vara roligt med folk som sparkar varandra i huvudet, men inte så roligt. Det är inte svårt att förstå hur människor förr i tiden kunde samlas på arenor för att se andra människor lemlästas av vilda djur.

Något påtagligt i sportsammanhang är hur munter nationalism helt plötsligt kan övergå i hat mot det egna laget. Då spelar motståndslaget aldrig bra. Det är det egna laget som är dåliga med flit. Det gick förstås inte så bra för Sverige och detta resulterade i en irriterad och lite hotfull stämning. Man försökte påverka spelet genom att klappa händer och köra hejjaramsor, vilket förstås inte gjorde någon som helst skillnad. Även då matchen var direktsänd var ju landslaget typ 200 mil bort. När man upptäckt detta återstod bara sorg och vrede i salen.

Själv log jag förstås och skämtade åt hela spektaklet. Samtidigt var jag rädd för alla runtomkring mig. Vanligt folk och särskilt idrottsintresserade är så sjukt vältränade. Många killar var dubbelt så breda som jag och såg ut som de letade efter en syndabock att avreagera sig på.


(Ok, de sista bilderna kanske inte är helt sanningsenliga. De argaste gick ut från salen typ 5 minuter innan matchen var slut. Efteråt lät det på många som att allt de älskade hade tagits ifrån dem. "Vad fan ska man göra efter detta" sa de. "Jadu...", tänkte jag och förlorade hoppet över mänskligheten ännu en gång.)