Teater

Jag var på Macbeth på Dramaten för någon vecka sedan. Jag har varit på teater typ två gånger tidigare i mitt liv så det var lite speciellt. Den första gången såg jag en Staffan Westerberg-pjäs som var fruktansvärt dålig. Fråga mig inte varför jag såg den. Det var typ revy- och buskishumor och fullt med skrattande 50-åringar som var röda i ansiktet i publiken och jag gick efter pausen. Den andra gången var jag tillsammans med gymnasieklassen på någon pjäs jag inte minns namnet på. Den innehöll i alla fall en radiostyrd traktor och var inget vidare den heller.

Eftersom någon slags recension av uppsättningen skriven med mina kunskaper om Shakespeare och teater bara skulle bli värdelös, tänker jag mest berätta om hur jag upplevde besöket och vad jag tycker om teater. Detta förutsätter jag att alla med stor glädje läser då allt som handlar om mig är vansinnigt intressant och viktigt.

Det är rätt fint på Dramaten. Stora salen var dock mindre än jag väntat mig, men man kunde väl känna historiens vingslag om man ansträngde sig lite. Jag har läst att August Strindberg spökar i kulisserna och funderade en del på det. Inte för att jag gillar August Strindberg och hans pjäser något särskilt. Jag har svårt för teater överhuvudtaget, även om jag kan imponeras av skådespelare som memorerar jättemånga kluriga repliker. Har man spelat flera Shakespeare-pjäser lär man kunna droppa smarta Shakespeareoneliners om livet och döden i tid och otid så att folk tycker att man är häftig. Problemet är väl snarare att jag fått för mig att skådespelare är jobbiga människor och att de ofta beter sig sådär teatraliskt som de gör i yrket även i det vardagliga livet. Sedan kan jag omöjligt se nyanser i dramatenskådespelares sätt att framföra en pjäs. Jag är även av tron att en viktig anledning till att så mycket svensk film suger så oerhört, kan bero på att många stora svenska skådespelare har ett dramatenförflutet.

När jag läste litteraturvetenskap läste jag Macbeth. Eller jag läste några sidor och bestämde mig sedan för att skolka från seminariet som skulle behandla pjäsen. Jag hade en sträng gubbe som lärare. En gång skällde han ut mig inför hela klassen för att jag gäspade, och jag var således livrädd för att gå oförberedd till seminarier. När jag tänker efter så hade jag kanske inte alls den sura gubben vid det tillfället utan en riktigt trevlig lärare. Jag var nog bara lat och tyckte att Macbeth, trots alla övernaturliga inslag och mord, var tråkig alltså. Hursomhelst så gav mig inte teateruppsättningen i sig heller något större utbyte, även om jag sedan tidigare mindes mer av handlingen än jag trodde.

Jag minns att den sura gubben en gång på tal om teater sa att det var bra att närgånget studerat pjäsen man ska se så man känner igen typ de olika konflikterna, paradoxerna och temana. Varför han tyckte så kan jag tänka mig olika anledningar till. Eftersom jag är cynisk utav bara helvete antar jag att det främst är för att man i samband med teaterbesöket självbelåtet ska kunna visa sin kunskap för andra människor. Fast vem vet, vissa kan säkert få utbyte av förkunskaper på ett mer personligt plan också. Det där antagandet kanske säger mest om mig själv egentligen.

Den första akten var bäst. Skådespelarna skrek inte så mycket och man förstod vad de sa. Att handlingen förflyttats till någon gång på 1900-talet och att skådespelarna bar militäruniformer och kostymer funkade bättre än jag trott. I den andra akten spårade det ur och det blev svårare att hänga med. Det blev surrealistiskt och ångestfyllt och Reine Brynolfsson och hans kollegor vrålade så saliven flög samtidigt som något Patti Smith-uppträdande där hon gapande om att knulla det förflutna och framtiden spelades upp i högtalarna. Lena Endre gick runt på scenen endast iklädd lite färg med en lampa i handen och pratade osammanhängande. Jag kunde flera gånger inte låta bli att skratta.

Något jag inte skrattade åt var Börje Ahlstedt, som spelade Macbeths betjänt och var någon slags comic relief. I alla fall så skrattade publiken flera gånger åt honom när han rörde sig roligt eller sa något tokigt. Jag har ofta undrat varför folk i finkulturella teatersammanhang skrattar så åt den lägsta sortens pilsnerfilm- och slapstickhumor. Precis som det oftast är på bio så brister folk vid minsta antydan till skämt ut i gapskratt. Kan de inte bara lägga ner teaterbesökarimagen och gå på Stefan och Krister istället?

Teaterupplevelsen i stort var trots allt trevlig. Till exempel drack jag ett glas vin för 55 kr i pausen och kände mig som en 60 årig Östermalmsgubbe. Publiken var blandad. Folk i min ålder, kulturtanter och just 60-åriga Östermalmsgubbar var ungefär lika vanliga. Jag önskar dock att jag tjuvlyssnat mer på vad de andra pratade om. Var det de olika teman som pjäsen har, diskuterade de skådespelarnas insats, eller bara vad de skulle göra till helgen? I stort gjorde teaterupplevelsen mig inte till en mer öppen person, utan bekräftade mest tidigare fördomar. Jag kommer i alla fall att ta varje tillfälle som ges att gå på mer teater, då teaterbesök är roligare än att sitta hemma och stirra in i väggen och att upplevelser, bekväma som obekväma, ger mig anledningar att skriva blogginlägg.