tisdag, februari 06, 2007

Den hårdare sortens rockmusik och dess fans

Jag är jättefascinerad av hård musik. Jag gillar att läsa Close-up-intervjuer med roliga distanslösa hårdrockare som pratar om vikingatiden (typ som Joey DeMaio, basisten i Manowar gärna gör). Jag har även tagit mig igenom en tjock bok om black metal och älskar i hemlighet fantasymetal med schlagerrefränger. Dels på grund av melodierna och dels för att låtarna ofta är så roliga, nördiga och episka in absurdum. Titta bara på den här videon där det italienska rollspelsmetal-bandet Rhapsody lyckats få Christopher Lee att ta på sig medeltidsdräkt från Butterix och läsa upp en egenskriven Sagan om ringen-inspirerad historia om demonriddare och annat kul med sin mäktiga basstämma. Det är sjukt roligt när det varit episkt i 5 minuter och sedan blir metal. Det är också sjukt roligt med låtar som heter Unholy Warcry. Jag skulle dock inte säga att jag lyssnar på den här sortens musik särskilt ofta. En period försökte jag begränsa mitt duschande (jag har väldigt svårt att gå ut ur duschen när jag väl gått in i den) genom att bara tillåta mig att duscha så lång tid som det tog att lyssna på 12-minutersmästerverket Keeper of the Seven Keys av Helloween, men det var längesedan. När det gäller nästan all hårdare musik är människorna bakom musiken roligare än musiken själv. Eller roliga och roliga. Är man insnöad på hård musik, vare sig det gäller gammal hårdrock, punk eller grindcore är man ju i regel jätteinsnöad och hatar allt annat. Man luktar antagligen ganska illa också. Det är sjukt lamt. Jag menar förstås istället de riktiga mongona som tidigare nämnda Joey DeMaio eller typ Varg Vikernes som till och med mördat i musikens namn, och inte de vanliga rockfansen.

Att jag plötsligt börjar skriva om detta kommer sig av att det poppat upp typ tre rockklubbar i Uppsala på sista tiden. Antagligen en motreaktion mot att nationslivet dominerats så hårt av indieklubbar. Man kunde ju tycka att något roligare än rockklubbar skulle komma av en sådan motreaktion men studenter är väl knappast kända för god smak. Jag besökte i alla fall en av dessa rockklubbar förra helgen, då jag tänkte att det antagligen är bra att utsätta sig för allt möjligt obehag just innan man flyttar.
LOUD hette klubben, och den kvällen spelade Randy och något dåligt lokalt punkrockband med tillhörande "punkkör" som hållit på i typ 20 år live. De som startat klubben beskriver LOUD på följande vis vilket är väldigt typiskt för sammanhanget: "Ren och skär rock. Röjigt. Distade gitarrer. Intensivt. Svettigt armhålor och öl." Det skulle vara hög musik, illaluktande människor och mycket öl alltså, och det stämde bra.

Klubben drog förstås olika sorters människor. Ofta såg de ut ungefär som indieklubbesökarna men hade lite fulare kläder, svartfärgat hår och typ nitband. Många hade bandtröjor och Sveriges tråkigaste band genom tiderna:
Hellacopters var ett populärt motiv. Andra halvan var studenter som har Song 2, Foo Fighters, Nickelback och Nightwish i sin mp3-mapp på pc-datorn. Sällan har jag blivit så knuffad eller haft det så jobbigt att beställa i baren som denna kväll. Aldrig tidigare har heller fislukten legat så tät i luften. Peter Englund (denna stora tänkare) sa en gång i Världens modernaste land (denna källa till visdom) typ att en av de viktigaste civilisatoriska föresättningarna är att folk kan lägga band på sig själv, och inte typ mörda och våldta bara för att de vill. Att det är något väldigt positivt att ha möjlighet att avstå från att göra saker som skapar obehag för andra människor. I det här sammanhanget skulle de kunna handla om att inte fisa, rapa och skråla dålig rock offentligt bara för att man vill. Jag önskar att rockpubliken delade hans uppfattning.

Jag har vänner som gillar rock. De har tyckt att Turbonegro varit världens bästa band i 10 år och skulle kalla mig bög och skrika något om att Håkan Hellström är en jävla hora om de läste här. Inte för att jag någonsin ventilerar någon större kärlek till Håkan Hellström utan för att det ligger i rockkillens natur att uttrycka avsky för just honom och andra "indiehoror", om man ifrågasätter rocken. Kompromisslösheten och oviljan att söka sig till andra sorters musik verkar genomgående. När resten av världen anammar mer och mer olika musikstilar så står det ganska still bland rockfansen. Det handlar väl om trygghet eller något. Det känns hursomhelst extra skönt att lämna Uppsala nu när nationsutbudet gått ännu mer utför. Jag ska dock inte klaga för mycket. Efter ett antal öl blev jag jätteglad när Firesides Kilotin spelades på dansgolvet och hoppade glatt upp och ner och gjorde hårdrockstecknet. Eller hårdrockstecknet gjorde jag inte men ändå.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Unholy warcry videon var underbar. Men den viktigaste youtubemetal-frågan är ändå om GWAR är bäst på joan rivers eller jerry springers show? http://youtube.com/watch?v=sWRKlNlRsgI eller http://youtube.com/watch?v=rtiTZ2WS3Fg

YGR sa...

Det är svårt att säga. Beefcake the Mightys kläder är iallafall det vackraste jag sett.

Anonym sa...

men hur skulle han klara rockstar: supernova. hoppas du fått tillbaka jackan o ipodn