Ålderskrisande

Nu ska jag bli lite sentimental. Dagar som denna då man åker hem till föräldrahemmet för att fira någon helg, resulterar nämligen ofta i att minnen från förr gör sig påminda.* Man sätter sig då i det gamla pojkrummet och rotar fram skolkataloger och gamla anteckningsblock, sällsamt orörda av tidens tand. Man blir lite gråtmild och nostalgisk och känner sig tvungen att skriva en självbiografisk text om sin uppväxt, som om man vore en ung svensk romandebutant.**

* Detta skrevs vid påsk.

** Vilket förstås inte alls behöver betyda något bra, så förbered er på självcentrerat och platt nostagliskt svammel utan fyndiga metaforer, aforismer eller några direkta slutsatser.

Idag tänker jag på gymnasiet. Det är svårt att undvika att tänka på sin skolgång när man vandrar nedför Ragnaröksgatan, (världens coolaste gatunamn) och tänker på alla gånger man gjort det förut. Under min gymnasieperiod handlade det oftast om att jag sen utav bara helvete cyklade det fortaste jag kunde till busshållplatsen på just Ragnaröksgatan. Jag är övertygad om att all "cykla till busshållplatsen för att inte komma försent till skolan"-stress är den viktigaste orsaken till min krassliga hälsa med kroniska magsjukdomar och störiga gallblåsor. Det är vad som kan hända när samhället tvingar en att gå upp tidigt fast man är en obotlig nattmänniska. Jag sov antagligen för lite varje natt från fjärde klass tills jag tog studenten. Antar att jag aldrig riktigt tyckte att dagarna räckte till. Man ville ju ladda hem en massa musik på Napster och Audiogalaxy, se Kvinnofängelset och spela typ Baldurs Gate liksom.

I gymnasiet missade jag bussen minst varannan morgon. Samtidigt var jag alldeles för mesig för att ta det med ro. Min medelklassuppväxt med både bildning och piano, har framkallat ett duktighetskomplex som genom hela skoltiden gjorde det omöjligt för mig att strunta i att studera till prov och att göra läxor. Ganska bra kan man tycka. Även ganska onödigt förstår man idag när man förstått hur onödiga goda gymnasiebetyg är då man ändå är "värdelös humanist" ut i fingertopparna. Jag fick inte ens särskilt bra betyg i slutändan. Jag fick VG+ på alla prov och kunde aldrig få MVG då jag sällan öppnade munnen på lektionerna.

Det var ändå ganska skönt att missa bussen. Missade man inte bussen fick man sitta och lyssna på skrålande tonårskillar som tävlade i att göra irriterande höga ljud hela resan. Något som mina kassettband med Belle & Sebastian, Scott Walker eller bob hund inte kunde överösta. Högst lät Martin, Toffe och "Parne" och det placerade förstås dem högst upp i tonårshierarkin. Jag ville skrika åt dem att hålla käften men höll förstås inne min vrede istället för att skaffa en automatkarbin att tysta dem med.***

*** Antar att den mesiga musik jag tipsats om genom att läsa Pop, Sound Affects eller Benno gjorde mig mer harmonisk. Dock var det inte så många som visste om min i mitt tyckte ofantliga koll på musik, och det grämde mig en del under hela gymnasiet. Trots det nördiga musikintresset kan jag poängtera att jag sällan lyssnade på låttexter vilket gjort att jag aldrig var en sådan kille som satt hemma och grät till the Smiths med tonårsångest. Det är antagligen en mycket positiv sak då folk som gjort det i regel blivit vansinnigt lama. (Jag var en tönt på andra sätt istället, typ som att jag och mina kompisar fortfarande lekte med pinnar i skogen vid 16 års ålder.)

Bussen var, om man kom i tid, alltid överfylld. I bakre delen satt killarna, i främre delen tjejerna och jag, om inte någon kompis var med. Då pratade jag kanske med kompisen och satt typ i mitten. Missade man bussen, träffade man de få andra som också missat bussen. Det var skönare och tystare. En känsla av ordlöst samförstånd kunde uppstå. Folk som missar bussar är antagligen mer sympatiska än de som inte gör det. När man sedan kommit fram till skolan följde den vanliga proseduren. Man gick till sitt skåp, gick på toa för att dricka vatten, och sedan försökte man så smidigt som möjligt smita in på sin spansklektion, där spanskläraren Boel med den gälla och påfrestande oktavväxlar-rösten stod och predikade om spansk grammatik, eller berättade om hur hon 1987 gått upp för en sydamerikansk tempelruin för att sedan behövt hasa sig ner hela vägen med hjälp av guider på grund av höjdskräck. Kom man sent fick man sitta avsides och titta på när ens kompisar hade jätteroligt, några bänkar bort. Den mesta tiden spenderade man med att se upptagen ut så att läraren inte skulle ge en några frågor. Sedan flöt dagen på. Tråkiga lektioner och en evig väntan på lunchen eller på håltimmar.

Jag tror jag hade mycket håltimmar. När jag tänker på gymnasiet är det jag minns mest hur jag och mina klasskamrater Jonas och Fredrik satt vid ett bord i den så kallade ljushallen, som låg mitt i skolan och lekte med typ sudd och gjorde absolut ingenting vettigt. Omkring oss rörde sig elever för att hämta böcker i sina skåp jättesnabbt som i den där Madonna-videon. Där fanns gänget som var så jävla fräscha och populära och kände alla. Senare fick man reda på att många av dem var frireligiösa. Där var också skolans poet som skrev värdelösa beatpoet-inspirerade dikter om Karl Marx och cigarettfimpar på lokaltidningens ungdomssidor, och kallade sig stalinist. Vi tyckte han var hemskt löjlig. Idag har jag hört att han jobbar med reklam.**** Kring honom hängde de få på skolan som precis som jag verkade ha ett musikintresse. Jag sneglade på dem och tänkte avundsjukt på hur det vore att ha vänner som diskuterade Velvet Underground och inte bara avfärdade ens musik som "flummig med falsksång". De var ofta fotografer för lokaltidningens ungdomssida och gick alltid runt med kamera och en gul skivbörsenkasse med en vinylskiva i. Ett vansinnigt löjligt fenomen tyckte jag redan då, vilket förstås komplicerade saker. Man ville vara deras kompis och samtidigt fick deras beteende en att knyta näven i byxfickan så blodvite uppstod.*****

**** En kul grej med honom som jag precis såg i en gammal skolkatalog är att han tillsammans med några andra startade en sektion som hette "Till Charles Bukowskis minne" i trean. På kortet stirrar han ner i marken och ser svår ut. Jag satte kaffet i halsen och sprutade ut det över hela det gamla pojkrummet som en seriefigur när jag såg det.

***** De här människorna var ofta också engagerade i elevrådet. Antar att det är samma sorts människor som blir aktiva i kåren på universitet sedan som satt där. Samma sorts menlösa grej för folk som vill känna sig viktiga. I gymnasiet sprang de runt och tjatade om hur stressade de var då de hade både plugg- och elevrådsbördor på sina axlar. Oj som man grät för deras skull.

Esteter i årskursen under brukade sitta på ljushallens scen med konstiga fula kläder och rödfärgat hår, som gjorde att de mest såg ut som tyska utbytesstudenter. Jag störde mig mycket på den yngre årskullen när jag börjat tvåan då de var så mycket töntigare än jag tyckte att de coola treorna hade varit. Brevid dem fanns "Gycklarsektionen", ett gäng långhåriga hippiegotlajvare med devil sticks i ryggsäcken som man hatade mest av alla men samtidigt var lite bekant med. Deras hangarounds var konstiga tjejer som hade stora hår med mossa i, och datakillar. Ofta stod rektorn, en rödpluffsig man i 45-årsåldern som kallades J-G, på andra våningen och blickade ut över eleverna med självgod min, medan klassens ballaste kille, Markus stod i en otrolig bredbent pose i tajta vita jeans och pratade med någon Barn och fritid-tjej nedanför. Med jämna mellanrum kom våra naturvetarvänner vällande ut från lektionssalar och pratade med oss. De var ganska nördiga med många egeninprogrammerade spel på sina monsterstora naturvetarminiräknare. De var dock ett ljus i tillvaron och antagligen mycket roligare än indiepopfolken och poeterna.

Dagen tog slut och man gick igenom staden för att komma till bussen. På vägen gick man in på Skivbörsen och tittade efter skivor. Skivbörsen-Joeys fårade ansikte och 70-talshårdrock mötte en. Hela barnbidraget spenderades oftast där fast att skäggiga bluesgubbar dissade en så man nästan började gråta när man beställde Field Mice-samlingen. Hade man inga pengar så bad man att få lyssna på någon skiva, eller så sålde man gamla grunge/skatepunk-skivor och fick råd ändå. Sedan åkte man hem och åt mellanmål bestående av kräm och skorpor och läste Kalle Anka. Hela tiden drömde man om sommarens festivaler som man besökte med en äldre kompis. De äckliga och slitna gamla festivalbanden på ens handleder påminde om lera, tonårsfylla och andra festivalfenomen som på den tiden var det absolut roligaste som fanns. Man hade verligen större tålamod för obekvämligheter när man var yngre.

Så var det på gymnasiet. Det är nästan 10 år sedan jag började i första ring, vilket när jag tänker på det känns ganska sjukt. Nervös, förväntansfull och med fjällrävenryggsäck och converseskor satt jag på uppropet i ljushallen i augusti 1998 och spanade på tjejer som också hade fjällrävenryggsäck och andra indieattribut, då detta var en helt ny grej för mig. (I min högstadieskola var alla tjejer jättestora handbollsmonster som sett Titanic 145 gånger och hade ben kraftiga som trädstammar samt bullrande otäcka skratt.) Flera människor kände jag igen från niornas avslutningskatalog som jag och mina kompisar hårdstuderat under sommaren. Tre relativt händelselösa men ganska trivsamma år låg framför mig.******

****** Jag måste förstås självgod som jag är, nämna att jag var den enda på skolan som hade converse-skor då, så unga läsare förstår att det funnits tider då det inte gick typ 10 "alternativa" ungdomar på ett tjog, och att jag var jävligt ball.


Om man klickar på bilden kan man se en större version. Gick man i min skola kan man kanske känna igen en del av personerna på bilden. Tyvärr ritade jag alldeles för litet vilket gjorde kvalitén lite sådär. Dessutom är det svårt att rita ansiktsdrag när allt är väldigt smått, men ca 80% av de ritade personerna har riktiga förebilder! Den som gissar alla rätt vinner en miljard.


(Två naturvetare, Jonas och jag, fast på riktigt.)