Bloggtorka

Man hade ju kunnat tänka sig att bloggen skulle svämma över av inlägg nu när jag bor i en ny stad och har en ny dator och allt. Så blev det inte, som synligt är. Jag har helt enkelt haft det för bekvämt på sista tiden. Eller ja, jag opererade förstås bort min gallblåsa härom veckan för att det växte en polyp i den. Det var ungefär såhär:

De blev till slut tvungna att operera bort hela min överkropp så nu sitter mitt huvud direkt där benen börjar.

I övrigt har jag koncentrerat mig på mitt band de senaste veckorna. Det är ganska töntigt att skriva om sina band så jag går inte in på det vidare (nu har jag ju ändå "utan" att ha skrivit om det lyckats få in att jag har ett). Det jag ville komma till är att det är svårt för mig, som är av manligt kön att vara kreativ på två olika sätt på en och samma gång. Försöker jag göra två saker samtidigt blir det kortslutning i hjärnan och jag kommer förvirrad till sans tre timmar senare ute i skogen, iklädd höftskynke med en blodig hjort i ena näven och en double whopper från burger king i den andra. Nu ska jag iallafall flytta till ett studentrum vid Tekniska Högskolan (konfrontation med teknologer blir åter igen mycket mer möjlig) och kämpar hårt för att få jobb inom hemtjänsten (får jag jobb kommer jag antagligen att bli en mycket mer missnöjd och surare människa). Detta leder säkert till ett lyft för bloggen.

På tunnelbanan

På tunnelbanan med mp3-spelare:

För någon lördag sedan var jag på fest i Uppsala. Festens värsta fyllo tog av okänd anledning min jacka med min ipod i och gick hem. Både jackan och ipoden är återfunna men jag fick uppleva några smärtsamma dygn utan musik. Typiskt i-landsklagande jag vet, men jag mår verkligen dåligt när jag inte kan lyssna på musik. Man har ju ett visst beroende när man gjort det ständigt sedan man var ungefär 11 år gammal.

På tunnelbanan utan mp3-spelare:

Det är verkligen skönt att kunna stänga ute omvärlden. Nu när jag inte haft ipoden har jag blivit hemskt medveten om hur den låter. När man åker tunnelbana är det som värst. Särskilt i vintertid blir snabbt den högljudda kakafonin av förkylningsrelaterade missljud vansinnigt påfrestande. Lägg där till någon jobbig tjej med klichéstockholmsdialekt som skriker i mobiltelefon om någon kompis relationer, så blir det ännu värre. Som hämnd för allt jag har fått utstå har jag nu själv skaffat mig en rejäl förkylning. Jag ska ta varje chans jag får att åka tunnelbana, så att jag kan spruta ghostbusterslimessnor omkring mig och låta äckligt det högsta jag kan.

I övrigt har jag efter en tids väntan fått min nya dator. Det är otroligt fint. Äntligen har jag möjlighet att ladda hem saker som till exempel den här J Dilla-samlingen på 12 skivor (!) som någon härlig människa satt ihop. Jag måste medge att det först är nu som jag på riktigt förstått hur bra han var, fast jag säkert flera gånger spelade tuff när han dog och sade ”Rest in peace” och gjorde töntiga försök till hiphopgester.

Jag för ungefär ett år sedan:

(Hoppsan, nu försöker jag vara Martin Kellerman igen.)

Ett lite argt och spontant inlägg (utan bild)

Obs det jag här skriver bygger till 50% på fördomar och till 50% på förkylningsunderstödd vrede. Jag har aldrig själv besökt klubben jag skriver om eller träffat människorna som ordnar den:

Då det nu på nationerna i Uppsala kommit en motreaktion emot indieklubbarna och det startas rockklubbar istället (rockklubbar var alltså det som fanns innan indieklubbarna så istället för att det blev något nytt så blev det vad som var förut), så har ett gäng Umeåbor valt att starta en popklubb utanför nationerna som enligt hur de beskriver den* ska vara ungefär exakt som popklubbarna var 2002 (året jag kom till Uppsala). Det gör mig arg. Jag har med egna ögon beskådat att mycket folk i Umeå befinner sig ungefär 5 år tillbaka i tiden. Nu har alltså tre Umeåbor som jag tänker mig lever kvar i hur indiemänniskor tyckte och tänkte kring millenieskiftet (”mainstream är dåligt, Morrissey/Bowie/Velvet Underground är bäst. På klubb ska söta tjejer dansa till långhåriga killdj’s som spelar New Order och kanske lite Motown”) kommit till Uppsala. De har gått på klubbar som typ Dynamic men bara hört ett ”monotont dunkande”, och tänkt att ”nu jävlar ska vi starta en indiepopklubb för vi har redan valt vår identitet (tråkiga indiepopkillar som hänger på dagensskiva.com och typ bara har vita artister i sina musiksamlingar) och orkar inte ta del av allt nytt samt tycker det är störande att vi numera måste kunna droppa technotolvor och mp3-remixer istället för Cure-skivor för att få brudar”. Jag kan själv ibland bli trött på till exempel technon som ofta tagit indiepopens plats, och jag har absolut inget emot indiepop men inte fan går jag och startar en jävla indieklubb för det. Det jag vill komma till är att om man uppenbarligen absolut inte har någonting nytt att komma med bör man kanske inte göra något heller. I alla fall inte i det här sammanhanget. Och folk undrar varför jag ofta har svårt för ambitiösa människor. Det är liksom lite för vanligt att ambition riktas helt åt helvete fel.

Och ja ja, jag vet att vissa tycker att den här klubben är jätterolig, att den kommer få mängder av besökare och att jag själv bara klagar och inte gör någonting åt saker men det är så tråkigt att klubbplats och tid alltid går till samma gamla vanliga skit.

* Vi kommer främst att spela gitarrbaserad indiepop, från det tidiga 1980-talet och fram till nu. Om jag ska droppa några namn så kan jag väl nämna New Order, The Smiths och The Stone Roses. Men Popsala är ingen utpräglad nostalgiklubb. Vi kommer också att spela nyare indiepop och en del elektroniska låtar... (Taget från intervju i UNT fredag.)

Mina veckor utan dator

Jag har inte haft dator på ungefär tre veckor. Det har varit jobbigt. Det har dock gett mig tid att uträtta saker jag annars inte uträttar. Den mesta av den datorlösa tiden använde jag till att bekämpa ondska och försvara de svaga:


Sedan fick jag dator och nu är allt som vanligt igen:

Hejdå Uppsala

I torsdags gick flyttlasset till Stockholm. Efter tre dagars vansinnesstädande av mitt studentrum då jag fick använda atombomber för att avkalka badrummet bor jag nu för en kort tid i en fin etta i Bagarmossen. Det känns ganska bra. Jag var precis på gränsen till nervsammanbrott på grund av korridorsboende och Uppsalarutiner. Typiskt nog fick jag jobb i Uppsala samma dag som jag flyttade, men det är väl så det ska vara. Jag tackade vänligt men bestämt nej till jobbet.
- Jag ska flytta till Stockholm och där finns det en miljard gånger mer jobb än i Uppsala så nu ångrar ni att ni inte anställde mig tidigare va?!, skrek jag till tanten, så nu kommer förstås min hybris göra så att jag inte får jobb i Stockholm heller.

Jag gillar Bagarmossen. Där finns det bibliotek och apotek och stora gäng av 7-12-åringar som går runt och ser hotfulla ut och frågar om man kan köpa cigaretter till dem. Att inte ha en dator är dock väldigt svårt för mig. I kombination med att det typ inte alls går att få täckning på mobilen i lägenheten blir det ännu värre. Den här veckan borde jag i alla fall få min nya mac. Äntligen har jag bestämt mig för att överge tjernobylgråa pc-burkar med jolt cola-fläckar till förmån för fräscha macdatorer. Jag tänker mig att tiden med ständigt datorkrångel ska vara över och att det nu på datorfronten blir smoooooth sailing.

I veckan planerar jag att utnyttja storstadsutbudet och gå och lyssna på Alan Braxe och Kris Menace på Grodan. Förhoppningsvis vill någon jag känner följa med så jag slipper sitta hemma och förbanna att jag inte känner människor som vill följa med.

Den hårdare sortens rockmusik och dess fans

Jag är jättefascinerad av hård musik. Jag gillar att läsa Close-up-intervjuer med roliga distanslösa hårdrockare som pratar om vikingatiden (typ som Joey DeMaio, basisten i Manowar gärna gör). Jag har även tagit mig igenom en tjock bok om black metal och älskar i hemlighet fantasymetal med schlagerrefränger. Dels på grund av melodierna och dels för att låtarna ofta är så roliga, nördiga och episka in absurdum. Titta bara på den här videon där det italienska rollspelsmetal-bandet Rhapsody lyckats få Christopher Lee att ta på sig medeltidsdräkt från Butterix och läsa upp en egenskriven Sagan om ringen-inspirerad historia om demonriddare och annat kul med sin mäktiga basstämma. Det är sjukt roligt när det varit episkt i 5 minuter och sedan blir metal. Det är också sjukt roligt med låtar som heter Unholy Warcry. Jag skulle dock inte säga att jag lyssnar på den här sortens musik särskilt ofta. En period försökte jag begränsa mitt duschande (jag har väldigt svårt att gå ut ur duschen när jag väl gått in i den) genom att bara tillåta mig att duscha så lång tid som det tog att lyssna på 12-minutersmästerverket Keeper of the Seven Keys av Helloween, men det var längesedan. När det gäller nästan all hårdare musik är människorna bakom musiken roligare än musiken själv. Eller roliga och roliga. Är man insnöad på hård musik, vare sig det gäller gammal hårdrock, punk eller grindcore är man ju i regel jätteinsnöad och hatar allt annat. Man luktar antagligen ganska illa också. Det är sjukt lamt. Jag menar förstås istället de riktiga mongona som tidigare nämnda Joey DeMaio eller typ Varg Vikernes som till och med mördat i musikens namn, och inte de vanliga rockfansen.

Att jag plötsligt börjar skriva om detta kommer sig av att det poppat upp typ tre rockklubbar i Uppsala på sista tiden. Antagligen en motreaktion mot att nationslivet dominerats så hårt av indieklubbar. Man kunde ju tycka att något roligare än rockklubbar skulle komma av en sådan motreaktion men studenter är väl knappast kända för god smak. Jag besökte i alla fall en av dessa rockklubbar förra helgen, då jag tänkte att det antagligen är bra att utsätta sig för allt möjligt obehag just innan man flyttar. LOUD hette klubben, och den kvällen spelade Randy och något dåligt lokalt punkrockband med tillhörande "punkkör" som hållit på i typ 20 år live. De som startat klubben beskriver LOUD på följande vis vilket är väldigt typiskt för sammanhanget: "Ren och skär rock. Röjigt. Distade gitarrer. Intensivt. Svettigt armhålor och öl." Det skulle vara hög musik, illaluktande människor och mycket öl alltså, och det stämde bra.

Klubben drog förstås olika sorters människor. Ofta såg de ut ungefär som indieklubbesökarna men hade lite fulare kläder, svartfärgat hår och typ nitband. Många hade bandtröjor och Sveriges tråkigaste band genom tiderna: Hellacopters var ett populärt motiv. Andra halvan var studenter som har Song 2, Foo Fighters, Nickelback och Nightwish i sin mp3-mapp på pc-datorn. Sällan har jag blivit så knuffad eller haft det så jobbigt att beställa i baren som denna kväll. Aldrig tidigare har heller fislukten legat så tät i luften. Peter Englund (denna stora tänkare) sa en gång i Världens modernaste land (denna källa till visdom) typ att en av de viktigaste civilisatoriska föresättningarna är att folk kan lägga band på sig själv, och inte typ mörda och våldta bara för att de vill. Att det är något väldigt positivt att ha möjlighet att avstå från att göra saker som skapar obehag för andra människor. I det här sammanhanget skulle de kunna handla om att inte fisa, rapa och skråla dålig rock offentligt bara för att man vill. Jag önskar att rockpubliken delade hans uppfattning.

Jag har vänner som gillar rock. De har tyckt att Turbonegro varit världens bästa band i 10 år och skulle kalla mig bög och skrika något om att Håkan Hellström är en jävla hora om de läste här. Inte för att jag någonsin ventilerar någon större kärlek till Håkan Hellström utan för att det ligger i rockkillens natur att uttrycka avsky för just honom och andra "indiehoror", om man ifrågasätter rocken. Kompromisslösheten och oviljan att söka sig till andra sorters musik verkar genomgående. När resten av världen anammar mer och mer olika musikstilar så står det ganska still bland rockfansen. Det handlar väl om trygghet eller något. Det känns hursomhelst extra skönt att lämna Uppsala nu när nationsutbudet gått ännu mer utför. Jag ska dock inte klaga för mycket. Efter ett antal öl blev jag jätteglad när Firesides Kilotin spelades på dansgolvet och hoppade glatt upp och ner och gjorde hårdrockstecknet. Eller hårdrockstecknet gjorde jag inte men ändå.

Teater

Jag var på Macbeth på Dramaten för någon vecka sedan. Jag har varit på teater typ två gånger tidigare i mitt liv så det var lite speciellt. Den första gången såg jag en Staffan Westerberg-pjäs som var fruktansvärt dålig. Fråga mig inte varför jag såg den. Det var typ revy- och buskishumor och fullt med skrattande 50-åringar som var röda i ansiktet i publiken och jag gick efter pausen. Den andra gången var jag tillsammans med gymnasieklassen på någon pjäs jag inte minns namnet på. Den innehöll i alla fall en radiostyrd traktor och var inget vidare den heller.

Eftersom någon slags recension av uppsättningen skriven med mina kunskaper om Shakespeare och teater bara skulle bli värdelös, tänker jag mest berätta om hur jag upplevde besöket och vad jag tycker om teater. Detta förutsätter jag att alla med stor glädje läser då allt som handlar om mig är vansinnigt intressant och viktigt.

Det är rätt fint på Dramaten. Stora salen var dock mindre än jag väntat mig, men man kunde väl känna historiens vingslag om man ansträngde sig lite. Jag har läst att August Strindberg spökar i kulisserna och funderade en del på det. Inte för att jag gillar August Strindberg och hans pjäser något särskilt. Jag har svårt för teater överhuvudtaget, även om jag kan imponeras av skådespelare som memorerar jättemånga kluriga repliker. Har man spelat flera Shakespeare-pjäser lär man kunna droppa smarta Shakespeareoneliners om livet och döden i tid och otid så att folk tycker att man är häftig. Problemet är väl snarare att jag fått för mig att skådespelare är jobbiga människor och att de ofta beter sig sådär teatraliskt som de gör i yrket även i det vardagliga livet. Sedan kan jag omöjligt se nyanser i dramatenskådespelares sätt att framföra en pjäs. Jag är även av tron att en viktig anledning till att så mycket svensk film suger så oerhört, kan bero på att många stora svenska skådespelare har ett dramatenförflutet.

När jag läste litteraturvetenskap läste jag Macbeth. Eller jag läste några sidor och bestämde mig sedan för att skolka från seminariet som skulle behandla pjäsen. Jag hade en sträng gubbe som lärare. En gång skällde han ut mig inför hela klassen för att jag gäspade, och jag var således livrädd för att gå oförberedd till seminarier. När jag tänker efter så hade jag kanske inte alls den sura gubben vid det tillfället utan en riktigt trevlig lärare. Jag var nog bara lat och tyckte att Macbeth, trots alla övernaturliga inslag och mord, var tråkig alltså. Hursomhelst så gav mig inte teateruppsättningen i sig heller något större utbyte, även om jag sedan tidigare mindes mer av handlingen än jag trodde.

Jag minns att den sura gubben en gång på tal om teater sa att det var bra att närgånget studerat pjäsen man ska se så man känner igen typ de olika konflikterna, paradoxerna och temana. Varför han tyckte så kan jag tänka mig olika anledningar till. Eftersom jag är cynisk utav bara helvete antar jag att det främst är för att man i samband med teaterbesöket självbelåtet ska kunna visa sin kunskap för andra människor. Fast vem vet, vissa kan säkert få utbyte av förkunskaper på ett mer personligt plan också. Det där antagandet kanske säger mest om mig själv egentligen.

Den första akten var bäst. Skådespelarna skrek inte så mycket och man förstod vad de sa. Att handlingen förflyttats till någon gång på 1900-talet och att skådespelarna bar militäruniformer och kostymer funkade bättre än jag trott. I den andra akten spårade det ur och det blev svårare att hänga med. Det blev surrealistiskt och ångestfyllt och Reine Brynolfsson och hans kollegor vrålade så saliven flög samtidigt som något Patti Smith-uppträdande där hon gapande om att knulla det förflutna och framtiden spelades upp i högtalarna. Lena Endre gick runt på scenen endast iklädd lite färg med en lampa i handen och pratade osammanhängande. Jag kunde flera gånger inte låta bli att skratta.

Något jag inte skrattade åt var Börje Ahlstedt, som spelade Macbeths betjänt och var någon slags comic relief. I alla fall så skrattade publiken flera gånger åt honom när han rörde sig roligt eller sa något tokigt. Jag har ofta undrat varför folk i finkulturella teatersammanhang skrattar så åt den lägsta sortens pilsnerfilm- och slapstickhumor. Precis som det oftast är på bio så brister folk vid minsta antydan till skämt ut i gapskratt. Kan de inte bara lägga ner teaterbesökarimagen och gå på Stefan och Krister istället?

Teaterupplevelsen i stort var trots allt trevlig. Till exempel drack jag ett glas vin för 55 kr i pausen och kände mig som en 60 årig Östermalmsgubbe. Publiken var blandad. Folk i min ålder, kulturtanter och just 60-åriga Östermalmsgubbar var ungefär lika vanliga. Jag önskar dock att jag tjuvlyssnat mer på vad de andra pratade om. Var det de olika teman som pjäsen har, diskuterade de skådespelarnas insats, eller bara vad de skulle göra till helgen? I stort gjorde teaterupplevelsen mig inte till en mer öppen person, utan bekräftade mest tidigare fördomar. Jag kommer i alla fall att ta varje tillfälle som ges att gå på mer teater, då teaterbesök är roligare än att sitta hemma och stirra in i väggen och att upplevelser, bekväma som obekväma, ger mig anledningar att skriva blogginlägg.

You got a retard

På grund av flytt och datorbrist har det varit dåligt med blogginlägg den senaste tiden. Det ska förstås åtgärdas så fort som möjligt. De miljoner som dagligen frenetiskt uppdaterar min blogg i spänd väntan på information om mitt liv kan alltså pusta ut.

Friluftsstudenten

På bilden ovan illustreras hur den fasansfulla stormen Per med stor styrka drar igenom Uppsala. I och med naturens tyranni kommer vi fram till ytterligare en typ av student*. Man ser dem ofta när de cyklar på en fräsig cykel i 100 km/h mot orkanvindar och i uppförsbacke, eller muntert joggandes under liknande omständigheter. De verkar inte följa naturlagarna. De läser alltid naturvetenskapliga ämnen på universitet och har till 95% säkerhet någon gång rest runt i Sydostasien. Vi kan kalla denna typ av student för friluftsstudent (också i grov folkmun känd som fleecehorastudent). Exempel på kännetecken:

• Ryggsäck från Haglöfs med utstickande klätterutrustning och sjukt tekniskt avancerade termosar som håller värmen för 4 veckors fjällvandrande.
• Futuristisk proffscykelhjälm med hastighetsfenor som kostar typ 5000 kr.
• Kläder i fleece och goretex samt Lars Winnerbäck och Laleh i skivsamlingen.

Det värsta med denna typ av student att de kommer att leva tills de är 120 år för att de är så otroligt hälsosamma och vältränade. När växthuseffekten gått så långt att hela Sverige ligger under vatten kommer det bli dessa människor som överlever. De kommer glatt att paddla runt i forsränningskajaker, frambringa stark avkomma och tåla fruktansvärda väderförhållanden eftersom de har underställ i hårdspunnen väv som andas och tål både kyla, värme och kärnvapenkrig. Själv kommer jag i en sådan framtid att jobba hårt för att min kropp ska utveckla gälar och fiskfeatures, så jag kan bli en Cthulhu-dyrkande fiskmänniska som åker runt i en Waterworld-skurkbåt och gör livet surt för friluftsstudenterna.

* Scrollar man ner lite kan man läsa om ölnördstudenten.

Mellandagsrea

Idag har jag försökt köpa en billig scanner så jag smidigt kan uppdatera den här bloggen från hemmet. Som det är nu måste jag typ bryta mig in på skolan med insats för livet för att scanna. Eftersom On Off, Elgiganten, Siba och alla liknande affärer jag tänker mig kan ha billiga sådana ligger ute åt helvete i industriområdet Boländerna har jag irrat runt där hela dagen i det grådaskiga och isiga Tjernobyl-vädret. Jag hittade förstås ingen utan kom bara hem med öm bakdel efter en pinsam cykelvurpa rakt utanför Intersports huvudentré.

It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back

Eftersom jag tidigare spytt galla och svavel över nationsklubbar tänkte jag att det nu kan vara lämpligt att göra det över nationspubbar också. Jag besökte nämligen för första gången på flera månader en sådan i onsdags. Nationspubbar är egentligen en fin grej. Allt förstås på grund av de förmånliga priserna. Haken är ju dock studenterna man tvingas lyssna och titta på, och att musiken som spelas för det mesta är ett dåligt blandband någon gjorde 1998.

Den kanske värsta sortens student är som alla vet ölnördstudenten. Dessa är i regel riktiga mobboffer som börjat dricka alkohol i 20-års åldern efter en uppväxt full av plågor och ensamhet. I studentvärlden har de fått vänner, och bättre självförtroende då de nu har möjlighet att vara omgivna av likar. I onsdags fick jag bevittna två sådana in action. Båda verkade ha ölintresset som en förevändning att kunna prata med tjejerna i baren, men de tjejer som blir imponerad av småfeta teknologer med för korta byxor som med stor inlevelse beskriver hur man bäst transporterar ölsorten Guinness, har förmodligen, om de ens existerar någon kromosom för mycket.

Släppa sargen, välkomna livet

Med det nya året inföll som vanligt en viss tomhet. I tider av nyårslöften och prat om ”nystart” och att förbättra och förnya sig själv blir det lätt så. Jag tänker nog inte ändra på mig så mycket förutom att jag ska försöka flytta till Stockholm. Äventyrlig som jag är sade jag upp båda mina studentrum och blir tvungen att flytta ut den 1 februari. Till dess är det tänkt att jag ska hitta någonstans att bo i Stockholm. Jag sitter alltså dagarna igenom och hårdbevakar blocket.se och får läskiga telefonsamtal från invandrare som heter Roshan som erbjuder mig att dela dubbelsäng i Norrtälje. Jag önskar någon kunde tipsa mig om hur man verkar attraktiv för folk som vill hyra ut lägenheter, för än så länge har det gått sådär.

Julefrid

Så var man då hemma i föräldrahemmet i Västerås över julen igen. Jag firar med bara min mamma och min bror så julen är aldrig särskilt jobbig eller påfrestande för mig, vilket jag förstått att den kan vara för många andra som till exempel tvingas fira med en släkt på 80 personer. Något sådant hoppas jag att jag aldrig behöver uppleva då jag med jämna mellanrum känner mig tvungen att gömma mig i pannrummet bara för två människors skull. För mycket sällskap kan få den bäste att känna beröringen av en jäsande fasa vars rottrådar sträcker sig in i den gränslösa forntiden och den oändliga natt som lurar bortom tiden*.

Sedan jag kom hit i torsdags har jag varit utanför dörren två gånger. Jag tog bussen till Centrum och träffade en av mina få kvarvarande Västeråsvänner samt förundrades över att alla affärer bytt plats sedan jag var här senast. Senare på kvällen var det även dags för den årliga julmatbjudningen hos våra grannar Mats och Birgitta. Birgitta gör alltid god mat i fruktansvärda proportioner och man känner sig oartig om man inte äter minst 4 kilo julskinka. Självklart åt jag tills jag kräktes rakt över julduken.

Då det är jul tänkte jag förutom dessa illustrationer över min spännande jul bjuda på en låt. 9th Wonder är kanske inte världens roligaste beatmakare. Han använder typ exakt samma trumljud på alla sina beats och ser ut som grodan Kermit, men lyckas ibland sjukt bra, som till exempel på den här remixen av Pete Rock och C.L Smooths Take You There.

Nu ligger även min summering av 2006 uppe på digfi.com föresten. Jag är alltså han som heter som en liberal och listar oändligt med låtar.

* Nörd som jag är lyssnar jag på Ernst Hugo Järegårds uppläsning av H.P. Lovecrafts novellsamling Skräckens Labyrinter just nu, vilket resulterar i formuleringsstölder som den ovan.

Arbetsförmedlingen

Jag har varit på Arbetsförmedlingen en del de senaste dagarna. Jag tänker skaffa någon slags arbetslöshetsersättning, och som många säkert vet måste man då gå på olika informationsmöten som handlar om hur man skriver CV och att man inte ska gå klädd som Flavor Flav till arbetsintervjuer, för att få sådan. Är man över 25 slipper man helt dessa möten som till på köpet sker i grupp, men då jag är under 25 anses jag utvecklingsstörd och förståndshandikappad och måste delta.

Det hela har dock varit ganska roligt och lite som att vara tillbaka på gymnasiet. Dock kanske mer som om man gick Barn och fritid-linjen och inte till exempel samhällsvetenskapligt program med humanistisk inriktning, som jag gjorde. Framförallt var detta tydligt på det första mötet där det var en stor majoritet av killar i keps, stora dunjackor och med mp3-spelarhörlurar i öronen, vilka hade glömt sina meritpapper hemma. Jag ville vara lika häftig men avslöjade mig direkt som tönt när jag övertrött råkade fnissa åt något sjukt tråkigt skämt som läraren sa, istället för att se hård och sur ut. Jag erkände för mig själv vem jag var och ritade bögiga landskap på mina informationspapper resten av tiden.

Mina mörka sidor

Jag var inte mig själv i helgen. Eller så var det just det jag var. I lördags var jag på en fest till min kompis Petters tre månader gamla dotters ära. Det var en sådan fest som moderna familjer har istället för dop, belagd i ett dagis i Kungsholmen. Jag tänkte i förväg att jag antagligen skulle hata tillställningen och att Petters vänsterintellektuella övre medelklassläkt skulle vara exakt som de självgoda San Fransisco-borna i South Park-avsnittet Smug Alert. Jag hade jättemycket fel. Det var jättetrevligt.

Det fanns obegränsat med mat, tårta och alkohol och trevliga, intelligenta och roliga människor i alla åldrar. Jag var smått chockad på ett positivt sätt hela tiden. När man kommer från en finsk relativt allvarsam släkt med en morfar som är präst är man nämligen ganska ovan vid typ 80-åriga tanter med känsla för ironi och att folk över 30 inte tittar snett på en när man har sneakers och vardagskläder vid festtillfällen. När Petters pappa, mamma och syster sedan tog upp olika instrument för att framföra en skojfrisk låt till dottern kan man tycka att jag borde ha kräkts våldsamt och högljutt av obehag, förakt och illamående, men även det kändes helt naturligt, även om vinet kanske hjälpte mig lite. Jag är rädd att jag var en av dem som flinade mest åt de underfundiga rimmen.

Ju längre kvällen led, desto mer förvandlades jag till den där glada och positiva människan som jag inte visste fanns inom mig, och det slutade med att jag glatt sjöng karaoke iklädd någon jävla hatt. En situation jag aldrig kunnat föreställa mig själv i. När de mest musikaliskt begåvade ungdomarna på festen senare började jamma med de instrument som fanns till förfogande gick dock gränsen. Jag gick in på toaletten och kräktes upp 40 liter rödvin i en papperskorg. Eller jag väljer i alla fall att tro att jammandet och inte alkoholen var orsaken till uppkastningen. Jag försöker med stor ansträngning förtränga att jag själv var med och kompade de andra med osäker melodika en liten stund innan jag sansade mig. Det var hur som helst en bra kväll som helt klart var att föredra framför Uppsalas uteliv, trots att jag betedde mig som jag gjorde.

Apropå Uppsalas uteliv så känner jag trots allt negativt jag nuförtiden vräker ur mig över nationsklubbar att jag måste besöka en sådan till helgen. Det är liksom sista helgen innan juluppehållet. Jag vet egentligen inte varför jag känner så, men jag tror att det sitter i av gammal vana. Tänk om man missar något, kanske man tänker fast man vet exakt vad som väntar en.

Jag planerar att gå till Dynamic, som antagligen är det senaste årets bästa nationsklubb i Uppsala, och som också kör sin sista gång någonsin. Det gör inte de flesta av mina vänner. De ska istället till ”Rockgasken” på Vedala-nation där [ingenting] och Mathias Alkberg spelar. Då jag tycker att just dessa två på ett utmärkt sätt representerar allt som är dåligt med svensk musik, kan jag förstås inte leva med mig själv om jag går dit, trots att det säkert skulle vara roligt att ha sina vänner runtomkring sig. Jag kan se det framför mig hur jag står i ett hörn på Dynamic och låtsas att jag pratar i mobil medan mina vänner dansar, kramas och gråter av lycka då de har den roligaste och bästa kvällen i deras liv några 100 meter bort. Jag tänker dock inte ändra mig och om jag får tråkigt tänker jag ljuga och säga att jag hade roligt.

Olika anledningar till att jag hatar att gå på systembolaget

Den stora och ”hårda” killen som köper typ 34 plattor starköl som han högt menar att han ska dricka i helgen. Färre öl än så är omanlig mängd.

Den sura tanten på 103 år som köper en flaska vin till helgen och har alla sina pengar i en portmonnä, vilket gör det ett timslångt projekt att leta fram de där 63 kronorna i enkronor för att betala flaskan.

Den ambitiösa studenttjejen som ser ut som en gris, med tillhörande menlös pojkvän hon varit ihop med sedan gymnasiet, som köper vin och diskuterar studentsaker. Typ hur någon tenta gått eller hur de ska hinna med att engagera sig i alla studentföreningar de är med i och samtidigt kunna vara pålästa och självgoda på sina seminarium.

Ain't sayin' nothin' new

Mitt liv är relativt händelselöst för tillfället, vilket det här inlägget antagligen blir ett allt för påtagligt bevis för. Vanligtvis upplever jag saker genom att gå utanför dörren. Går utanför dörren gör jag oftast för handla, eller för att dricka mig full tillsammans med vänner på tråkiga nationsklubbar. Jag har nu inte druckit på typ 3 veckor, och därför är det lite tomt på saker att skriva om. Det har inte funnits lika mycket att klaga på, och det är ju klagandet som är själva kärnan i den här bloggen. Istället har jag illustrerat hur jag tvingades se The Scorpion King när jag var hemma hos Tobbe i helgen.

Tobbe har en jättestor och sur gangsterkatt. Det är en såndär hemlös katt som han tar hand om tills någon annan vill ha den. Den förra ägaren sköt den i benet, vilket lärt den att vara hård och to watch his back. Han tar ingen skit och gillar filmer med The Rock i huvudrollen.

Okej, jag ljuger. Jag såg fullt medvetet The Scorpion King på eget bevåg. Den var rätt bra. Katten sov mest. Hela det här inlägget är endast ett omständigt sätt att erkänna att jag kan se en film där The Rock går runt i höftskynke och slåss med svärd och tycka att det är ganska trivsamt.

Det där med att vara trött på musik som nämts tidigare håller i sig. Why you hate the game med The Game får mig dock hoppfull och på bättre humör. Det kan vara årets bästa låt.

Living the good life

Jag trivs för det mesta så jävla bra med att inte göra någonting alls. Med inget alls menas alltså att inte jobba eller studera utan att bara ta det lugnt, och ägna sig åt intressen. Någonting ganska föraktat alltså, som inte vem som helst har möjlighet till, men som bör prövas på om möjlighet ges, och om man tror att man kommer att gilla det. Iallafall en månad eller två.

De flesta människor verkar självantända av frustration om de inte får träna, skaffa karriär eller på andra vis "utveckla" sig själva 24 timmar om dygnet. Sådan är inte jag. Dock är jag förstås mycket medveten om att jag är mycket priviligerad som har sådana tillgångar att jag kan ta mig en "paus", och jag känner mig även lite skyldig och dålig vissa stunder för att jag gör det.

Jag bor i ett studentrum på 19 kvadrat som trots sin ringa storlek innehåller allt jag behöver för att roa mig. Jag har internet, instrument, roliga dator- och tv-spel, bra böcker och typ 18 st Fantomen Krönika-tidningar. Det kommer man långt på. Det är nu 50 dagar sedan jag jobbade senast, (två veckor som rösträknare) och jag är förstås inte alls trött på att vara fri från ansvar och krav så här långt. Dock är det ju det där med pengar och den där gnagande oroskänslan som ändå ibland kommer smygande och bekräftar för mig att det kanske ändå inte är ok att vara sysslolös hur länge som helst. Imorgon ska jag ringa hemtjänsten och hoppas att de ger mig något själsdödande downerjobb som kommer ge mig svår ångest men förhoppningsvis godare samvete. Det kommer att bli lite sorgligt. Anders Borg kommer skratta ett förnöjt och ondskefullt Draculaskratt från sin rumänska medeltidsborg med steglade arbetslösa som borggårdsprydnader, eller hur man nu bor som borgerlig finansminister.

Jag går på indieklubb

Hösten kom lyckligtvis tillbaka. Det gjorde underverk för mitt humör. I helgen var jag inte på bra humör alla gånger. Jag trotsade min gallsten och drack mig berusad. Jag dog inte som tur var. Dock kände jag mig återigen gammal. Det händer nästan varje gång jag går ut i Uppsala nuförtiden och det känns vemodigt.

I fredags hamnade jag på Uppsalas sämsta indieklubb, Da capo. Vissa av besökarna var Halloween-utstyrda. En var clown och en annan hade målat sig blå i ansiktet. Det gjorde mig förstås väldigt arg. Jag lade dock som vanligt undan min vrede i det där skrymslet i min hjärna som numera borde ha storleken av 43 fotbollsarenor, och försökte roa mig ändå. Det gick dåligt. Jag gick hem.

Indiekulturen är sedan flera år tillbaka märkligt oförändrad. Det kommer ständigt nya årskuller Smiths-lyssnande, temporärt bisexuella och kajalmålade conversebärare. Det blev väldigt tydligt i fredags. Samtidigt som jag känner mig gammal till åldern känner jag frustration över att ungdomarna inte ägnar sig åt nya företeelser utan exakt samma saker som när jag var 16 år. Som Jeff Chang skriver i Can't Stop,Won't Stop så skrivs historien med chock och indignation och följs av två uppenbarelser: 'Oj jag håller på att bli gammal', och 'Fan, vad är det här för kids?'. Hur ska jag någonsin kunna erkänna för mig själv att jag är gammal och bli den där surgubben som klagar på att det var bättre förr, om inte kidsen hittar på något nytt som jag inte förstår mig på? Jag kanske inte är så gammal ändå. Bara i behov av lite förändring. (Följande bild är typ helt baserad på verkliga händelser fredagen den 3/11, om nu någon skulle tvivla...)

(Ja, jag tror att jag är Mats Jonsson)

Oj vad mitt Jag skaffar pass-inlägg nedan är Post Whigger föresten. Skönt att Rodeo reder ut sånt här så man vet vilken etikett man ska sätta på sig själv. I nya Rodeonumret skapar de ca 720 nya populärkulturrelaterade begrepp, som det bara är att börja använda. Åh, den obeskrivligt stora nytta de gör för världen!

Jag åker till London

Jag hatar att vara hemma igen. Här är det vinter. I London var det 15 grader varmt och istället för att mötas av avsky och förakt som här hemma, så kallade alla londonbor en för mate eller bro (om de var afrobritter), och ursäktade sig vänligt hela tiden. Man har ju hört att det ska regna 97% av tiden i London. Hade det gjort det nu också hade kanske mitt intryck varit annorlunda, men då det var soligt nästan varje dag, alla träd var gröna och jag hann med att se mycket av staden så är jag väldigt nöjd med min vistelse. Framförallt gillade jag husen och alla turistgrejer som Towern eller kyrkorna, även om jag bara såg dem utifrån. Att komma tillbaka till fula gråa höghus från att ha gått runt bland uråldriga slottsliknande palats med detaljerade fasader känns hur som helst deppigt, och jag ville bara sakta såga mig själv i handleden med Conan Barbaren-svärd när jag vandrade förbi det fula Åhlénshuset i Uppsala centrum. Gamla hus är bland det bästa jag vet. Jag blir lite för upphetsad av att titta på dem och att tänka på hur mycket historia de har. Jag gillar att ta på gamla hus. Nog om det.

Vi vandrade mycket på vår resa. Detta för att bäst insupa atmosfären i Benny Hill-landet. Det var en höjdare. Maten var dyr, så vi åt mycket chips. Jag fick ett 45-timmars gallstensanfall när jag kom hem, fast det var det värt. En kväll gick vi ut då Audrey visade sig spela. De spelade på en klubb som bara spelade svensk musik som typ Mina hundar med Fattaru. Efter spelningen hängde vi med dem, Audrey alltså, inte Fattaru, till en northern soul-klubb och pratade med hetsiga brittiska northern soul-talibaner. Det kändes typiskt brittiskt och rätt ute, men det var kul. Vi åkte hem med dubbeldäckare i 740 km i timmen, och sen var jag väldigt bakis dagen efter, men lyckades ändå shoppa skor i Camden Town.

Resan hem var förjävlig ibland. Oväntat nog blev det vintertid så jag fick vänta vid någon utomhusbusshållplats jättelänge. Omgiven av pratglada brittiska arbetarklassknarkare med oförståeliga dialekter kan sådant vara jobbigt. Jag lyckades dock undvika arbetarklassknarkarna genom att vandra runt på måfå omkring Victoria Station, och sedan sov jag största delen av resan. Det var tur då planet var fullt av svenska backpackerhippies i skitfula kläder och med dreads, som på något vis smugglat in en bandspelare på planet och verkade tro att folk skulle uppskatta att de spelade kass backpackerhippieravemusik klockan halv sju på morgonen. Jag fantiserade om att de blev torterade i Towerns fängelsehålor tills jag somnade.

Nu har jag varit hemma i några dagar och det är norsk black metal-vinter utanför. Det gör mig lite glad och lite ledsen.