Ain't sayin' nothin' new

Mitt liv är relativt händelselöst för tillfället, vilket det här inlägget antagligen blir ett allt för påtagligt bevis för. Vanligtvis upplever jag saker genom att gå utanför dörren. Går utanför dörren gör jag oftast för handla, eller för att dricka mig full tillsammans med vänner på tråkiga nationsklubbar. Jag har nu inte druckit på typ 3 veckor, och därför är det lite tomt på saker att skriva om. Det har inte funnits lika mycket att klaga på, och det är ju klagandet som är själva kärnan i den här bloggen. Istället har jag illustrerat hur jag tvingades se The Scorpion King när jag var hemma hos Tobbe i helgen.

Tobbe har en jättestor och sur gangsterkatt. Det är en såndär hemlös katt som han tar hand om tills någon annan vill ha den. Den förra ägaren sköt den i benet, vilket lärt den att vara hård och to watch his back. Han tar ingen skit och gillar filmer med The Rock i huvudrollen.

Okej, jag ljuger. Jag såg fullt medvetet The Scorpion King på eget bevåg. Den var rätt bra. Katten sov mest. Hela det här inlägget är endast ett omständigt sätt att erkänna att jag kan se en film där The Rock går runt i höftskynke och slåss med svärd och tycka att det är ganska trivsamt.

Det där med att vara trött på musik som nämts tidigare håller i sig. Why you hate the game med The Game får mig dock hoppfull och på bättre humör. Det kan vara årets bästa låt.