Jag åker till London

Jag hatar att vara hemma igen. Här är det vinter. I London var det 15 grader varmt och istället för att mötas av avsky och förakt som här hemma, så kallade alla londonbor en för mate eller bro (om de var afrobritter), och ursäktade sig vänligt hela tiden. Man har ju hört att det ska regna 97% av tiden i London. Hade det gjort det nu också hade kanske mitt intryck varit annorlunda, men då det var soligt nästan varje dag, alla träd var gröna och jag hann med att se mycket av staden så är jag väldigt nöjd med min vistelse. Framförallt gillade jag husen och alla turistgrejer som Towern eller kyrkorna, även om jag bara såg dem utifrån. Att komma tillbaka till fula gråa höghus från att ha gått runt bland uråldriga slottsliknande palats med detaljerade fasader känns hur som helst deppigt, och jag ville bara sakta såga mig själv i handleden med Conan Barbaren-svärd när jag vandrade förbi det fula Åhlénshuset i Uppsala centrum. Gamla hus är bland det bästa jag vet. Jag blir lite för upphetsad av att titta på dem och att tänka på hur mycket historia de har. Jag gillar att ta på gamla hus. Nog om det.

Vi vandrade mycket på vår resa. Detta för att bäst insupa atmosfären i Benny Hill-landet. Det var en höjdare. Maten var dyr, så vi åt mycket chips. Jag fick ett 45-timmars gallstensanfall när jag kom hem, fast det var det värt. En kväll gick vi ut då Audrey visade sig spela. De spelade på en klubb som bara spelade svensk musik som typ Mina hundar med Fattaru. Efter spelningen hängde vi med dem, Audrey alltså, inte Fattaru, till en northern soul-klubb och pratade med hetsiga brittiska northern soul-talibaner. Det kändes typiskt brittiskt och rätt ute, men det var kul. Vi åkte hem med dubbeldäckare i 740 km i timmen, och sen var jag väldigt bakis dagen efter, men lyckades ändå shoppa skor i Camden Town.

Resan hem var förjävlig ibland. Oväntat nog blev det vintertid så jag fick vänta vid någon utomhusbusshållplats jättelänge. Omgiven av pratglada brittiska arbetarklassknarkare med oförståeliga dialekter kan sådant vara jobbigt. Jag lyckades dock undvika arbetarklassknarkarna genom att vandra runt på måfå omkring Victoria Station, och sedan sov jag största delen av resan. Det var tur då planet var fullt av svenska backpackerhippies i skitfula kläder och med dreads, som på något vis smugglat in en bandspelare på planet och verkade tro att folk skulle uppskatta att de spelade kass backpackerhippieravemusik klockan halv sju på morgonen. Jag fantiserade om att de blev torterade i Towerns fängelsehålor tills jag somnade.

Nu har jag varit hemma i några dagar och det är norsk black metal-vinter utanför. Det gör mig lite glad och lite ledsen.