Sportkillar

Jag har köpt ett terminskort på en badmintonhall. Sportkillarna där är roliga. Mest typiskt är nästan hur de beter sig i omklädningsrummet. Omklädningsrummet är sportkillarnas revir. Detta markerar de genom att ogenerat gå runt nakna. Detta gör de jättelänge. När man kommer in ser man hur en ogenerad sportkille går från den ena sidan till den andra i duschrummet. Fem minuter senare när man bytit om ser man hur han går tillbaka igen. Vad gör han? Ibland vrålar han. Vad han vrålar är svårt att höra på grund av duschrummets akustik. När man kommer in 20 minuter senare för att dricka vatten eller något så går han och hans kompisar fortfarande runt i duschrummet och vrålar lite. Så fortsätter det.

Helgen på landet

En liten serie inspirerad av förra veckan

Akademikermän

Den universitetskritiserande varianten (som antagligen inte lyckats så bra med sina studier).

Livsstilspåsen

I Engelska Parken (Uppsala Universitets humanistcentrum), delades det ut påsar idag. I påsen, som hade en Burger King-logga, hittade man en studentrabatt från Burger King, en flaska Bonaqua Silver, ett paket Barilla plus-spagetti och tidningarna Cosmopolitan, Veckorevyn och Residence. Detta påse gör mig mer säker än någonsin på att någon slags ondska, kanske liknande det republikanska rådet i Simpsons där Dracula ingår, medvetet försöker försämra världen och göra folk olyckliga, och att all skit inte bara beror på någon i människan biologiskt betingad tanklös girighet och osund empatilös tävlingsmentalitet. Därför känner jag mig tvungen att skriva ett "slå in öppna dörrar"-politiskt inlägg om skiten, även då jag är kille och påsen antagligen mest var riktad till kvinnor. När jag öppnade Cosmopolitan så ramlade också glassplittret från den medföljande smakprovsflaskan av Paris Hiltons parfym ut över mitt golv och satte sig i min fot, vilket gjorde mig ännu mer "gymnasiekille som är aktivt vänster och har dreads"-arg.

Jag antar att skiten är uttänkt på följande vis: Först kommer Burger King. Det är onyttigt och gör att man blir fet. Efter den hittar man Bonaqua Silver med äpple-flaskan som ligger överst. Den försöker verka nyttig. Den är t.ex. genomskinlig och använder ord som "naturligt" och "silver" på etiketten. Smakar man på den smakar den dock som äcklig budgetäppelcider. Alltså antar jag att även denna gör en fet, men att den ska drickas i tron att den inte gör en fet.

Är man fet och läser Cosmopolitan och Veckorevyn så förstår man snart att man aldrig kommer att bli älskad. Dessa tidningar verkar främst gå ut på att visa hur en tjej bäst behagar sin kille. (Här har jag kanske fel, då jag inte läst dem särskilt ofta, men efter en ytlig läsning av dessa nummer verkar det så.) Helt plötsligt känns det ju då jättebra att använda sig av de tidigare nämnda nyttighetsfasadsprodukterna som dock motverkar vad de lovar och istället hjälper till att skapa den onda cirkel som allt handlar om. Att skapa behov som inte finns vilka man uppfyller genom att köpa en massa skit, som producerats i flera olika led av olika entreprenörs-cp'n utan några som helt talanger förutom att "sälja sig själv" på ett sådant sätt att folk tror att de behövs.

Tidningen Residence får representera framtiden och "drömhuset" som man förstås kommer känna sig tvungen att låna ihop till när man är klar med studierna och behagat någon kille tillräckligt för att han ska vilja flytta ihop med en, alternativt festat klart och hittat den tjej som behagar än bäst, om man är kille. (Vore kul att se en manlig variant av denna påse.) Man är ju van vid den standard föräldrarna haft och kan inte tänka sig något sämre trots att man är 23 och precis börjat arbeta. Genomgående är förstås också klimatsmarta sätt att upprätthålla denna livsstil som snarare är precis vad som kommer ge oss Mad Max (mutanter och cyberpunkare börnar runt och våldtar och jagar bensin i karga efter katastrofen-landskap) än att stoppa det. 

Extra kul blir hela paketet av att en färgad man delade ut den. Nu vet jag inte om han är ifrån ett land han tvingats fly från som en orsak av olika typer av exploatering från mer privilegierade länder, eller om han kanske var svensk i fyra generationer, men vi kan säga det tidigare så det hela blir ännu roligare. Isåfall har vi alltså här den ekonomiska krisen, den ekologiska krisen, exploatering av u-länder och ojämnställdhet i en och samma påse! Det hela är bara så vansinnigt typiskt att jag en stund tänkte att den kanske är del av ett experiment utfört av den sociologiska institutionen. Nu tror jag dock mer på Simpsonsvarianten. Verkligheten är som en parodi...

Grabbar på stan

Studentkillar i hatt

Först och främst känner jag mig tvungen att skriva att jag anser detta fenomen vara ganska charmigt. I jämförelse med vad man ser på sajter som Stockholm Streetstyle eller Rodeo, vilka kan tyckas uppvisa konsumtionsbaserad masspsykos och vansinne, känns sådana här trender rätt oskyldiga. De gör iallafall inte att jag kallsvettandas och skrikandes slänger saker på min datorskärm samtidigt som jag gör korstecken. Man kan dock spekulera i hur de uppstår.  Genom actionfilmer, datorspel eller musik? Genom att man känner att nu är jag vuxen och har flyttat hemifrån så då är det väl dags att skaffa hatt? Min favorit är iallafall den så kallade Crocodile Dundee-hatten, med krokodiltänder runt. Själv är jag en studentkille i keps. Det är ett slags mellanting mellan hatt och mössa.

Jag är tillbaka

Nu tänker jag börja blogga igen. Alla undrar förstås hur det kommer sig att jag inte gjort det på länge, då jag förr i tiden bara sprutade ur mig geniala och magnifika inlägg som både var revolutionerande bildkonst- samt språk- och idémässigt. Eller ja, det handlade väl kanske mer om i-landssurande, undermåliga bilder som kunde varit gjorda av en utvecklingsstörd i paint, samt att slå in öppna dörrar, men det var god terapi för mig. Därför ska jag nu börja igen. Kanske dock med lite mindre ambitiösa inlägg, men förhoppningsvis fler istället. Anledningen till att jag inte bloggat är förstås inte att jag är lat. Jag är en lika prestationsinriktad vinnare och gogetter som vilken annan random 20 something-svensk i Alliansens Sverige, och skulle aldrig ta det lugnt och låta min avgrundsdjupa ångest hinna ikapp mig. Jag försöker dock göra klart en skiva med mitt band och prioriterar det lite. Det fungerar ofta lite som på bilden ovan.

Arn

Jag läser för tillfället en sommarkurs om serier. En av våra uppgifter var att göra en 4-rutors serie av valfri känd historia i Henrik Lange-stil. Lägger upp min då det alltid är roligare med bloggar som uppdaterar sig ofta, och då detta år varit helt fasansfullt dåligt vad gäller sådant.

Den är förstås ganska folklig. Hade det inte varit en skoluppgift hade jag fokuserat på scenen där Mikael Nyqvist i rollen som Arns far visar hur vardagsliv på medeltiden kunde vara genom att plötsligt avbryta ett samtal med sin son och ropa: "Nej Ingmar, dom ska till smedjan!"

"Skön kille"-humor, del 2: På Teknikmagasinet

Skön kille nummer 1 frågar om det är där de har rea på någon mobiltelefon. Innebandykillen bakom disken svarar att det stämmer. "Då har vi kommit rätt", säger skön kille nummer 2 och alla tre skrattar. Med denna kommentar syftar förstås skön kille nummer 2 på episoden i Nile City där brandchefen Greger går in på kliniken för veneriska sjukdommar. Nile City/Percy tårar-humor verkar nämligen fortfarande bland det roligaste de här killarna vet, även om de säkert för länge sedan glömt att skämten är därifrån.

Jag minns tiden då jag också tyckte Nile City och Percy tårar var det roligaste som fanns. Då gick jag i högstadiet och citerade gärna själv. Detta var ju dock typ 1996. Man hade hunnit tröttna rejält redan 2 år senare. Hur kommer det då sig att det 12 år senare är någon slags skön-kille-kanon med Percy tårar och Nile City-referenser? Svår kulturell efterblivenhet är nog svaret.*

Det är förstås inte särskilt förvånande att stöta på denna sorts typiskt manliga humor på just Teknikmagasinet. Teknikmagasinet är tydligt inriktat på manliga kunder. Detta märker man då de har skitful logotyp, och främst säljer tekniska prylar. Killar gillar ju teknik och tycker fina och vackra saker är "bögiga". På teknikmagasinet jobbar också enbart unga killar som gjort lumpen och ser ut som om de spelar innebandy.

Det är föresten inte heller ok att citera Torsk på Tallinn. Då filmen kom för bara 9 år sedan får man nog tyvärr leva med Jan Banan-citat om "skadat gods", eller killar som i tid och otid vrålar "Mr kuk", länge till.

För att gå över till något annat: Finns det något som mer signalerar att man är helt jävla dum i huvudet som att klaga över att man fått fel sås i sin jävla skräpmat mitt i natten en fredagkväll då grillpersonalen stressar ihjäl sig för att uppfylla den fulla massans lag och det är värre trängsel än på en Pearl Jam-konsert? Kanske att vara ansvarig för folkmord, men jag har en känsla av att sådant och den här attityden går hand i hand.

_______________________________________________________
* Det samma gäller också referenser till radioprogrammet Hassan. Den kanske mest kända är att ropa "grilla" med en slags frågande ton när man ska grilla. Något som förstås borde omyndigförklara en omgående. Talande är att TV 4 numera har ett matprogram som heter "Grilla". Jag förutsätter att det ska uttalas som i Hassan. Med tanke på TV 4:s verksamhet i övrigt är namnvalet dock inte så förvånande. 

Månadens klassiker

Jag har förstått att en serie ofta definieras genom att den är sidoställd eller sekventiell. Alltså att minst en ruta följer på en annan. Denna blogg är därför kanske oftare en skämtteckningsblogg än en serieblogg. Genom min mor har jag kommit över en klippbok med skämtteckningar från vad jag antar vara första halvan av 1900-talet. Detta är alltså arvet jag förvaltar:

Masspsykos

Under EM gick jag och såg en Sverige-match på en studentpub. Jag är inte särskilt intresserad av fotboll, och ogillar när studenter samlas i stora grupper och gör saker ihop, men jag hade väl tråkigt eller någonting och gick dit ändå. Några vänner skulle dit och det kan ju räcka.Väl där var det matchvisning på storbildsskärm och minst 200 fotbollsgalna studenter hade samlats. Många var iklädda sverigetröjor. Akademiska studier på hög nivå hindrar förstås inte "lågt" beteende. I alla fall inte då alkohol och sport finns med i bilden.

Till en början kände jag mig lite utanför. Det kanske gick att se på mig att jag inte var särskilt intresserad av matchen. Mina ögon var inte fyllda av en förväntansfull glöd. Jag diskuterade inte heller högt olika strategier som kunde användas i matchen och skrockade lite nedvärderande då flickvännen gjorde tappra försök att hänga med i fotbollssnacket. Kanske som en följd av detta var det väldigt svårt att köpa öl i baren.

Stämningen smittade dock av sig. När spelarna kom in på planen var jag också förväntansfull. Bryskt drogs jag tillbaka ner på jorden då nationalsången spelades och några muskulösa machomän med sammanbitna miner ställde sig upp, höll näven för bröstet och sjöng med. Jag vet inte vad de ville uppnå med detta, jag bara gapade och grät inombords.

En annan sak jag fann oroväckande var det nästan hjärtliga och överdrivet höga skrattet som uppstod då en svensk spelare sparkade en i motståndarlaget i huvudet. Visst kan det vara roligt med folk som sparkar varandra i huvudet, men inte så roligt. Det är inte svårt att förstå hur människor förr i tiden kunde samlas på arenor för att se andra människor lemlästas av vilda djur.

Något påtagligt i sportsammanhang är hur munter nationalism helt plötsligt kan övergå i hat mot det egna laget. Då spelar motståndslaget aldrig bra. Det är det egna laget som är dåliga med flit. Det gick förstås inte så bra för Sverige och detta resulterade i en irriterad och lite hotfull stämning. Man försökte påverka spelet genom att klappa händer och köra hejjaramsor, vilket förstås inte gjorde någon som helst skillnad. Även då matchen var direktsänd var ju landslaget typ 200 mil bort. När man upptäckt detta återstod bara sorg och vrede i salen.

Själv log jag förstås och skämtade åt hela spektaklet. Samtidigt var jag rädd för alla runtomkring mig. Vanligt folk och särskilt idrottsintresserade är så sjukt vältränade. Många killar var dubbelt så breda som jag och såg ut som de letade efter en syndabock att avreagera sig på.


(Ok, de sista bilderna kanske inte är helt sanningsenliga. De argaste gick ut från salen typ 5 minuter innan matchen var slut. Efteråt lät det på många som att allt de älskade hade tagits ifrån dem. "Vad fan ska man göra efter detta" sa de. "Jadu...", tänkte jag och förlorade hoppet över mänskligheten ännu en gång.)

Smal humor

Mesigaste inlägget hittills

Efter 5 månader av höst är det lätt att glömma det störda i att våren kommit redan i februari, och med aningslös korkad Svenssonglädje välkomna solen och värmen. Detta görs med fördel ute i naturreservatet Hågadalen, om man bor i Uppsala. Hågadalen har dock en stor nackdel. Det ligger på tok för nära Flogsta. För de som inte vet det så är Flogsta antagligen stället med flest vidriga studenter per capita i hela mellansverige, vilket förstås får följder.

Dock märker man när man återigen kommer till stan att det finns mycket värre saker...

Man kan inte hata alla hela tiden...

"Skön kille"-humor, del 1: På systembolaget

Skön kille 1 säger att han trodde att skön kille 2 var portad från systembolaget. Skön kille 1 har antagligen träffat skön kille 2 många gånger "på fyllan" och sett att han "festar hårt". Skön kille 2 replikerar med ett självsäkert "Jofan". Han gillar bilden av sig själv som en festprisse. Särskilt mycket gillar han att hela systembolaget nu också får den bilden av honom. Sköna killar pratar nämligen högt, vilken situation de än befinner sig i, så ingen undgår hur "sköna" de är. Han betalar nöjt sina 28 starköl. Sedan går de båda hem var för sig och lyssnar på favoritskivan "Californication" och "tar en bira".

Vad flickvännen tänker har jag seriöst ingen aning om...

Facebook dödar bloggandet

Antar att detta är en vanlig företeelse i dessa dagar. Man börjar lite lätt med att adda sina närmaste vänner. Sedan hittar alla som man någonsin träffat ens sida och addar än också. Detta leder i sin tur till ett ständigt flöde av facebook-notifications, som gör en sjukt beroende. Till slut orkar man inte logga in på något annat än sin facebook-sida. Man flyttar så många internetaktiviteter man kan dit istället, börjar t.ex. skriva notes istället för att blogga och glömmer resten. Detta är förstås precis vad facebook-skaparna räknar med och att vill man ska göra. Då tjänar de mer pengar och skaffar sig till på köpet tillgång till alla användares mail, vilket gör att de vet precis allt om oss alla! Man skaffar sig ett automatvapen och skjuter folk på måfå på stan av paranoia för mindre än detta.

Jag ska försöka bryta mig fri från dessa bojor och återuppta bloggandet någon dag. Måste bara kolla facebook först.

Ragnarök, befriare och död

Stockholm är obehagligt ibland. Hela våren har jag blivit förföljd av en viss sorts barn. Dessa barn är i 5-12-års åldern och som kloner av valfri huvudperson från någon svensk barntv-serie eller film från 1970-1986. (Typ som Fimpen i fotbollsfilmen med samma namn, Skorpan i Bröderna Lejonhjärta eller han i Rädda Joppe.) I början var det ganska charmigt att se dem springa runt och vara lite speciella, men nu är det bara obehagligt, då de visat sig vara så vansinnigt många.

De har långt hår över öronen, ett käckt lillgammalt sätt och heter omoderna saker som Gunnar eller Kjell. Jag lovar att de pratar som förr i tiden och använder gammaldags slang också. Det är precis som att ett stort antal Stockholmsföräldrar i någon slags gemensam nostalgipsykos uppfostrat sina gossebarn för forma dem till att passa perfekt för att spela huvudrollen i till exempel filmatiseringen av P.C. Jersilds bok Barnens Ö. Antagligen för att det är en kul accesoar att ha ett sådant barn. Sociala myndigheter borde underättas om detta.

(Jag har också sett Charles Dickens-barn. De ser ut som Pip i South Park och är väl antagligen formade så av hemska föräldrar som vill få sina barn vansinnigt mobbade.)

P.S. Hoppas att en massa hipsters börjar lyssna på Ultima Thule nu när Tough Alliance säger att de har vackra melodier i Rodeo föresten. Det vore roligt. Jag tyckte rentav de verkade lite sympatiska i den intervjuen. I alla fall det där med att gråta när man tänker på rävar. D.S.

Korridorsliv och killar

Jag är lite för dum för att teoretisera över saker som har någon betydelse. Som tur är jag smart nog att förstå det. Som otur är ska jag i höst och i vår skriva magisteruppsats, vilket innebär en del teoretiserande. Som tur är skriver jag den inom Bibliotek -och informationsvetenskap och kan därför förhoppningsvis ganska lätt rikta in den på något betydelselöst. Skönt nog så behöver jag inte tänka på detta på allvar förrän i höst och kan istället till exempel klaga på korridorsliv i min inte så uppdaterade blogg som alla för längesedan antagligen övergett. Studentrelaterade saker förföljer mig nämligen även fast jag har lämnat Uppsala.



Korridorsliv har präglat de senaste 5 åren av mitt liv. Jag har bott i tre olika korridorer under den tiden. Två i Uppsala och en i Stockholm. Alltid är det samma visa. Högljudda grannar, störda grannar med seriemördartendenser, jättesociala grannar man inte vill prata med, ostädade kök och korridorsmöten. Här om dagen var det korridorsmöte i min nya korridor. Som vanligt stod jag och lyssnade på folk som eldar upp sig och nästan börjar slåss över saker som vilket system som lämpar sig bäst för att tömma soporna i köket. Oftast handlar det om att det finns typ två människor med starka hävdelsebehov som hela tiden måste ha speciella åsikter och ideer vad det än handlar om. Därför blir diskussioner om hur små saker som helst, hur stora som helst. Jag tänker mig att detta ofta bottnar i alldeles för bra självförtroende. Ett ständigt gissel för mänskligheten som under historien säkert startat otaliga krig, fött oräkneliga konflikter, och framförallt lett till olidliga långa seminariediskussioner på akademisk nivå. Detta smittar av sig även på korridorsmöten.

Aldrig kommer någon fram till något, aldrig sker någon förbättring, och att det är på det viset är man väl van vid i ett samhälle där alla hela tiden uppmanas att "visa framfötterna" och typ hellre har åsikter än kunnande. Manlig korridorsgemenskap är svårare att vänja sig vid. När jag tänker efter är de jag mest stört mig på i korridorerna jag bott i nästan alltid killar. Jag önskade att den manliga gemenskapen i min nya korridor kanske skulle fått sig en törn under korridorsmötet då folk faktiskt småbråkade, men nu tjoar de högt och glatt med sina höga KTH-student-röster så varenda ord hörs in genom min tunna dörr igen.*

* En rolig grej var att de bråkade på engelska. En utbytesstudent var med och många verkade verkligen njuta av att prata engelska med amerikansk brytning så att hon skulle förstå. De bara "Mään, can't you see that it would be more logical to just assume that people don't clean up if they don't have to". Utbytesstudenten såg oerhört ointresserad ut hela mötet och öppnade munnen högst en gång.

Typ det enda de verkligen kom fram till under det över en timme långa mötet var idéen att bygga en bardisk i köket. Eller det hade två killar iallafall bestämt. Någon lade fram argumentet att det vore schysst att kunna sitta på olika nivåer. Den största anledningen är ju dock helt klart att de vill ha ännu en anledning att hänga i köket, röka vattenpipa (De brukar göra det. Det har jag sett på bild på anslagstavlan) och dricka öl, så att man blir tvungen att köpa snabbmat då man inte uthärdar att vara där inne, och lyssna på hur de pratar skola och träning och skrattar i 140 decibel. Ska en jävla bardisk byggas ska hela korridoren vara med på det, och konsekvenserna av bygget måste klart och tydligt stå klart för alla innan beslut tas. Annars blir det som vanligt. Ett gäng bullriga studentkillar bestämmer allt, och gör korridoren till ett helvete och samlingsplats för sig själva och andra likadana studenter.

Det är förstås inte säkert att detta kommer leda till en påtaglig ökning av obehag. När jag tänker efter är detta en av de bästa korridoren jag bott i hittills. I Uppsala är det mer hetsigt. Folk har korridorsfest varje dag, kastar ut möbler från balkonger, skrålar Ronja Rövardotter-låten och deltar i Flogstavrålet. Här är det lite lugnare och människor är mer sansade. Kanske vågar sig de riktigt cpstörda studenterna av olika anledningar inte hit. Vissa gemensamma tendenser av hur studenter i allmänhet fungerar går dock att urskilja.

Det är alltid svårt för en student att förstå att vissa människor har annat socialt umgänge än de man tvingas bo med, och att det inte behöver höra till att vara bästa kompisar bara för att man bor i samma korridor. Detta är jobbigt. Visst kan man småprata och hälsa men där går gränsen. Den där föreställningen om att studietiden måste vara den roligaste tiden i ens liv och att man då måste träffa vänner för livet, ligger antagligen bakom mycket av detta och jag hatar den väldigt mycket. Utan den skulle varken nollning, spex eller forsränning existera i den grad det gör idag. Denna föreställning är något som går vidare från föräldrar till barn i generationer och har säkert gjort det sedan 1600-talet när adelsmännens söner härjade runt i Uppsala, låg med prostituerade och kuggade tentor på grund av hårt festande på Norrlands nations barock-gask** dagen innan. Även om de där konstigaste datakillarna som klär sig i Crocodile Dundee-hatt och skinnrock och bara har suttit på sitt 11-kvadratsrum och spelat World of Warcraft hela sin studietid, fortplantar sig kommer de ljuga och berätta för sina barn hur rolig deras studietid var. Legenden lever vidare och är typ omöjlig att stoppa, och det får man kanske leva med. När jag flyttar tillbaka till Uppsala i höst för att skriva den tidigare nämnda uppsatsen tänker jag hur som helst jobba hårt för att slippa bo i ytterligare en korridor.

** Dåligt skämt, jag vet.

Jag tänkte passa på att gå över till något annat och erkänna en sak när jag ändå är lite inne på manlig gemenskap. Jag har säkert förut sagt att jag gillar Embassy lite mer än jag egentligen gör. Det stör mig. Jag har till och med haft en Embassy-plansch på väggen i ungefär ett halvår. Det stör mig ännu mer. Jag tycker att Embassy är helt ok, men inte alls fantastiska. Jag får aldrig gåshud av Embassy. Att jag tar upp detta är på grund av en ofantligt stor och ännu växande trötthet emot Göteborgs grabbpopscen. Embassy var ju som alla förstås vet pionjärer där. Svd's artikel om efterföljande band som Boat Club, Air France och deras "Drömska havsverk" var kronan på verket, som fick mig att gå från likgiltighet eller "jag borde kanske gilla detta men kan inte alls tycka att det är mer än ok" till att vilja kräkas på hela skiten. (Inte för att det är en dålig artikel alltså, utan för att jag hört om de havsälskande Göteborgsbanden någon gång för mycket.) Ännu värre blev det av att se detta klipp, och därmed se hur hela Stockholm redan verkar kunna hela texten på Tough Alliance senaste singel. Det blir en jobbig sommar. Jag ser framför mig killar som håller om varandra och med "studentkille som får sjunga Ronja Rövardotter-låten samtidigt som han kastar ut möbler från en balkong"-entusiasm skrålar med då TTAs nya skiva spelas på Trädgården i Stockholm.

Dididudidididididu

Nu ska det handla om en viss typ av musik. Jag har länge stört mig på hur den ofta används i fel sammanhang. Musiktypen jag talar om kan till exempel hittas i tv-serien Desperate Housewives, i reklamen för Lokas mineralvatten och framförallt i Harry Potter-filmerna eller i Disneyproducerade saker. I Harry Potter fungerar den bra. De filmerna är nämligen sådär hurtigt, finurligt hollywoodskt buskismagibarnsliga "med glimten i ögat" som passar den typen av musik. Man tänker sig typ husalven Dobby som smyger lite klumpigt och kanske snubblar lite roligt när man hör den. Man kan också tänka sig ett scenario med ett lurigt troll som tittar fram bakom en sten i en Disneyproducerad matiné, med valfri känd barnskådespelare, när hela den lyckliga familjen tror att allt är som vanligt. Bara katten ser.

I sådant sammanhang är den här musiken jättebra. I fel sammanhang blir den väldigt irriterande. Frågan är varför man tycker att den passar in i en tv-serie om amerikanska hemmafruar. Ok, jag har inte sett på serien särskilt mycket, men de delar jag sett har gjort mig irriterad. Jag tror liksom att det ska handla om fantasieggande och spännande saker när jag hör musiken (eller att det är ett barnprogram), men blir väldigt lurad när jag bara ser en massa botoxmammor med relationsproblem. I den där "Det är någonting med hälsokällan i Bergslagen"-reklamen blir det ännu värre. Att försöka förknippa en källa i Bergslagen och nåt jävla mineralvatten med ovan nämnda saker är bara så jävla dumt. Jag lovar att när man skyfflar kol i helvetet medan en helvetesdemon gnager på ens ögon så kommer den musiken att spelas i bakgrunden och vara irriterande fel i sammanhanget.*

För att man ska förstå vad jag pratar om har jag gjort ett litet ljudkollage man ska lyssna på medan man tittar på bilden nedan.




"Oj, oj den här killen har verkligen inte mycket till liv som sitter och gör ljudkollage och klagar på fullständigt meningslösa saker. Han är helt värdelös", kanske ni tänker nu, och det är säkert fullt berättigat att tänka så. Därför bjuder jag också på en låt jag tycker är jättefin:

J Holiday - Be With Me

* Efter lite googling ser jag nu att Loka sponsrar Desperate Housewives. Creepy!

Ålderskrisande

Nu ska jag bli lite sentimental. Dagar som denna då man åker hem till föräldrahemmet för att fira någon helg, resulterar nämligen ofta i att minnen från förr gör sig påminda.* Man sätter sig då i det gamla pojkrummet och rotar fram skolkataloger och gamla anteckningsblock, sällsamt orörda av tidens tand. Man blir lite gråtmild och nostalgisk och känner sig tvungen att skriva en självbiografisk text om sin uppväxt, som om man vore en ung svensk romandebutant.**

* Detta skrevs vid påsk.

** Vilket förstås inte alls behöver betyda något bra, så förbered er på självcentrerat och platt nostagliskt svammel utan fyndiga metaforer, aforismer eller några direkta slutsatser.

Idag tänker jag på gymnasiet. Det är svårt att undvika att tänka på sin skolgång när man vandrar nedför Ragnaröksgatan, (världens coolaste gatunamn) och tänker på alla gånger man gjort det förut. Under min gymnasieperiod handlade det oftast om att jag sen utav bara helvete cyklade det fortaste jag kunde till busshållplatsen på just Ragnaröksgatan. Jag är övertygad om att all "cykla till busshållplatsen för att inte komma försent till skolan"-stress är den viktigaste orsaken till min krassliga hälsa med kroniska magsjukdomar och störiga gallblåsor. Det är vad som kan hända när samhället tvingar en att gå upp tidigt fast man är en obotlig nattmänniska. Jag sov antagligen för lite varje natt från fjärde klass tills jag tog studenten. Antar att jag aldrig riktigt tyckte att dagarna räckte till. Man ville ju ladda hem en massa musik på Napster och Audiogalaxy, se Kvinnofängelset och spela typ Baldurs Gate liksom.

I gymnasiet missade jag bussen minst varannan morgon. Samtidigt var jag alldeles för mesig för att ta det med ro. Min medelklassuppväxt med både bildning och piano, har framkallat ett duktighetskomplex som genom hela skoltiden gjorde det omöjligt för mig att strunta i att studera till prov och att göra läxor. Ganska bra kan man tycka. Även ganska onödigt förstår man idag när man förstått hur onödiga goda gymnasiebetyg är då man ändå är "värdelös humanist" ut i fingertopparna. Jag fick inte ens särskilt bra betyg i slutändan. Jag fick VG+ på alla prov och kunde aldrig få MVG då jag sällan öppnade munnen på lektionerna.

Det var ändå ganska skönt att missa bussen. Missade man inte bussen fick man sitta och lyssna på skrålande tonårskillar som tävlade i att göra irriterande höga ljud hela resan. Något som mina kassettband med Belle & Sebastian, Scott Walker eller bob hund inte kunde överösta. Högst lät Martin, Toffe och "Parne" och det placerade förstås dem högst upp i tonårshierarkin. Jag ville skrika åt dem att hålla käften men höll förstås inne min vrede istället för att skaffa en automatkarbin att tysta dem med.***

*** Antar att den mesiga musik jag tipsats om genom att läsa Pop, Sound Affects eller Benno gjorde mig mer harmonisk. Dock var det inte så många som visste om min i mitt tyckte ofantliga koll på musik, och det grämde mig en del under hela gymnasiet. Trots det nördiga musikintresset kan jag poängtera att jag sällan lyssnade på låttexter vilket gjort att jag aldrig var en sådan kille som satt hemma och grät till the Smiths med tonårsångest. Det är antagligen en mycket positiv sak då folk som gjort det i regel blivit vansinnigt lama. (Jag var en tönt på andra sätt istället, typ som att jag och mina kompisar fortfarande lekte med pinnar i skogen vid 16 års ålder.)

Bussen var, om man kom i tid, alltid överfylld. I bakre delen satt killarna, i främre delen tjejerna och jag, om inte någon kompis var med. Då pratade jag kanske med kompisen och satt typ i mitten. Missade man bussen, träffade man de få andra som också missat bussen. Det var skönare och tystare. En känsla av ordlöst samförstånd kunde uppstå. Folk som missar bussar är antagligen mer sympatiska än de som inte gör det. När man sedan kommit fram till skolan följde den vanliga proseduren. Man gick till sitt skåp, gick på toa för att dricka vatten, och sedan försökte man så smidigt som möjligt smita in på sin spansklektion, där spanskläraren Boel med den gälla och påfrestande oktavväxlar-rösten stod och predikade om spansk grammatik, eller berättade om hur hon 1987 gått upp för en sydamerikansk tempelruin för att sedan behövt hasa sig ner hela vägen med hjälp av guider på grund av höjdskräck. Kom man sent fick man sitta avsides och titta på när ens kompisar hade jätteroligt, några bänkar bort. Den mesta tiden spenderade man med att se upptagen ut så att läraren inte skulle ge en några frågor. Sedan flöt dagen på. Tråkiga lektioner och en evig väntan på lunchen eller på håltimmar.

Jag tror jag hade mycket håltimmar. När jag tänker på gymnasiet är det jag minns mest hur jag och mina klasskamrater Jonas och Fredrik satt vid ett bord i den så kallade ljushallen, som låg mitt i skolan och lekte med typ sudd och gjorde absolut ingenting vettigt. Omkring oss rörde sig elever för att hämta böcker i sina skåp jättesnabbt som i den där Madonna-videon. Där fanns gänget som var så jävla fräscha och populära och kände alla. Senare fick man reda på att många av dem var frireligiösa. Där var också skolans poet som skrev värdelösa beatpoet-inspirerade dikter om Karl Marx och cigarettfimpar på lokaltidningens ungdomssidor, och kallade sig stalinist. Vi tyckte han var hemskt löjlig. Idag har jag hört att han jobbar med reklam.**** Kring honom hängde de få på skolan som precis som jag verkade ha ett musikintresse. Jag sneglade på dem och tänkte avundsjukt på hur det vore att ha vänner som diskuterade Velvet Underground och inte bara avfärdade ens musik som "flummig med falsksång". De var ofta fotografer för lokaltidningens ungdomssida och gick alltid runt med kamera och en gul skivbörsenkasse med en vinylskiva i. Ett vansinnigt löjligt fenomen tyckte jag redan då, vilket förstås komplicerade saker. Man ville vara deras kompis och samtidigt fick deras beteende en att knyta näven i byxfickan så blodvite uppstod.*****

**** En kul grej med honom som jag precis såg i en gammal skolkatalog är att han tillsammans med några andra startade en sektion som hette "Till Charles Bukowskis minne" i trean. På kortet stirrar han ner i marken och ser svår ut. Jag satte kaffet i halsen och sprutade ut det över hela det gamla pojkrummet som en seriefigur när jag såg det.

***** De här människorna var ofta också engagerade i elevrådet. Antar att det är samma sorts människor som blir aktiva i kåren på universitet sedan som satt där. Samma sorts menlösa grej för folk som vill känna sig viktiga. I gymnasiet sprang de runt och tjatade om hur stressade de var då de hade både plugg- och elevrådsbördor på sina axlar. Oj som man grät för deras skull.

Esteter i årskursen under brukade sitta på ljushallens scen med konstiga fula kläder och rödfärgat hår, som gjorde att de mest såg ut som tyska utbytesstudenter. Jag störde mig mycket på den yngre årskullen när jag börjat tvåan då de var så mycket töntigare än jag tyckte att de coola treorna hade varit. Brevid dem fanns "Gycklarsektionen", ett gäng långhåriga hippiegotlajvare med devil sticks i ryggsäcken som man hatade mest av alla men samtidigt var lite bekant med. Deras hangarounds var konstiga tjejer som hade stora hår med mossa i, och datakillar. Ofta stod rektorn, en rödpluffsig man i 45-årsåldern som kallades J-G, på andra våningen och blickade ut över eleverna med självgod min, medan klassens ballaste kille, Markus stod i en otrolig bredbent pose i tajta vita jeans och pratade med någon Barn och fritid-tjej nedanför. Med jämna mellanrum kom våra naturvetarvänner vällande ut från lektionssalar och pratade med oss. De var ganska nördiga med många egeninprogrammerade spel på sina monsterstora naturvetarminiräknare. De var dock ett ljus i tillvaron och antagligen mycket roligare än indiepopfolken och poeterna.

Dagen tog slut och man gick igenom staden för att komma till bussen. På vägen gick man in på Skivbörsen och tittade efter skivor. Skivbörsen-Joeys fårade ansikte och 70-talshårdrock mötte en. Hela barnbidraget spenderades oftast där fast att skäggiga bluesgubbar dissade en så man nästan började gråta när man beställde Field Mice-samlingen. Hade man inga pengar så bad man att få lyssna på någon skiva, eller så sålde man gamla grunge/skatepunk-skivor och fick råd ändå. Sedan åkte man hem och åt mellanmål bestående av kräm och skorpor och läste Kalle Anka. Hela tiden drömde man om sommarens festivaler som man besökte med en äldre kompis. De äckliga och slitna gamla festivalbanden på ens handleder påminde om lera, tonårsfylla och andra festivalfenomen som på den tiden var det absolut roligaste som fanns. Man hade verligen större tålamod för obekvämligheter när man var yngre.

Så var det på gymnasiet. Det är nästan 10 år sedan jag började i första ring, vilket när jag tänker på det känns ganska sjukt. Nervös, förväntansfull och med fjällrävenryggsäck och converseskor satt jag på uppropet i ljushallen i augusti 1998 och spanade på tjejer som också hade fjällrävenryggsäck och andra indieattribut, då detta var en helt ny grej för mig. (I min högstadieskola var alla tjejer jättestora handbollsmonster som sett Titanic 145 gånger och hade ben kraftiga som trädstammar samt bullrande otäcka skratt.) Flera människor kände jag igen från niornas avslutningskatalog som jag och mina kompisar hårdstuderat under sommaren. Tre relativt händelselösa men ganska trivsamma år låg framför mig.******

****** Jag måste förstås självgod som jag är, nämna att jag var den enda på skolan som hade converse-skor då, så unga läsare förstår att det funnits tider då det inte gick typ 10 "alternativa" ungdomar på ett tjog, och att jag var jävligt ball.


Om man klickar på bilden kan man se en större version. Gick man i min skola kan man kanske känna igen en del av personerna på bilden. Tyvärr ritade jag alldeles för litet vilket gjorde kvalitén lite sådär. Dessutom är det svårt att rita ansiktsdrag när allt är väldigt smått, men ca 80% av de ritade personerna har riktiga förebilder! Den som gissar alla rätt vinner en miljard.


(Två naturvetare, Jonas och jag, fast på riktigt.)