Ragnarök, befriare och död

Stockholm är obehagligt ibland. Hela våren har jag blivit förföljd av en viss sorts barn. Dessa barn är i 5-12-års åldern och som kloner av valfri huvudperson från någon svensk barntv-serie eller film från 1970-1986. (Typ som Fimpen i fotbollsfilmen med samma namn, Skorpan i Bröderna Lejonhjärta eller han i Rädda Joppe.) I början var det ganska charmigt att se dem springa runt och vara lite speciella, men nu är det bara obehagligt, då de visat sig vara så vansinnigt många.

De har långt hår över öronen, ett käckt lillgammalt sätt och heter omoderna saker som Gunnar eller Kjell. Jag lovar att de pratar som förr i tiden och använder gammaldags slang också. Det är precis som att ett stort antal Stockholmsföräldrar i någon slags gemensam nostalgipsykos uppfostrat sina gossebarn för forma dem till att passa perfekt för att spela huvudrollen i till exempel filmatiseringen av P.C. Jersilds bok Barnens Ö. Antagligen för att det är en kul accesoar att ha ett sådant barn. Sociala myndigheter borde underättas om detta.

(Jag har också sett Charles Dickens-barn. De ser ut som Pip i South Park och är väl antagligen formade så av hemska föräldrar som vill få sina barn vansinnigt mobbade.)

P.S. Hoppas att en massa hipsters börjar lyssna på Ultima Thule nu när Tough Alliance säger att de har vackra melodier i Rodeo föresten. Det vore roligt. Jag tyckte rentav de verkade lite sympatiska i den intervjuen. I alla fall det där med att gråta när man tänker på rävar. D.S.