Friluftsstudenten

På bilden ovan illustreras hur den fasansfulla stormen Per med stor styrka drar igenom Uppsala. I och med naturens tyranni kommer vi fram till ytterligare en typ av student*. Man ser dem ofta när de cyklar på en fräsig cykel i 100 km/h mot orkanvindar och i uppförsbacke, eller muntert joggandes under liknande omständigheter. De verkar inte följa naturlagarna. De läser alltid naturvetenskapliga ämnen på universitet och har till 95% säkerhet någon gång rest runt i Sydostasien. Vi kan kalla denna typ av student för friluftsstudent (också i grov folkmun känd som fleecehorastudent). Exempel på kännetecken:

• Ryggsäck från Haglöfs med utstickande klätterutrustning och sjukt tekniskt avancerade termosar som håller värmen för 4 veckors fjällvandrande.
• Futuristisk proffscykelhjälm med hastighetsfenor som kostar typ 5000 kr.
• Kläder i fleece och goretex samt Lars Winnerbäck och Laleh i skivsamlingen.

Det värsta med denna typ av student att de kommer att leva tills de är 120 år för att de är så otroligt hälsosamma och vältränade. När växthuseffekten gått så långt att hela Sverige ligger under vatten kommer det bli dessa människor som överlever. De kommer glatt att paddla runt i forsränningskajaker, frambringa stark avkomma och tåla fruktansvärda väderförhållanden eftersom de har underställ i hårdspunnen väv som andas och tål både kyla, värme och kärnvapenkrig. Själv kommer jag i en sådan framtid att jobba hårt för att min kropp ska utveckla gälar och fiskfeatures, så jag kan bli en Cthulhu-dyrkande fiskmänniska som åker runt i en Waterworld-skurkbåt och gör livet surt för friluftsstudenterna.

* Scrollar man ner lite kan man läsa om ölnördstudenten.

Mellandagsrea

Idag har jag försökt köpa en billig scanner så jag smidigt kan uppdatera den här bloggen från hemmet. Som det är nu måste jag typ bryta mig in på skolan med insats för livet för att scanna. Eftersom On Off, Elgiganten, Siba och alla liknande affärer jag tänker mig kan ha billiga sådana ligger ute åt helvete i industriområdet Boländerna har jag irrat runt där hela dagen i det grådaskiga och isiga Tjernobyl-vädret. Jag hittade förstås ingen utan kom bara hem med öm bakdel efter en pinsam cykelvurpa rakt utanför Intersports huvudentré.

It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back

Eftersom jag tidigare spytt galla och svavel över nationsklubbar tänkte jag att det nu kan vara lämpligt att göra det över nationspubbar också. Jag besökte nämligen för första gången på flera månader en sådan i onsdags. Nationspubbar är egentligen en fin grej. Allt förstås på grund av de förmånliga priserna. Haken är ju dock studenterna man tvingas lyssna och titta på, och att musiken som spelas för det mesta är ett dåligt blandband någon gjorde 1998.

Den kanske värsta sortens student är som alla vet ölnördstudenten. Dessa är i regel riktiga mobboffer som börjat dricka alkohol i 20-års åldern efter en uppväxt full av plågor och ensamhet. I studentvärlden har de fått vänner, och bättre självförtroende då de nu har möjlighet att vara omgivna av likar. I onsdags fick jag bevittna två sådana in action. Båda verkade ha ölintresset som en förevändning att kunna prata med tjejerna i baren, men de tjejer som blir imponerad av småfeta teknologer med för korta byxor som med stor inlevelse beskriver hur man bäst transporterar ölsorten Guinness, har förmodligen, om de ens existerar någon kromosom för mycket.

Släppa sargen, välkomna livet

Med det nya året inföll som vanligt en viss tomhet. I tider av nyårslöften och prat om ”nystart” och att förbättra och förnya sig själv blir det lätt så. Jag tänker nog inte ändra på mig så mycket förutom att jag ska försöka flytta till Stockholm. Äventyrlig som jag är sade jag upp båda mina studentrum och blir tvungen att flytta ut den 1 februari. Till dess är det tänkt att jag ska hitta någonstans att bo i Stockholm. Jag sitter alltså dagarna igenom och hårdbevakar blocket.se och får läskiga telefonsamtal från invandrare som heter Roshan som erbjuder mig att dela dubbelsäng i Norrtälje. Jag önskar någon kunde tipsa mig om hur man verkar attraktiv för folk som vill hyra ut lägenheter, för än så länge har det gått sådär.

Julefrid

Så var man då hemma i föräldrahemmet i Västerås över julen igen. Jag firar med bara min mamma och min bror så julen är aldrig särskilt jobbig eller påfrestande för mig, vilket jag förstått att den kan vara för många andra som till exempel tvingas fira med en släkt på 80 personer. Något sådant hoppas jag att jag aldrig behöver uppleva då jag med jämna mellanrum känner mig tvungen att gömma mig i pannrummet bara för två människors skull. För mycket sällskap kan få den bäste att känna beröringen av en jäsande fasa vars rottrådar sträcker sig in i den gränslösa forntiden och den oändliga natt som lurar bortom tiden*.

Sedan jag kom hit i torsdags har jag varit utanför dörren två gånger. Jag tog bussen till Centrum och träffade en av mina få kvarvarande Västeråsvänner samt förundrades över att alla affärer bytt plats sedan jag var här senast. Senare på kvällen var det även dags för den årliga julmatbjudningen hos våra grannar Mats och Birgitta. Birgitta gör alltid god mat i fruktansvärda proportioner och man känner sig oartig om man inte äter minst 4 kilo julskinka. Självklart åt jag tills jag kräktes rakt över julduken.

Då det är jul tänkte jag förutom dessa illustrationer över min spännande jul bjuda på en låt. 9th Wonder är kanske inte världens roligaste beatmakare. Han använder typ exakt samma trumljud på alla sina beats och ser ut som grodan Kermit, men lyckas ibland sjukt bra, som till exempel på den här remixen av Pete Rock och C.L Smooths Take You There.

Nu ligger även min summering av 2006 uppe på digfi.com föresten. Jag är alltså han som heter som en liberal och listar oändligt med låtar.

* Nörd som jag är lyssnar jag på Ernst Hugo Järegårds uppläsning av H.P. Lovecrafts novellsamling Skräckens Labyrinter just nu, vilket resulterar i formuleringsstölder som den ovan.

Arbetsförmedlingen

Jag har varit på Arbetsförmedlingen en del de senaste dagarna. Jag tänker skaffa någon slags arbetslöshetsersättning, och som många säkert vet måste man då gå på olika informationsmöten som handlar om hur man skriver CV och att man inte ska gå klädd som Flavor Flav till arbetsintervjuer, för att få sådan. Är man över 25 slipper man helt dessa möten som till på köpet sker i grupp, men då jag är under 25 anses jag utvecklingsstörd och förståndshandikappad och måste delta.

Det hela har dock varit ganska roligt och lite som att vara tillbaka på gymnasiet. Dock kanske mer som om man gick Barn och fritid-linjen och inte till exempel samhällsvetenskapligt program med humanistisk inriktning, som jag gjorde. Framförallt var detta tydligt på det första mötet där det var en stor majoritet av killar i keps, stora dunjackor och med mp3-spelarhörlurar i öronen, vilka hade glömt sina meritpapper hemma. Jag ville vara lika häftig men avslöjade mig direkt som tönt när jag övertrött råkade fnissa åt något sjukt tråkigt skämt som läraren sa, istället för att se hård och sur ut. Jag erkände för mig själv vem jag var och ritade bögiga landskap på mina informationspapper resten av tiden.

Mina mörka sidor

Jag var inte mig själv i helgen. Eller så var det just det jag var. I lördags var jag på en fest till min kompis Petters tre månader gamla dotters ära. Det var en sådan fest som moderna familjer har istället för dop, belagd i ett dagis i Kungsholmen. Jag tänkte i förväg att jag antagligen skulle hata tillställningen och att Petters vänsterintellektuella övre medelklassläkt skulle vara exakt som de självgoda San Fransisco-borna i South Park-avsnittet Smug Alert. Jag hade jättemycket fel. Det var jättetrevligt.

Det fanns obegränsat med mat, tårta och alkohol och trevliga, intelligenta och roliga människor i alla åldrar. Jag var smått chockad på ett positivt sätt hela tiden. När man kommer från en finsk relativt allvarsam släkt med en morfar som är präst är man nämligen ganska ovan vid typ 80-åriga tanter med känsla för ironi och att folk över 30 inte tittar snett på en när man har sneakers och vardagskläder vid festtillfällen. När Petters pappa, mamma och syster sedan tog upp olika instrument för att framföra en skojfrisk låt till dottern kan man tycka att jag borde ha kräkts våldsamt och högljutt av obehag, förakt och illamående, men även det kändes helt naturligt, även om vinet kanske hjälpte mig lite. Jag är rädd att jag var en av dem som flinade mest åt de underfundiga rimmen.

Ju längre kvällen led, desto mer förvandlades jag till den där glada och positiva människan som jag inte visste fanns inom mig, och det slutade med att jag glatt sjöng karaoke iklädd någon jävla hatt. En situation jag aldrig kunnat föreställa mig själv i. När de mest musikaliskt begåvade ungdomarna på festen senare började jamma med de instrument som fanns till förfogande gick dock gränsen. Jag gick in på toaletten och kräktes upp 40 liter rödvin i en papperskorg. Eller jag väljer i alla fall att tro att jammandet och inte alkoholen var orsaken till uppkastningen. Jag försöker med stor ansträngning förtränga att jag själv var med och kompade de andra med osäker melodika en liten stund innan jag sansade mig. Det var hur som helst en bra kväll som helt klart var att föredra framför Uppsalas uteliv, trots att jag betedde mig som jag gjorde.

Apropå Uppsalas uteliv så känner jag trots allt negativt jag nuförtiden vräker ur mig över nationsklubbar att jag måste besöka en sådan till helgen. Det är liksom sista helgen innan juluppehållet. Jag vet egentligen inte varför jag känner så, men jag tror att det sitter i av gammal vana. Tänk om man missar något, kanske man tänker fast man vet exakt vad som väntar en.

Jag planerar att gå till Dynamic, som antagligen är det senaste årets bästa nationsklubb i Uppsala, och som också kör sin sista gång någonsin. Det gör inte de flesta av mina vänner. De ska istället till ”Rockgasken” på Vedala-nation där [ingenting] och Mathias Alkberg spelar. Då jag tycker att just dessa två på ett utmärkt sätt representerar allt som är dåligt med svensk musik, kan jag förstås inte leva med mig själv om jag går dit, trots att det säkert skulle vara roligt att ha sina vänner runtomkring sig. Jag kan se det framför mig hur jag står i ett hörn på Dynamic och låtsas att jag pratar i mobil medan mina vänner dansar, kramas och gråter av lycka då de har den roligaste och bästa kvällen i deras liv några 100 meter bort. Jag tänker dock inte ändra mig och om jag får tråkigt tänker jag ljuga och säga att jag hade roligt.

Olika anledningar till att jag hatar att gå på systembolaget

Den stora och ”hårda” killen som köper typ 34 plattor starköl som han högt menar att han ska dricka i helgen. Färre öl än så är omanlig mängd.

Den sura tanten på 103 år som köper en flaska vin till helgen och har alla sina pengar i en portmonnä, vilket gör det ett timslångt projekt att leta fram de där 63 kronorna i enkronor för att betala flaskan.

Den ambitiösa studenttjejen som ser ut som en gris, med tillhörande menlös pojkvän hon varit ihop med sedan gymnasiet, som köper vin och diskuterar studentsaker. Typ hur någon tenta gått eller hur de ska hinna med att engagera sig i alla studentföreningar de är med i och samtidigt kunna vara pålästa och självgoda på sina seminarium.

Ain't sayin' nothin' new

Mitt liv är relativt händelselöst för tillfället, vilket det här inlägget antagligen blir ett allt för påtagligt bevis för. Vanligtvis upplever jag saker genom att gå utanför dörren. Går utanför dörren gör jag oftast för handla, eller för att dricka mig full tillsammans med vänner på tråkiga nationsklubbar. Jag har nu inte druckit på typ 3 veckor, och därför är det lite tomt på saker att skriva om. Det har inte funnits lika mycket att klaga på, och det är ju klagandet som är själva kärnan i den här bloggen. Istället har jag illustrerat hur jag tvingades se The Scorpion King när jag var hemma hos Tobbe i helgen.

Tobbe har en jättestor och sur gangsterkatt. Det är en såndär hemlös katt som han tar hand om tills någon annan vill ha den. Den förra ägaren sköt den i benet, vilket lärt den att vara hård och to watch his back. Han tar ingen skit och gillar filmer med The Rock i huvudrollen.

Okej, jag ljuger. Jag såg fullt medvetet The Scorpion King på eget bevåg. Den var rätt bra. Katten sov mest. Hela det här inlägget är endast ett omständigt sätt att erkänna att jag kan se en film där The Rock går runt i höftskynke och slåss med svärd och tycka att det är ganska trivsamt.

Det där med att vara trött på musik som nämts tidigare håller i sig. Why you hate the game med The Game får mig dock hoppfull och på bättre humör. Det kan vara årets bästa låt.

Living the good life

Jag trivs för det mesta så jävla bra med att inte göra någonting alls. Med inget alls menas alltså att inte jobba eller studera utan att bara ta det lugnt, och ägna sig åt intressen. Någonting ganska föraktat alltså, som inte vem som helst har möjlighet till, men som bör prövas på om möjlighet ges, och om man tror att man kommer att gilla det. Iallafall en månad eller två.

De flesta människor verkar självantända av frustration om de inte får träna, skaffa karriär eller på andra vis "utveckla" sig själva 24 timmar om dygnet. Sådan är inte jag. Dock är jag förstås mycket medveten om att jag är mycket priviligerad som har sådana tillgångar att jag kan ta mig en "paus", och jag känner mig även lite skyldig och dålig vissa stunder för att jag gör det.

Jag bor i ett studentrum på 19 kvadrat som trots sin ringa storlek innehåller allt jag behöver för att roa mig. Jag har internet, instrument, roliga dator- och tv-spel, bra böcker och typ 18 st Fantomen Krönika-tidningar. Det kommer man långt på. Det är nu 50 dagar sedan jag jobbade senast, (två veckor som rösträknare) och jag är förstås inte alls trött på att vara fri från ansvar och krav så här långt. Dock är det ju det där med pengar och den där gnagande oroskänslan som ändå ibland kommer smygande och bekräftar för mig att det kanske ändå inte är ok att vara sysslolös hur länge som helst. Imorgon ska jag ringa hemtjänsten och hoppas att de ger mig något själsdödande downerjobb som kommer ge mig svår ångest men förhoppningsvis godare samvete. Det kommer att bli lite sorgligt. Anders Borg kommer skratta ett förnöjt och ondskefullt Draculaskratt från sin rumänska medeltidsborg med steglade arbetslösa som borggårdsprydnader, eller hur man nu bor som borgerlig finansminister.

Jag går på indieklubb

Hösten kom lyckligtvis tillbaka. Det gjorde underverk för mitt humör. I helgen var jag inte på bra humör alla gånger. Jag trotsade min gallsten och drack mig berusad. Jag dog inte som tur var. Dock kände jag mig återigen gammal. Det händer nästan varje gång jag går ut i Uppsala nuförtiden och det känns vemodigt.

I fredags hamnade jag på Uppsalas sämsta indieklubb, Da capo. Vissa av besökarna var Halloween-utstyrda. En var clown och en annan hade målat sig blå i ansiktet. Det gjorde mig förstås väldigt arg. Jag lade dock som vanligt undan min vrede i det där skrymslet i min hjärna som numera borde ha storleken av 43 fotbollsarenor, och försökte roa mig ändå. Det gick dåligt. Jag gick hem.

Indiekulturen är sedan flera år tillbaka märkligt oförändrad. Det kommer ständigt nya årskuller Smiths-lyssnande, temporärt bisexuella och kajalmålade conversebärare. Det blev väldigt tydligt i fredags. Samtidigt som jag känner mig gammal till åldern känner jag frustration över att ungdomarna inte ägnar sig åt nya företeelser utan exakt samma saker som när jag var 16 år. Som Jeff Chang skriver i Can't Stop,Won't Stop så skrivs historien med chock och indignation och följs av två uppenbarelser: 'Oj jag håller på att bli gammal', och 'Fan, vad är det här för kids?'. Hur ska jag någonsin kunna erkänna för mig själv att jag är gammal och bli den där surgubben som klagar på att det var bättre förr, om inte kidsen hittar på något nytt som jag inte förstår mig på? Jag kanske inte är så gammal ändå. Bara i behov av lite förändring. (Följande bild är typ helt baserad på verkliga händelser fredagen den 3/11, om nu någon skulle tvivla...)

(Ja, jag tror att jag är Mats Jonsson)

Oj vad mitt Jag skaffar pass-inlägg nedan är Post Whigger föresten. Skönt att Rodeo reder ut sånt här så man vet vilken etikett man ska sätta på sig själv. I nya Rodeonumret skapar de ca 720 nya populärkulturrelaterade begrepp, som det bara är att börja använda. Åh, den obeskrivligt stora nytta de gör för världen!

Jag åker till London

Jag hatar att vara hemma igen. Här är det vinter. I London var det 15 grader varmt och istället för att mötas av avsky och förakt som här hemma, så kallade alla londonbor en för mate eller bro (om de var afrobritter), och ursäktade sig vänligt hela tiden. Man har ju hört att det ska regna 97% av tiden i London. Hade det gjort det nu också hade kanske mitt intryck varit annorlunda, men då det var soligt nästan varje dag, alla träd var gröna och jag hann med att se mycket av staden så är jag väldigt nöjd med min vistelse. Framförallt gillade jag husen och alla turistgrejer som Towern eller kyrkorna, även om jag bara såg dem utifrån. Att komma tillbaka till fula gråa höghus från att ha gått runt bland uråldriga slottsliknande palats med detaljerade fasader känns hur som helst deppigt, och jag ville bara sakta såga mig själv i handleden med Conan Barbaren-svärd när jag vandrade förbi det fula Åhlénshuset i Uppsala centrum. Gamla hus är bland det bästa jag vet. Jag blir lite för upphetsad av att titta på dem och att tänka på hur mycket historia de har. Jag gillar att ta på gamla hus. Nog om det.

Vi vandrade mycket på vår resa. Detta för att bäst insupa atmosfären i Benny Hill-landet. Det var en höjdare. Maten var dyr, så vi åt mycket chips. Jag fick ett 45-timmars gallstensanfall när jag kom hem, fast det var det värt. En kväll gick vi ut då Audrey visade sig spela. De spelade på en klubb som bara spelade svensk musik som typ Mina hundar med Fattaru. Efter spelningen hängde vi med dem, Audrey alltså, inte Fattaru, till en northern soul-klubb och pratade med hetsiga brittiska northern soul-talibaner. Det kändes typiskt brittiskt och rätt ute, men det var kul. Vi åkte hem med dubbeldäckare i 740 km i timmen, och sen var jag väldigt bakis dagen efter, men lyckades ändå shoppa skor i Camden Town.

Resan hem var förjävlig ibland. Oväntat nog blev det vintertid så jag fick vänta vid någon utomhusbusshållplats jättelänge. Omgiven av pratglada brittiska arbetarklassknarkare med oförståeliga dialekter kan sådant vara jobbigt. Jag lyckades dock undvika arbetarklassknarkarna genom att vandra runt på måfå omkring Victoria Station, och sedan sov jag största delen av resan. Det var tur då planet var fullt av svenska backpackerhippies i skitfula kläder och med dreads, som på något vis smugglat in en bandspelare på planet och verkade tro att folk skulle uppskatta att de spelade kass backpackerhippieravemusik klockan halv sju på morgonen. Jag fantiserade om att de blev torterade i Towerns fängelsehålor tills jag somnade.

Nu har jag varit hemma i några dagar och det är norsk black metal-vinter utanför. Det gör mig lite glad och lite ledsen.

Jag skaffar pass

Man känner sig sällan så mycket gangsta som när man cyklar till polisstationen för att hämta sitt pass utan cykellyse. Man bara ”Fuck you polisen! Jag bryter mot lagen i ert område!”. Detta gjorde jag alltså tidigare idag. När jag senare cyklade till en kompis för att hämta ett par portabla högtalare man kopplar in sin ipod i som jag ska ha i London för att liva upp hotellrummet, höll jag på att kissa ner mig av skräck när en polisbil körde förbi mig vid en vägkorsning. Snabbt togs jag ner på jorden igen. Som tur var stannade inte polisbilen, och jag slapp böta 17 miljoner eller vad nu priset idag är för detta grova brott.

Jag ska alltså till London över helgen. Min gamle vän Lars gör dataspel varav ett, som jag förövrigt gjort musiken till ska visas på en stor macmässa. Lars betalar mitt hotell och jag har aldrig varit i London så det blir säkert spännande. Hänga med datafolk och tycka det är för dyrt att gå ut blir kanske temat.

(Ja, jag tror att jag är Martin Kellerman.)

Jag blir "bloggtönt"

Då kändes det plötsligt dags att börja blogga. Ganska mycket för att jag vill rita. När jag var liten var jag alltid bäst i klassen på att rita. Nu är jag mycket sämre men tycker fortfarande att det är roligt. När jag går på föreläsningar brukar jag rita ungefär 80% av tiden och lyssna 20%. Det är förstås förödande för studierna. Förhoppningsvis gör denna blogg att jag ritar mindre på fel tillfällen. Främst kommer jag här dock som en fortsättning på min skunkdagbok skriva om mig själv och klaga på saker. Detta ihop med illustrationer där jag gestaltar mig på följande goth-vis:
Dels för att det är jobbigt att rita sig själv, men mest för att det är en skojig figur, och för att jag har en hemlig önskan att varje dag klä mig i svart skinnrock, ful Cradle Of Filth-t-shirt och kajal. Kanske kan man tolka figuren som att jag ser mig själv som en ångesttyngd och osynlig vålnad som planlöst vandrar genom livet med tom och själlös blick, bittert och passivt granskande omvärlden, men det vore inte helt rätt.

Jag vet inte om någon kommer att läsa den här bloggen, och jag bryr mig egentligen inte så mycket. Främst tänker jag att den ska vara rolig för mig själv. Bloggar ger mest prestationsångest egentligen. Därför har jag i flera år medan fler och fler gått över till relativt meningslöst eller mer meningsfullt bloggande hållit mig fast vid skunk. Detta fantastiska internetcommunity, som egentligen hade sin storhetstid typ 2000-2002. Det är nog även på grund av prestationsångesten jag nu skriver lama och klyshiga bortförklaringar om varför jag skaffat bloggen och lögner som att jag inte skulle bry mig om ingen läser den.

Om man undrar över namnet så kommer det sig ganska mycket av att jättemånga namn är upptagna. Det kommer också sig en del av att jag lyssnade på låten Simple Simon (You Gotta Regard) med Mantronix när jag försökte komma på ett namn. Så djup är jag.

Till den tuffa titeln har jag gjort en fräck bild med futuristiskt och oläsbart typsnitt. Detta för att folk ska råka missta min blogg för att vara en häftig mp3-blogg gjord av någon känd och creddig klubbprofil. Jag tänker mig att detta ska öka mina chanser att nå fram.