Ett lite argt och spontant inlägg (utan bild)

Obs det jag här skriver bygger till 50% på fördomar och till 50% på förkylningsunderstödd vrede. Jag har aldrig själv besökt klubben jag skriver om eller träffat människorna som ordnar den:

Då det nu på nationerna i Uppsala kommit en motreaktion emot indieklubbarna och det startas rockklubbar istället (rockklubbar var alltså det som fanns innan indieklubbarna så istället för att det blev något nytt så blev det vad som var förut), så har ett gäng Umeåbor valt att starta en popklubb utanför nationerna som enligt hur de beskriver den* ska vara ungefär exakt som popklubbarna var 2002 (året jag kom till Uppsala). Det gör mig arg. Jag har med egna ögon beskådat att mycket folk i Umeå befinner sig ungefär 5 år tillbaka i tiden. Nu har alltså tre Umeåbor som jag tänker mig lever kvar i hur indiemänniskor tyckte och tänkte kring millenieskiftet (”mainstream är dåligt, Morrissey/Bowie/Velvet Underground är bäst. På klubb ska söta tjejer dansa till långhåriga killdj’s som spelar New Order och kanske lite Motown”) kommit till Uppsala. De har gått på klubbar som typ Dynamic men bara hört ett ”monotont dunkande”, och tänkt att ”nu jävlar ska vi starta en indiepopklubb för vi har redan valt vår identitet (tråkiga indiepopkillar som hänger på dagensskiva.com och typ bara har vita artister i sina musiksamlingar) och orkar inte ta del av allt nytt samt tycker det är störande att vi numera måste kunna droppa technotolvor och mp3-remixer istället för Cure-skivor för att få brudar”. Jag kan själv ibland bli trött på till exempel technon som ofta tagit indiepopens plats, och jag har absolut inget emot indiepop men inte fan går jag och startar en jävla indieklubb för det. Det jag vill komma till är att om man uppenbarligen absolut inte har någonting nytt att komma med bör man kanske inte göra något heller. I alla fall inte i det här sammanhanget. Och folk undrar varför jag ofta har svårt för ambitiösa människor. Det är liksom lite för vanligt att ambition riktas helt åt helvete fel.

Och ja ja, jag vet att vissa tycker att den här klubben är jätterolig, att den kommer få mängder av besökare och att jag själv bara klagar och inte gör någonting åt saker men det är så tråkigt att klubbplats och tid alltid går till samma gamla vanliga skit.

* Vi kommer främst att spela gitarrbaserad indiepop, från det tidiga 1980-talet och fram till nu. Om jag ska droppa några namn så kan jag väl nämna New Order, The Smiths och The Stone Roses. Men Popsala är ingen utpräglad nostalgiklubb. Vi kommer också att spela nyare indiepop och en del elektroniska låtar... (Taget från intervju i UNT fredag.)

Mina veckor utan dator

Jag har inte haft dator på ungefär tre veckor. Det har varit jobbigt. Det har dock gett mig tid att uträtta saker jag annars inte uträttar. Den mesta av den datorlösa tiden använde jag till att bekämpa ondska och försvara de svaga:


Sedan fick jag dator och nu är allt som vanligt igen:

Hejdå Uppsala

I torsdags gick flyttlasset till Stockholm. Efter tre dagars vansinnesstädande av mitt studentrum då jag fick använda atombomber för att avkalka badrummet bor jag nu för en kort tid i en fin etta i Bagarmossen. Det känns ganska bra. Jag var precis på gränsen till nervsammanbrott på grund av korridorsboende och Uppsalarutiner. Typiskt nog fick jag jobb i Uppsala samma dag som jag flyttade, men det är väl så det ska vara. Jag tackade vänligt men bestämt nej till jobbet.
- Jag ska flytta till Stockholm och där finns det en miljard gånger mer jobb än i Uppsala så nu ångrar ni att ni inte anställde mig tidigare va?!, skrek jag till tanten, så nu kommer förstås min hybris göra så att jag inte får jobb i Stockholm heller.

Jag gillar Bagarmossen. Där finns det bibliotek och apotek och stora gäng av 7-12-åringar som går runt och ser hotfulla ut och frågar om man kan köpa cigaretter till dem. Att inte ha en dator är dock väldigt svårt för mig. I kombination med att det typ inte alls går att få täckning på mobilen i lägenheten blir det ännu värre. Den här veckan borde jag i alla fall få min nya mac. Äntligen har jag bestämt mig för att överge tjernobylgråa pc-burkar med jolt cola-fläckar till förmån för fräscha macdatorer. Jag tänker mig att tiden med ständigt datorkrångel ska vara över och att det nu på datorfronten blir smoooooth sailing.

I veckan planerar jag att utnyttja storstadsutbudet och gå och lyssna på Alan Braxe och Kris Menace på Grodan. Förhoppningsvis vill någon jag känner följa med så jag slipper sitta hemma och förbanna att jag inte känner människor som vill följa med.

Den hårdare sortens rockmusik och dess fans

Jag är jättefascinerad av hård musik. Jag gillar att läsa Close-up-intervjuer med roliga distanslösa hårdrockare som pratar om vikingatiden (typ som Joey DeMaio, basisten i Manowar gärna gör). Jag har även tagit mig igenom en tjock bok om black metal och älskar i hemlighet fantasymetal med schlagerrefränger. Dels på grund av melodierna och dels för att låtarna ofta är så roliga, nördiga och episka in absurdum. Titta bara på den här videon där det italienska rollspelsmetal-bandet Rhapsody lyckats få Christopher Lee att ta på sig medeltidsdräkt från Butterix och läsa upp en egenskriven Sagan om ringen-inspirerad historia om demonriddare och annat kul med sin mäktiga basstämma. Det är sjukt roligt när det varit episkt i 5 minuter och sedan blir metal. Det är också sjukt roligt med låtar som heter Unholy Warcry. Jag skulle dock inte säga att jag lyssnar på den här sortens musik särskilt ofta. En period försökte jag begränsa mitt duschande (jag har väldigt svårt att gå ut ur duschen när jag väl gått in i den) genom att bara tillåta mig att duscha så lång tid som det tog att lyssna på 12-minutersmästerverket Keeper of the Seven Keys av Helloween, men det var längesedan. När det gäller nästan all hårdare musik är människorna bakom musiken roligare än musiken själv. Eller roliga och roliga. Är man insnöad på hård musik, vare sig det gäller gammal hårdrock, punk eller grindcore är man ju i regel jätteinsnöad och hatar allt annat. Man luktar antagligen ganska illa också. Det är sjukt lamt. Jag menar förstås istället de riktiga mongona som tidigare nämnda Joey DeMaio eller typ Varg Vikernes som till och med mördat i musikens namn, och inte de vanliga rockfansen.

Att jag plötsligt börjar skriva om detta kommer sig av att det poppat upp typ tre rockklubbar i Uppsala på sista tiden. Antagligen en motreaktion mot att nationslivet dominerats så hårt av indieklubbar. Man kunde ju tycka att något roligare än rockklubbar skulle komma av en sådan motreaktion men studenter är väl knappast kända för god smak. Jag besökte i alla fall en av dessa rockklubbar förra helgen, då jag tänkte att det antagligen är bra att utsätta sig för allt möjligt obehag just innan man flyttar. LOUD hette klubben, och den kvällen spelade Randy och något dåligt lokalt punkrockband med tillhörande "punkkör" som hållit på i typ 20 år live. De som startat klubben beskriver LOUD på följande vis vilket är väldigt typiskt för sammanhanget: "Ren och skär rock. Röjigt. Distade gitarrer. Intensivt. Svettigt armhålor och öl." Det skulle vara hög musik, illaluktande människor och mycket öl alltså, och det stämde bra.

Klubben drog förstås olika sorters människor. Ofta såg de ut ungefär som indieklubbesökarna men hade lite fulare kläder, svartfärgat hår och typ nitband. Många hade bandtröjor och Sveriges tråkigaste band genom tiderna: Hellacopters var ett populärt motiv. Andra halvan var studenter som har Song 2, Foo Fighters, Nickelback och Nightwish i sin mp3-mapp på pc-datorn. Sällan har jag blivit så knuffad eller haft det så jobbigt att beställa i baren som denna kväll. Aldrig tidigare har heller fislukten legat så tät i luften. Peter Englund (denna stora tänkare) sa en gång i Världens modernaste land (denna källa till visdom) typ att en av de viktigaste civilisatoriska föresättningarna är att folk kan lägga band på sig själv, och inte typ mörda och våldta bara för att de vill. Att det är något väldigt positivt att ha möjlighet att avstå från att göra saker som skapar obehag för andra människor. I det här sammanhanget skulle de kunna handla om att inte fisa, rapa och skråla dålig rock offentligt bara för att man vill. Jag önskar att rockpubliken delade hans uppfattning.

Jag har vänner som gillar rock. De har tyckt att Turbonegro varit världens bästa band i 10 år och skulle kalla mig bög och skrika något om att Håkan Hellström är en jävla hora om de läste här. Inte för att jag någonsin ventilerar någon större kärlek till Håkan Hellström utan för att det ligger i rockkillens natur att uttrycka avsky för just honom och andra "indiehoror", om man ifrågasätter rocken. Kompromisslösheten och oviljan att söka sig till andra sorters musik verkar genomgående. När resten av världen anammar mer och mer olika musikstilar så står det ganska still bland rockfansen. Det handlar väl om trygghet eller något. Det känns hursomhelst extra skönt att lämna Uppsala nu när nationsutbudet gått ännu mer utför. Jag ska dock inte klaga för mycket. Efter ett antal öl blev jag jätteglad när Firesides Kilotin spelades på dansgolvet och hoppade glatt upp och ner och gjorde hårdrockstecknet. Eller hårdrockstecknet gjorde jag inte men ändå.

Teater

Jag var på Macbeth på Dramaten för någon vecka sedan. Jag har varit på teater typ två gånger tidigare i mitt liv så det var lite speciellt. Den första gången såg jag en Staffan Westerberg-pjäs som var fruktansvärt dålig. Fråga mig inte varför jag såg den. Det var typ revy- och buskishumor och fullt med skrattande 50-åringar som var röda i ansiktet i publiken och jag gick efter pausen. Den andra gången var jag tillsammans med gymnasieklassen på någon pjäs jag inte minns namnet på. Den innehöll i alla fall en radiostyrd traktor och var inget vidare den heller.

Eftersom någon slags recension av uppsättningen skriven med mina kunskaper om Shakespeare och teater bara skulle bli värdelös, tänker jag mest berätta om hur jag upplevde besöket och vad jag tycker om teater. Detta förutsätter jag att alla med stor glädje läser då allt som handlar om mig är vansinnigt intressant och viktigt.

Det är rätt fint på Dramaten. Stora salen var dock mindre än jag väntat mig, men man kunde väl känna historiens vingslag om man ansträngde sig lite. Jag har läst att August Strindberg spökar i kulisserna och funderade en del på det. Inte för att jag gillar August Strindberg och hans pjäser något särskilt. Jag har svårt för teater överhuvudtaget, även om jag kan imponeras av skådespelare som memorerar jättemånga kluriga repliker. Har man spelat flera Shakespeare-pjäser lär man kunna droppa smarta Shakespeareoneliners om livet och döden i tid och otid så att folk tycker att man är häftig. Problemet är väl snarare att jag fått för mig att skådespelare är jobbiga människor och att de ofta beter sig sådär teatraliskt som de gör i yrket även i det vardagliga livet. Sedan kan jag omöjligt se nyanser i dramatenskådespelares sätt att framföra en pjäs. Jag är även av tron att en viktig anledning till att så mycket svensk film suger så oerhört, kan bero på att många stora svenska skådespelare har ett dramatenförflutet.

När jag läste litteraturvetenskap läste jag Macbeth. Eller jag läste några sidor och bestämde mig sedan för att skolka från seminariet som skulle behandla pjäsen. Jag hade en sträng gubbe som lärare. En gång skällde han ut mig inför hela klassen för att jag gäspade, och jag var således livrädd för att gå oförberedd till seminarier. När jag tänker efter så hade jag kanske inte alls den sura gubben vid det tillfället utan en riktigt trevlig lärare. Jag var nog bara lat och tyckte att Macbeth, trots alla övernaturliga inslag och mord, var tråkig alltså. Hursomhelst så gav mig inte teateruppsättningen i sig heller något större utbyte, även om jag sedan tidigare mindes mer av handlingen än jag trodde.

Jag minns att den sura gubben en gång på tal om teater sa att det var bra att närgånget studerat pjäsen man ska se så man känner igen typ de olika konflikterna, paradoxerna och temana. Varför han tyckte så kan jag tänka mig olika anledningar till. Eftersom jag är cynisk utav bara helvete antar jag att det främst är för att man i samband med teaterbesöket självbelåtet ska kunna visa sin kunskap för andra människor. Fast vem vet, vissa kan säkert få utbyte av förkunskaper på ett mer personligt plan också. Det där antagandet kanske säger mest om mig själv egentligen.

Den första akten var bäst. Skådespelarna skrek inte så mycket och man förstod vad de sa. Att handlingen förflyttats till någon gång på 1900-talet och att skådespelarna bar militäruniformer och kostymer funkade bättre än jag trott. I den andra akten spårade det ur och det blev svårare att hänga med. Det blev surrealistiskt och ångestfyllt och Reine Brynolfsson och hans kollegor vrålade så saliven flög samtidigt som något Patti Smith-uppträdande där hon gapande om att knulla det förflutna och framtiden spelades upp i högtalarna. Lena Endre gick runt på scenen endast iklädd lite färg med en lampa i handen och pratade osammanhängande. Jag kunde flera gånger inte låta bli att skratta.

Något jag inte skrattade åt var Börje Ahlstedt, som spelade Macbeths betjänt och var någon slags comic relief. I alla fall så skrattade publiken flera gånger åt honom när han rörde sig roligt eller sa något tokigt. Jag har ofta undrat varför folk i finkulturella teatersammanhang skrattar så åt den lägsta sortens pilsnerfilm- och slapstickhumor. Precis som det oftast är på bio så brister folk vid minsta antydan till skämt ut i gapskratt. Kan de inte bara lägga ner teaterbesökarimagen och gå på Stefan och Krister istället?

Teaterupplevelsen i stort var trots allt trevlig. Till exempel drack jag ett glas vin för 55 kr i pausen och kände mig som en 60 årig Östermalmsgubbe. Publiken var blandad. Folk i min ålder, kulturtanter och just 60-åriga Östermalmsgubbar var ungefär lika vanliga. Jag önskar dock att jag tjuvlyssnat mer på vad de andra pratade om. Var det de olika teman som pjäsen har, diskuterade de skådespelarnas insats, eller bara vad de skulle göra till helgen? I stort gjorde teaterupplevelsen mig inte till en mer öppen person, utan bekräftade mest tidigare fördomar. Jag kommer i alla fall att ta varje tillfälle som ges att gå på mer teater, då teaterbesök är roligare än att sitta hemma och stirra in i väggen och att upplevelser, bekväma som obekväma, ger mig anledningar att skriva blogginlägg.

You got a retard

På grund av flytt och datorbrist har det varit dåligt med blogginlägg den senaste tiden. Det ska förstås åtgärdas så fort som möjligt. De miljoner som dagligen frenetiskt uppdaterar min blogg i spänd väntan på information om mitt liv kan alltså pusta ut.