Evolutionen av Weekdaykillar

De är numera 4 meter långa och åker på longboards.

Var i det närliggande naturreservatet. Satt som Budda med fjärilar flygande runt huvudet och läste Kristian Lundbergs nya bok men ogillade den. Yarden gillade jag mycket men den handlade ju om något mer konkret. Denna handlar om kärlek tror jag och har typ Ranelidspråk. T.ex. kallar han sin tjej för en "glimmande nymf". Känns också som att den annars mest upprepar saker från Yarden. Tänker läsa klart den dock för den är så kort och annars kommer jag älta hela livet att jag slutade mitt i. Hatar att inte läsa klart böcker jag börjat på. Jag minns alla böcker jag inte läst klart och de hemsöker mig om nätterna. Ogillar böcker med titel som börjar med "Och" också. Töntigt.

Naturen var rätt crowded idag. Det brukar den inte vara. När jag gick därifrån kom en besserwisserindieman och en snygg tjej cyklandes. "Vad mycket folk!", sa hon. "Ja det brukar vara det", sa besserwisserindiemannen med besserwisserindiemansröst. Det brukar det inte alls! Det är uppenbart att han var ett as och att de kommer få ett mycket olyckligt förhållande.

Bra serie av Michael Kupperman:

Gjordes också ett pilotavsnitt för en serie på Cartoon Network men det gick väl sådär antar jag.

I år är det 10 år sedan jag tog studenten. Jag minns det väl. Jag stod och hojtade på en vagn och sen kräktes jag på festen på kvällen pga kronisk magsjukdom, men alla trodde jag kräktes pga att jag inte tålde sprit. "JOHAN SPYR GALLA", skrek Anders. "JOHAN BANGA?!", undrade någon annan. Jag fick ringa mamma och be henne hämta mig hem där hela finska släkten för tillfället befann sig. De trodde nog också att jag inte tålde sprit. Vilken skam för en man!

Idag firas studenten av de som är 10 år yngre än vad jag är. Först såg det ut som att detta skulle bli det första studentfirandet på flera år med riktigt risigt väder. Tänkte att det berodde på att alla 90-talisterna är som Blondinbella och inte förtjänar bättre. SKOJA! Tror inte att alla 90-talister är som Blondinbella och jag tror inte att Blondinbella är som Blondinbella enbart pga generationen hon tillhör. Tycker dock att folk som är som Blondinbella förtjänar regnigt väder på tex studenten. Nu är det iallafall fint väder igen så då är det fritt fram för studenterna att bröla och härja hela dagen och natten som sig bör.

Själv sitter jag på ett bibliotek långt från stan och bläddrar i en Lars Lerin-bok som sig bör när man är uråldrigt gammal. Han är så bra på att fånga vardagsstämning. Riktigt deppig "tvingas gå till dagmamma i januari när man är liten"-stämning på t.ex. denna:

Har precis varit och köpt akvarellpapper och penslar så snart kommer denna blogg fyllas av såna där typiska amatörakvareller av typ landskap och blommor.

Alla jävla trianglar och pyramider. Typ valfri coolklubb i Stockholm fortfarande ba "Öj du random konstfacksvän till oss arrangörer, gör oss lite flyers med trianglar och ockulta symboler typ. Vi tänkte göra exakt det som förväntas av oss. Oj vad är det jag ser därborta? En ram? Den tänker jag absolut inte tänka utanför *kurar darrande ihop mig i ramens mitt*"

Ritade två killar jag mötte på stan.

Söndagspromenad på söder

I-landsproblem nr en miljard

Ritade hur det gått till när jag cyklat till jobbet de senaste tropiskt varma dagarna.

Sommarbuskis

I helgen så seglade jag för första gången i mitt liv. Det var kul. Jag inledde med att halka när jag skulle kliva på båten och ramlade i vattnet i Sällskapsresanstil. Det satt typ en groda på mitt huvud, och en snopen trumpetmelodi spelades i bakgrunden. Sedan var det helt sjuk actionsegling ungefär som på de där programmen på TV 4 där 17 allvarliga män står och vevar och drar i rep på en sponsrad tävlingssegelbåt som seglar tre varv runt jorden i en miljon knop. Jag hade ju tänkt att det skulle vara lugnt och nice och att man skulle ligga på däcket med en bok och vissla "Come Sail Away" med Styx. Vår båt lutade istället i 90 grader hela vägen, gick snabbt som satan och de två karlakarlarna som seglade båten hojtade på sjömansspråk och stod i. Själv flög jag runt som en vante och försökte att inte vara i vägen.

Efter två timmars hejdlös spänning kom vi fram till en ögrupp med klippor och skitarga fåglar som jagade en då man kom för nära deras bon. De körde vildvittrastil, dök ner med ett skri och sedan saknade man skalpen när de flög upp igen. Varannan timme kunde man se en seglargubbe med shorts och kamera springa i panik med höga knän ifrån fåglarna som i en serietidning.

Vi grillade och hade det gött mot en 80-talssolnedgång hela natten. Sedan åkte vi tillbaka och då var det helt lugnt på sjön och stekande hett, så man såg ut som Clint Eastwood när han blivit uttvingad i öknen efteråt, men det var fint. Resten av dagen gick till att åka skärgårdsbåt i fyra timmar. Jag noterade att alla män i Stockholms skärgård ser ut precis som Bo Kaspers Orkester, Steffo Törnquist eller Dan Ekborg. De köper öl och tar sina fruar på stjärten, och helt plötsligt var det som att svenska skådespelare inte kändes lika dåliga längre. De spelar bara en sorts folk jag tidigare inte visste existerade. Det är verkligheten som är dålig.

P.S. Vad är dealen med att Kim W. Andersson typ snott min bio-serie och gjort "nörd som varit hemma hela sin uppväxt och tränat på att rita som ett proffs"-Nemihumor. *bitter* D.S.

"Trampa inte i skidspåren!"

Ni vet om somrarna när man går i skogen, uppklädd i sina finaste "störda vågen"-kläder, föraktande alla som är praktiskt friluftsklädda och samtidigt nationalromantiserar Nordens flora och fauna? Då kommer det ofta värsta actionjoggarna och springer förbi en som om de vore Road Runner. Det enda man uppfattar är ett rött väldigt ansträngt frustande ansikte samt en frän svettbris och man tänker att det där verkar ju rätt jobbigt.

De där jävlarna slutar ju inte pressa sig själv to the limit bara för att det är vinter. Nä då åker istället längdskidorna och den väldigt avslöjande Ned Flanders-skiddressen på. "Trampa inte i skidspåren", vrålar de och snoret hänger ner från näsan och dressen är så tajt att snoppen syns när de svishar förbi. "Jassådu", tänker man och ägnar sedan resten av vintern åt att trampa sönder skidspår.

Politiskt engagemang på 00-talet

"Fyndig" bild jag ritade när jag var i Västerås över julen och varje dag läste i lokaltidningen om unga tjejer med optimistisk framtidssyn.

*14-årig kommunist*

Sida 7

Alltså något som är...

...så jävla sjukt är svenskar som åker till Berlin och går på Berghain, mest för att titta för att de tycker det är lite exotiskt. De har liksom ingen äkta technokärlek och fattar inte alls grejen med Panorama Bar. Det är fan det sjukaste i hela världen. Blir helt irriterad när jag tänker på det. Själv bor jag i Stockholm (fast är typ mer i Berlin), har välfriserad lugg och moderiktiga kläder, vevar exalterat på ena armen varenda gång technodj'n vrider på basen lite extra, och går bara till Berghain kl fem på kvällen dagen efter det öppnar (fatta va sjukt att gå dit så tidigt som typ två på natten som alla turister gör! Skönt att vakterna inte släpper in de flesta!). Sedan brukar jag vara där i en miljard timmar (slå det om ni kan). Jag är en del av själva klubben och det tycker alla andra som är där också. Är inte ett dugg svensk liksom. Såhär ser jag ut på dansgolvet:

Folk som skriker i falsett av glädje när de träffas

...låter det i matbutiken så att trumhinnorna nästan sprängs och man funderar på om hela Hammarbyklacken kommit in och unisont fyrat av 1000 mistlurar 1 mm från ens öra. Så är det förstås inte. Det handlar istället om att två bekanta, typ gamla kursare, oväntat träffat varandra och känner helt obeskrivlig glädje inför detta. Ojojoj, nu ska det catchas upp: "Vad har du för bostad? Vad läser du? Hur är det med hunden och killen?" Ögonen bara tindrar av intresse och nyfikenhet. Bredvid står pojkvännerna och gör en mer lågmält manlig hälsning.

Till slut kastar man sig i varandras armar och lovar och bedyrar att höra av sig. Sedan återvänds det till inköpslistorna och storhandlandet till helgens middag med pojkvännens föräldrar. Två minuter efter detta hörs ett liknande tjut från ett annat hörn av butiken. Några minuter efter det ännu ett och så vidare och så vidare. Samhället är fullt av urskiljningslös glädje över att träffa bekanta, och kanske beror det bara på min brist på mänsklig värme och oförmåga att känna kärlek, men jag tror att det är något lurt med det hela!

En rätt nice bakgrund jag slängde ihop till min och Björns episka serie häromdagen. Nu ljuger jag, jag slängde inte ihop den, jag slet med den ganska länge.

Musikkille-avreagering

I hela mitt vuxna liv plus lite till, har jag hört och läst ofantliga mängder hyllningar av band och låtar som använder sig av "Hall Blaines klassiska Be my baby-trumkomp". Nu kommer det ännu ett kritikerhyllat band som spelar så: Girls, som jag ioförsig aldrig hört, men de är väl säkert lika dåliga som Glasvegas (en annan användare av det vansinnigt överskattade "Wall of sound"-dunkandet), och jag orkar inte mer! Håll käften tidningen Pop-skadade musikmän och kvinnor!

P.S. Detta gäller också för att hylla band som har en trummis som "står upp som Moe Tucker".