Mina mörka sidor

Jag var inte mig själv i helgen. Eller så var det just det jag var. I lördags var jag på en fest till min kompis Petters tre månader gamla dotters ära. Det var en sådan fest som moderna familjer har istället för dop, belagd i ett dagis i Kungsholmen. Jag tänkte i förväg att jag antagligen skulle hata tillställningen och att Petters vänsterintellektuella övre medelklassläkt skulle vara exakt som de självgoda San Fransisco-borna i South Park-avsnittet Smug Alert. Jag hade jättemycket fel. Det var jättetrevligt.

Det fanns obegränsat med mat, tårta och alkohol och trevliga, intelligenta och roliga människor i alla åldrar. Jag var smått chockad på ett positivt sätt hela tiden. När man kommer från en finsk relativt allvarsam släkt med en morfar som är präst är man nämligen ganska ovan vid typ 80-åriga tanter med känsla för ironi och att folk över 30 inte tittar snett på en när man har sneakers och vardagskläder vid festtillfällen. När Petters pappa, mamma och syster sedan tog upp olika instrument för att framföra en skojfrisk låt till dottern kan man tycka att jag borde ha kräkts våldsamt och högljutt av obehag, förakt och illamående, men även det kändes helt naturligt, även om vinet kanske hjälpte mig lite. Jag är rädd att jag var en av dem som flinade mest åt de underfundiga rimmen.

Ju längre kvällen led, desto mer förvandlades jag till den där glada och positiva människan som jag inte visste fanns inom mig, och det slutade med att jag glatt sjöng karaoke iklädd någon jävla hatt. En situation jag aldrig kunnat föreställa mig själv i. När de mest musikaliskt begåvade ungdomarna på festen senare började jamma med de instrument som fanns till förfogande gick dock gränsen. Jag gick in på toaletten och kräktes upp 40 liter rödvin i en papperskorg. Eller jag väljer i alla fall att tro att jammandet och inte alkoholen var orsaken till uppkastningen. Jag försöker med stor ansträngning förtränga att jag själv var med och kompade de andra med osäker melodika en liten stund innan jag sansade mig. Det var hur som helst en bra kväll som helt klart var att föredra framför Uppsalas uteliv, trots att jag betedde mig som jag gjorde.

Apropå Uppsalas uteliv så känner jag trots allt negativt jag nuförtiden vräker ur mig över nationsklubbar att jag måste besöka en sådan till helgen. Det är liksom sista helgen innan juluppehållet. Jag vet egentligen inte varför jag känner så, men jag tror att det sitter i av gammal vana. Tänk om man missar något, kanske man tänker fast man vet exakt vad som väntar en.

Jag planerar att gå till Dynamic, som antagligen är det senaste årets bästa nationsklubb i Uppsala, och som också kör sin sista gång någonsin. Det gör inte de flesta av mina vänner. De ska istället till ”Rockgasken” på Vedala-nation där [ingenting] och Mathias Alkberg spelar. Då jag tycker att just dessa två på ett utmärkt sätt representerar allt som är dåligt med svensk musik, kan jag förstås inte leva med mig själv om jag går dit, trots att det säkert skulle vara roligt att ha sina vänner runtomkring sig. Jag kan se det framför mig hur jag står i ett hörn på Dynamic och låtsas att jag pratar i mobil medan mina vänner dansar, kramas och gråter av lycka då de har den roligaste och bästa kvällen i deras liv några 100 meter bort. Jag tänker dock inte ändra mig och om jag får tråkigt tänker jag ljuga och säga att jag hade roligt.