Alla jävla trianglar och pyramider. Typ valfri coolklubb i Stockholm fortfarande ba "Öj du random konstfacksvän till oss arrangörer, gör oss lite flyers med trianglar och ockulta symboler typ. Vi tänkte göra exakt det som förväntas av oss. Oj vad är det jag ser därborta? En ram? Den tänker jag absolut inte tänka utanför *kurar darrande ihop mig i ramens mitt*"

Ritade två killar jag mötte på stan.

Söndagspromenad på söder

I-landsproblem nr en miljard

Ritade hur det gått till när jag cyklat till jobbet de senaste tropiskt varma dagarna.

Sommarbuskis

I helgen så seglade jag för första gången i mitt liv. Det var kul. Jag inledde med att halka när jag skulle kliva på båten och ramlade i vattnet i Sällskapsresanstil. Det satt typ en groda på mitt huvud, och en snopen trumpetmelodi spelades i bakgrunden. Sedan var det helt sjuk actionsegling ungefär som på de där programmen på TV 4 där 17 allvarliga män står och vevar och drar i rep på en sponsrad tävlingssegelbåt som seglar tre varv runt jorden i en miljon knop. Jag hade ju tänkt att det skulle vara lugnt och nice och att man skulle ligga på däcket med en bok och vissla "Come Sail Away" med Styx. Vår båt lutade istället i 90 grader hela vägen, gick snabbt som satan och de två karlakarlarna som seglade båten hojtade på sjömansspråk och stod i. Själv flög jag runt som en vante och försökte att inte vara i vägen.

Efter två timmars hejdlös spänning kom vi fram till en ögrupp med klippor och skitarga fåglar som jagade en då man kom för nära deras bon. De körde vildvittrastil, dök ner med ett skri och sedan saknade man skalpen när de flög upp igen. Varannan timme kunde man se en seglargubbe med shorts och kamera springa i panik med höga knän ifrån fåglarna som i en serietidning.

Vi grillade och hade det gött mot en 80-talssolnedgång hela natten. Sedan åkte vi tillbaka och då var det helt lugnt på sjön och stekande hett, så man såg ut som Clint Eastwood när han blivit uttvingad i öknen efteråt, men det var fint. Resten av dagen gick till att åka skärgårdsbåt i fyra timmar. Jag noterade att alla män i Stockholms skärgård ser ut precis som Bo Kaspers Orkester, Steffo Törnquist eller Dan Ekborg. De köper öl och tar sina fruar på stjärten, och helt plötsligt var det som att svenska skådespelare inte kändes lika dåliga längre. De spelar bara en sorts folk jag tidigare inte visste existerade. Det är verkligheten som är dålig.

P.S. Vad är dealen med att Kim W. Andersson typ snott min bio-serie och gjort "nörd som varit hemma hela sin uppväxt och tränat på att rita som ett proffs"-Nemihumor. *bitter* D.S.

"Trampa inte i skidspåren!"

Ni vet om somrarna när man går i skogen, uppklädd i sina finaste "störda vågen"-kläder, föraktande alla som är praktiskt friluftsklädda och samtidigt nationalromantiserar Nordens flora och fauna? Då kommer det ofta värsta actionjoggarna och springer förbi en som om de vore Road Runner. Det enda man uppfattar är ett rött väldigt ansträngt frustande ansikte samt en frän svettbris och man tänker att det där verkar ju rätt jobbigt.

De där jävlarna slutar ju inte pressa sig själv to the limit bara för att det är vinter. Nä då åker istället längdskidorna och den väldigt avslöjande Ned Flanders-skiddressen på. "Trampa inte i skidspåren", vrålar de och snoret hänger ner från näsan och dressen är så tajt att snoppen syns när de svishar förbi. "Jassådu", tänker man och ägnar sedan resten av vintern åt att trampa sönder skidspår.

Politiskt engagemang på 00-talet

"Fyndig" bild jag ritade när jag var i Västerås över julen och varje dag läste i lokaltidningen om unga tjejer med optimistisk framtidssyn.

*14-årig kommunist*

Sida 7

Alltså något som är...

...så jävla sjukt är svenskar som åker till Berlin och går på Berghain, mest för att titta för att de tycker det är lite exotiskt. De har liksom ingen äkta technokärlek och fattar inte alls grejen med Panorama Bar. Det är fan det sjukaste i hela världen. Blir helt irriterad när jag tänker på det. Själv bor jag i Stockholm (fast är typ mer i Berlin), har välfriserad lugg och moderiktiga kläder, vevar exalterat på ena armen varenda gång technodj'n vrider på basen lite extra, och går bara till Berghain kl fem på kvällen dagen efter det öppnar (fatta va sjukt att gå dit så tidigt som typ två på natten som alla turister gör! Skönt att vakterna inte släpper in de flesta!). Sedan brukar jag vara där i en miljard timmar (slå det om ni kan). Jag är en del av själva klubben och det tycker alla andra som är där också. Är inte ett dugg svensk liksom. Såhär ser jag ut på dansgolvet:

Folk som skriker i falsett av glädje när de träffas

...låter det i matbutiken så att trumhinnorna nästan sprängs och man funderar på om hela Hammarbyklacken kommit in och unisont fyrat av 1000 mistlurar 1 mm från ens öra. Så är det förstås inte. Det handlar istället om att två bekanta, typ gamla kursare, oväntat träffat varandra och känner helt obeskrivlig glädje inför detta. Ojojoj, nu ska det catchas upp: "Vad har du för bostad? Vad läser du? Hur är det med hunden och killen?" Ögonen bara tindrar av intresse och nyfikenhet. Bredvid står pojkvännerna och gör en mer lågmält manlig hälsning.

Till slut kastar man sig i varandras armar och lovar och bedyrar att höra av sig. Sedan återvänds det till inköpslistorna och storhandlandet till helgens middag med pojkvännens föräldrar. Två minuter efter detta hörs ett liknande tjut från ett annat hörn av butiken. Några minuter efter det ännu ett och så vidare och så vidare. Samhället är fullt av urskiljningslös glädje över att träffa bekanta, och kanske beror det bara på min brist på mänsklig värme och oförmåga att känna kärlek, men jag tror att det är något lurt med det hela!

En rätt nice bakgrund jag slängde ihop till min och Björns episka serie häromdagen. Nu ljuger jag, jag slängde inte ihop den, jag slet med den ganska länge.

Musikkille-avreagering

I hela mitt vuxna liv plus lite till, har jag hört och läst ofantliga mängder hyllningar av band och låtar som använder sig av "Hall Blaines klassiska Be my baby-trumkomp". Nu kommer det ännu ett kritikerhyllat band som spelar så: Girls, som jag ioförsig aldrig hört, men de är väl säkert lika dåliga som Glasvegas (en annan användare av det vansinnigt överskattade "Wall of sound"-dunkandet), och jag orkar inte mer! Håll käften tidningen Pop-skadade musikmän och kvinnor!

P.S. Detta gäller också för att hylla band som har en trummis som "står upp som Moe Tucker".

Hösttecken

Då närmar hösten sig än en gång, och trots att jag har bott i Uppsala i över 500 år så tycks jag inte riktigt vänja mig. Plötsligt är den folktomma och lugna sommaren slut och gatorna fylls av glada och förväntansfulla studenter. Oj som de väsnas och flockas. Jag har ritat två exempel på säkra hösttecken:

Hösttecken nummer ett representeras av bilden ovan. Den är ett försök att återskapa ett vidrigt monster jag såg när jag var på affären häromdagen. Han ser lite ut som en invandrare på bilden fast det är inte meningen. I verkligheten är han en megasvensk svenne-ekonomkille född 1987. Kanske med lite valonpåbrå. Hans namn kan vara Adam, Elias eller Magnus och hans föräldrar har antagligen både villa och sommarstuga. Han kommer med stor säkerhet ge typ sjutton recentiorer klamydia i höst.

Hans typ står i klunga med andra partysugna studentkillar som gormar och gör värsta gangstahälsningen i typ 5 led som avslutas med en fingerknäpp. Sedan söker de stolt omgivningens blickar. De har precis kommit tillbaka från sina hemstäder där de spenderat sommaren med att bo hos sina föräldrar, hänga med gamla kompisar som de kanske börnat runt i motorbåt med, och jobba på sommarjobb de haft sedan de var 14 år gamla. Egentligen skiljer de sig inte så mycket från vanliga svennebanandouchebags, förutom att de i framtiden kommer ha högre lön och att de oftare köper byxor på Weekday.

Hösttecken nummer två har fluffigt Beavis & Butthead-hår, glasögon, välstruken tråkig skjorta eller tröja och ett belåtet leende på läpparna. Det handlar förstås om en nyinflyttad most-likely-to-gå-med-i-Heimdal-och-läsa-historia/filosofi-kille som efter mödosam uppväxt flytt från sina hemstad till anrika Uppsala där han tänker att hans intellekt och konservativa åsikter äntligen kommer att uppskattas. Detta minst lika vidriga monster kommer dock inte sprida så mycket klamydia i höst. Jag tänker mig att han inte är så sexuellt aktiv. En dålig dag kan man i alla fall råka på 5 st identiska sådana killar på en 5 minuters promenad mellan universitetshuset och Carolina Rediviva.

P.S. Jag måste verkligen flytta ifrån Uppsalas studentområden och sluta klaga på sånt här.

Sida 6

Sida 5

Sida 4