Ragnarök, befriare och död

Stockholm är obehagligt ibland. Hela våren har jag blivit förföljd av en viss sorts barn. Dessa barn är i 5-12-års åldern och som kloner av valfri huvudperson från någon svensk barntv-serie eller film från 1970-1986. (Typ som Fimpen i fotbollsfilmen med samma namn, Skorpan i Bröderna Lejonhjärta eller han i Rädda Joppe.) I början var det ganska charmigt att se dem springa runt och vara lite speciella, men nu är det bara obehagligt, då de visat sig vara så vansinnigt många.

De har långt hår över öronen, ett käckt lillgammalt sätt och heter omoderna saker som Gunnar eller Kjell. Jag lovar att de pratar som förr i tiden och använder gammaldags slang också. Det är precis som att ett stort antal Stockholmsföräldrar i någon slags gemensam nostalgipsykos uppfostrat sina gossebarn för forma dem till att passa perfekt för att spela huvudrollen i till exempel filmatiseringen av P.C. Jersilds bok Barnens Ö. Antagligen för att det är en kul accesoar att ha ett sådant barn. Sociala myndigheter borde underättas om detta.

(Jag har också sett Charles Dickens-barn. De ser ut som Pip i South Park och är väl antagligen formade så av hemska föräldrar som vill få sina barn vansinnigt mobbade.)

P.S. Hoppas att en massa hipsters börjar lyssna på Ultima Thule nu när Tough Alliance säger att de har vackra melodier i Rodeo föresten. Det vore roligt. Jag tyckte rentav de verkade lite sympatiska i den intervjuen. I alla fall det där med att gråta när man tänker på rävar. D.S.

Korridorsliv och killar

Jag är lite för dum för att teoretisera över saker som har någon betydelse. Som tur är jag smart nog att förstå det. Som otur är ska jag i höst och i vår skriva magisteruppsats, vilket innebär en del teoretiserande. Som tur är skriver jag den inom Bibliotek -och informationsvetenskap och kan därför förhoppningsvis ganska lätt rikta in den på något betydelselöst. Skönt nog så behöver jag inte tänka på detta på allvar förrän i höst och kan istället till exempel klaga på korridorsliv i min inte så uppdaterade blogg som alla för längesedan antagligen övergett. Studentrelaterade saker förföljer mig nämligen även fast jag har lämnat Uppsala.



Korridorsliv har präglat de senaste 5 åren av mitt liv. Jag har bott i tre olika korridorer under den tiden. Två i Uppsala och en i Stockholm. Alltid är det samma visa. Högljudda grannar, störda grannar med seriemördartendenser, jättesociala grannar man inte vill prata med, ostädade kök och korridorsmöten. Här om dagen var det korridorsmöte i min nya korridor. Som vanligt stod jag och lyssnade på folk som eldar upp sig och nästan börjar slåss över saker som vilket system som lämpar sig bäst för att tömma soporna i köket. Oftast handlar det om att det finns typ två människor med starka hävdelsebehov som hela tiden måste ha speciella åsikter och ideer vad det än handlar om. Därför blir diskussioner om hur små saker som helst, hur stora som helst. Jag tänker mig att detta ofta bottnar i alldeles för bra självförtroende. Ett ständigt gissel för mänskligheten som under historien säkert startat otaliga krig, fött oräkneliga konflikter, och framförallt lett till olidliga långa seminariediskussioner på akademisk nivå. Detta smittar av sig även på korridorsmöten.

Aldrig kommer någon fram till något, aldrig sker någon förbättring, och att det är på det viset är man väl van vid i ett samhälle där alla hela tiden uppmanas att "visa framfötterna" och typ hellre har åsikter än kunnande. Manlig korridorsgemenskap är svårare att vänja sig vid. När jag tänker efter är de jag mest stört mig på i korridorerna jag bott i nästan alltid killar. Jag önskade att den manliga gemenskapen i min nya korridor kanske skulle fått sig en törn under korridorsmötet då folk faktiskt småbråkade, men nu tjoar de högt och glatt med sina höga KTH-student-röster så varenda ord hörs in genom min tunna dörr igen.*

* En rolig grej var att de bråkade på engelska. En utbytesstudent var med och många verkade verkligen njuta av att prata engelska med amerikansk brytning så att hon skulle förstå. De bara "Mään, can't you see that it would be more logical to just assume that people don't clean up if they don't have to". Utbytesstudenten såg oerhört ointresserad ut hela mötet och öppnade munnen högst en gång.

Typ det enda de verkligen kom fram till under det över en timme långa mötet var idéen att bygga en bardisk i köket. Eller det hade två killar iallafall bestämt. Någon lade fram argumentet att det vore schysst att kunna sitta på olika nivåer. Den största anledningen är ju dock helt klart att de vill ha ännu en anledning att hänga i köket, röka vattenpipa (De brukar göra det. Det har jag sett på bild på anslagstavlan) och dricka öl, så att man blir tvungen att köpa snabbmat då man inte uthärdar att vara där inne, och lyssna på hur de pratar skola och träning och skrattar i 140 decibel. Ska en jävla bardisk byggas ska hela korridoren vara med på det, och konsekvenserna av bygget måste klart och tydligt stå klart för alla innan beslut tas. Annars blir det som vanligt. Ett gäng bullriga studentkillar bestämmer allt, och gör korridoren till ett helvete och samlingsplats för sig själva och andra likadana studenter.

Det är förstås inte säkert att detta kommer leda till en påtaglig ökning av obehag. När jag tänker efter är detta en av de bästa korridoren jag bott i hittills. I Uppsala är det mer hetsigt. Folk har korridorsfest varje dag, kastar ut möbler från balkonger, skrålar Ronja Rövardotter-låten och deltar i Flogstavrålet. Här är det lite lugnare och människor är mer sansade. Kanske vågar sig de riktigt cpstörda studenterna av olika anledningar inte hit. Vissa gemensamma tendenser av hur studenter i allmänhet fungerar går dock att urskilja.

Det är alltid svårt för en student att förstå att vissa människor har annat socialt umgänge än de man tvingas bo med, och att det inte behöver höra till att vara bästa kompisar bara för att man bor i samma korridor. Detta är jobbigt. Visst kan man småprata och hälsa men där går gränsen. Den där föreställningen om att studietiden måste vara den roligaste tiden i ens liv och att man då måste träffa vänner för livet, ligger antagligen bakom mycket av detta och jag hatar den väldigt mycket. Utan den skulle varken nollning, spex eller forsränning existera i den grad det gör idag. Denna föreställning är något som går vidare från föräldrar till barn i generationer och har säkert gjort det sedan 1600-talet när adelsmännens söner härjade runt i Uppsala, låg med prostituerade och kuggade tentor på grund av hårt festande på Norrlands nations barock-gask** dagen innan. Även om de där konstigaste datakillarna som klär sig i Crocodile Dundee-hatt och skinnrock och bara har suttit på sitt 11-kvadratsrum och spelat World of Warcraft hela sin studietid, fortplantar sig kommer de ljuga och berätta för sina barn hur rolig deras studietid var. Legenden lever vidare och är typ omöjlig att stoppa, och det får man kanske leva med. När jag flyttar tillbaka till Uppsala i höst för att skriva den tidigare nämnda uppsatsen tänker jag hur som helst jobba hårt för att slippa bo i ytterligare en korridor.

** Dåligt skämt, jag vet.

Jag tänkte passa på att gå över till något annat och erkänna en sak när jag ändå är lite inne på manlig gemenskap. Jag har säkert förut sagt att jag gillar Embassy lite mer än jag egentligen gör. Det stör mig. Jag har till och med haft en Embassy-plansch på väggen i ungefär ett halvår. Det stör mig ännu mer. Jag tycker att Embassy är helt ok, men inte alls fantastiska. Jag får aldrig gåshud av Embassy. Att jag tar upp detta är på grund av en ofantligt stor och ännu växande trötthet emot Göteborgs grabbpopscen. Embassy var ju som alla förstås vet pionjärer där. Svd's artikel om efterföljande band som Boat Club, Air France och deras "Drömska havsverk" var kronan på verket, som fick mig att gå från likgiltighet eller "jag borde kanske gilla detta men kan inte alls tycka att det är mer än ok" till att vilja kräkas på hela skiten. (Inte för att det är en dålig artikel alltså, utan för att jag hört om de havsälskande Göteborgsbanden någon gång för mycket.) Ännu värre blev det av att se detta klipp, och därmed se hur hela Stockholm redan verkar kunna hela texten på Tough Alliance senaste singel. Det blir en jobbig sommar. Jag ser framför mig killar som håller om varandra och med "studentkille som får sjunga Ronja Rövardotter-låten samtidigt som han kastar ut möbler från en balkong"-entusiasm skrålar med då TTAs nya skiva spelas på Trädgården i Stockholm.