Julefrid

Så var man då hemma i föräldrahemmet i Västerås över julen igen. Jag firar med bara min mamma och min bror så julen är aldrig särskilt jobbig eller påfrestande för mig, vilket jag förstått att den kan vara för många andra som till exempel tvingas fira med en släkt på 80 personer. Något sådant hoppas jag att jag aldrig behöver uppleva då jag med jämna mellanrum känner mig tvungen att gömma mig i pannrummet bara för två människors skull. För mycket sällskap kan få den bäste att känna beröringen av en jäsande fasa vars rottrådar sträcker sig in i den gränslösa forntiden och den oändliga natt som lurar bortom tiden*.

Sedan jag kom hit i torsdags har jag varit utanför dörren två gånger. Jag tog bussen till Centrum och träffade en av mina få kvarvarande Västeråsvänner samt förundrades över att alla affärer bytt plats sedan jag var här senast. Senare på kvällen var det även dags för den årliga julmatbjudningen hos våra grannar Mats och Birgitta. Birgitta gör alltid god mat i fruktansvärda proportioner och man känner sig oartig om man inte äter minst 4 kilo julskinka. Självklart åt jag tills jag kräktes rakt över julduken.

Då det är jul tänkte jag förutom dessa illustrationer över min spännande jul bjuda på en låt. 9th Wonder är kanske inte världens roligaste beatmakare. Han använder typ exakt samma trumljud på alla sina beats och ser ut som grodan Kermit, men lyckas ibland sjukt bra, som till exempel på den här remixen av Pete Rock och C.L Smooths Take You There.

Nu ligger även min summering av 2006 uppe på digfi.com föresten. Jag är alltså han som heter som en liberal och listar oändligt med låtar.

* Nörd som jag är lyssnar jag på Ernst Hugo Järegårds uppläsning av H.P. Lovecrafts novellsamling Skräckens Labyrinter just nu, vilket resulterar i formuleringsstölder som den ovan.

Arbetsförmedlingen

Jag har varit på Arbetsförmedlingen en del de senaste dagarna. Jag tänker skaffa någon slags arbetslöshetsersättning, och som många säkert vet måste man då gå på olika informationsmöten som handlar om hur man skriver CV och att man inte ska gå klädd som Flavor Flav till arbetsintervjuer, för att få sådan. Är man över 25 slipper man helt dessa möten som till på köpet sker i grupp, men då jag är under 25 anses jag utvecklingsstörd och förståndshandikappad och måste delta.

Det hela har dock varit ganska roligt och lite som att vara tillbaka på gymnasiet. Dock kanske mer som om man gick Barn och fritid-linjen och inte till exempel samhällsvetenskapligt program med humanistisk inriktning, som jag gjorde. Framförallt var detta tydligt på det första mötet där det var en stor majoritet av killar i keps, stora dunjackor och med mp3-spelarhörlurar i öronen, vilka hade glömt sina meritpapper hemma. Jag ville vara lika häftig men avslöjade mig direkt som tönt när jag övertrött råkade fnissa åt något sjukt tråkigt skämt som läraren sa, istället för att se hård och sur ut. Jag erkände för mig själv vem jag var och ritade bögiga landskap på mina informationspapper resten av tiden.

Mina mörka sidor

Jag var inte mig själv i helgen. Eller så var det just det jag var. I lördags var jag på en fest till min kompis Petters tre månader gamla dotters ära. Det var en sådan fest som moderna familjer har istället för dop, belagd i ett dagis i Kungsholmen. Jag tänkte i förväg att jag antagligen skulle hata tillställningen och att Petters vänsterintellektuella övre medelklassläkt skulle vara exakt som de självgoda San Fransisco-borna i South Park-avsnittet Smug Alert. Jag hade jättemycket fel. Det var jättetrevligt.

Det fanns obegränsat med mat, tårta och alkohol och trevliga, intelligenta och roliga människor i alla åldrar. Jag var smått chockad på ett positivt sätt hela tiden. När man kommer från en finsk relativt allvarsam släkt med en morfar som är präst är man nämligen ganska ovan vid typ 80-åriga tanter med känsla för ironi och att folk över 30 inte tittar snett på en när man har sneakers och vardagskläder vid festtillfällen. När Petters pappa, mamma och syster sedan tog upp olika instrument för att framföra en skojfrisk låt till dottern kan man tycka att jag borde ha kräkts våldsamt och högljutt av obehag, förakt och illamående, men även det kändes helt naturligt, även om vinet kanske hjälpte mig lite. Jag är rädd att jag var en av dem som flinade mest åt de underfundiga rimmen.

Ju längre kvällen led, desto mer förvandlades jag till den där glada och positiva människan som jag inte visste fanns inom mig, och det slutade med att jag glatt sjöng karaoke iklädd någon jävla hatt. En situation jag aldrig kunnat föreställa mig själv i. När de mest musikaliskt begåvade ungdomarna på festen senare började jamma med de instrument som fanns till förfogande gick dock gränsen. Jag gick in på toaletten och kräktes upp 40 liter rödvin i en papperskorg. Eller jag väljer i alla fall att tro att jammandet och inte alkoholen var orsaken till uppkastningen. Jag försöker med stor ansträngning förtränga att jag själv var med och kompade de andra med osäker melodika en liten stund innan jag sansade mig. Det var hur som helst en bra kväll som helt klart var att föredra framför Uppsalas uteliv, trots att jag betedde mig som jag gjorde.

Apropå Uppsalas uteliv så känner jag trots allt negativt jag nuförtiden vräker ur mig över nationsklubbar att jag måste besöka en sådan till helgen. Det är liksom sista helgen innan juluppehållet. Jag vet egentligen inte varför jag känner så, men jag tror att det sitter i av gammal vana. Tänk om man missar något, kanske man tänker fast man vet exakt vad som väntar en.

Jag planerar att gå till Dynamic, som antagligen är det senaste årets bästa nationsklubb i Uppsala, och som också kör sin sista gång någonsin. Det gör inte de flesta av mina vänner. De ska istället till ”Rockgasken” på Vedala-nation där [ingenting] och Mathias Alkberg spelar. Då jag tycker att just dessa två på ett utmärkt sätt representerar allt som är dåligt med svensk musik, kan jag förstås inte leva med mig själv om jag går dit, trots att det säkert skulle vara roligt att ha sina vänner runtomkring sig. Jag kan se det framför mig hur jag står i ett hörn på Dynamic och låtsas att jag pratar i mobil medan mina vänner dansar, kramas och gråter av lycka då de har den roligaste och bästa kvällen i deras liv några 100 meter bort. Jag tänker dock inte ändra mig och om jag får tråkigt tänker jag ljuga och säga att jag hade roligt.