Jag skaffar pass

Man känner sig sällan så mycket gangsta som när man cyklar till polisstationen för att hämta sitt pass utan cykellyse. Man bara ”Fuck you polisen! Jag bryter mot lagen i ert område!”. Detta gjorde jag alltså tidigare idag. När jag senare cyklade till en kompis för att hämta ett par portabla högtalare man kopplar in sin ipod i som jag ska ha i London för att liva upp hotellrummet, höll jag på att kissa ner mig av skräck när en polisbil körde förbi mig vid en vägkorsning. Snabbt togs jag ner på jorden igen. Som tur var stannade inte polisbilen, och jag slapp böta 17 miljoner eller vad nu priset idag är för detta grova brott.

Jag ska alltså till London över helgen. Min gamle vän Lars gör dataspel varav ett, som jag förövrigt gjort musiken till ska visas på en stor macmässa. Lars betalar mitt hotell och jag har aldrig varit i London så det blir säkert spännande. Hänga med datafolk och tycka det är för dyrt att gå ut blir kanske temat.

(Ja, jag tror att jag är Martin Kellerman.)

Jag blir "bloggtönt"

Då kändes det plötsligt dags att börja blogga. Ganska mycket för att jag vill rita. När jag var liten var jag alltid bäst i klassen på att rita. Nu är jag mycket sämre men tycker fortfarande att det är roligt. När jag går på föreläsningar brukar jag rita ungefär 80% av tiden och lyssna 20%. Det är förstås förödande för studierna. Förhoppningsvis gör denna blogg att jag ritar mindre på fel tillfällen. Främst kommer jag här dock som en fortsättning på min skunkdagbok skriva om mig själv och klaga på saker. Detta ihop med illustrationer där jag gestaltar mig på följande goth-vis:
Dels för att det är jobbigt att rita sig själv, men mest för att det är en skojig figur, och för att jag har en hemlig önskan att varje dag klä mig i svart skinnrock, ful Cradle Of Filth-t-shirt och kajal. Kanske kan man tolka figuren som att jag ser mig själv som en ångesttyngd och osynlig vålnad som planlöst vandrar genom livet med tom och själlös blick, bittert och passivt granskande omvärlden, men det vore inte helt rätt.

Jag vet inte om någon kommer att läsa den här bloggen, och jag bryr mig egentligen inte så mycket. Främst tänker jag att den ska vara rolig för mig själv. Bloggar ger mest prestationsångest egentligen. Därför har jag i flera år medan fler och fler gått över till relativt meningslöst eller mer meningsfullt bloggande hållit mig fast vid skunk. Detta fantastiska internetcommunity, som egentligen hade sin storhetstid typ 2000-2002. Det är nog även på grund av prestationsångesten jag nu skriver lama och klyshiga bortförklaringar om varför jag skaffat bloggen och lögner som att jag inte skulle bry mig om ingen läser den.

Om man undrar över namnet så kommer det sig ganska mycket av att jättemånga namn är upptagna. Det kommer också sig en del av att jag lyssnade på låten Simple Simon (You Gotta Regard) med Mantronix när jag försökte komma på ett namn. Så djup är jag.

Till den tuffa titeln har jag gjort en fräck bild med futuristiskt och oläsbart typsnitt. Detta för att folk ska råka missta min blogg för att vara en häftig mp3-blogg gjord av någon känd och creddig klubbprofil. Jag tänker mig att detta ska öka mina chanser att nå fram.