Nu har jag börjat en ny kurs igen, av olika anledningar som t.ex. för att få någonslags inkomst medan jag gör en praktik och blablabla. Efter dagens introduktionsföreläsning kokade jag dock i flera timmar, och skolmassakern var inte långt borta. Jag är van vid att läsa ihop med vanliga studenter. Ni vet sådana lite töntiga, med toviga hår, glasögon och hattar som lyssnar på Lars Winnerbäck och har cykelhjälm. De orangehyade, gymmande och Mia Törnblom-skadade studenter som jag nu läser med är jag absolut inte van vid i större antal, och detta är en grupp som märks.
Idéer om att läraren ständigt ska föra en dialog med sina elever verkar ha resulterat i att de som utan problem och med liten eftertanke kan prata om vad skit som helst framför en sal fylld av människor, får väldigt mycket utrymme. "Här är den tomhet som är jag!", skriker de ut i alla möjliga lägen. Man kritiserar för att kritisera, hur och vad man kritiserar är sekundärt, och den i mitt tycke störigaste grejen från gymnasiet, då folk som ville ha höga betyg sträckte upp händerna och så ofta de kunde återupprepade vad läraren sa, lever på nytt. Sedan efter föreläsningarna tänker jag mig att dessa människor går och fikar på Waynes Coffe eller på Barista där alla har sådana glasögonbågar som borgerliga politiker får när de omstajlas, och pluggar eller pratar vidare på ett engagerat sätt om struntsaker, utan minsta aning om hur förbannad de gör mig.
Några exempel på det jag nu pratar om är tjejen som när läraren beklagade att vi kommer vara tvungna att börja 8, sträckte upp handen och sa: "Jag tycker det är bra för då kommer man igång tidigt och får mer gjort". Ba jaha, intressetomten självantänder av upphetsning! Ett ytterligare exempel är hur folk i föreläsningssalar plötsligt inte kan acceptera minsta obekvämlighet. Sprakar lärarens mikrofon sträcker 15 skinnpånäsanjävlar med allvarliga blickar upp händerna och påpekar att så kan de faktiskt inte ha det. Är det lite dunkelt i föreläsningssalen för att läraren t.ex. ska visa en bild med projektor så sträcker samma gäng upp händerna och påpekar att det är svårt att anteckna. "Men börja tjura då!!!", vill jag skrika. Är folk så helt oproportionerligt bortskämda nuförtiden att de verkligen tycker att sådant är värt att älta? Domedagen är nära, eller så är det bara jag som är gammal och sur som vanligt.
Idéer om att läraren ständigt ska föra en dialog med sina elever verkar ha resulterat i att de som utan problem och med liten eftertanke kan prata om vad skit som helst framför en sal fylld av människor, får väldigt mycket utrymme. "Här är den tomhet som är jag!", skriker de ut i alla möjliga lägen. Man kritiserar för att kritisera, hur och vad man kritiserar är sekundärt, och den i mitt tycke störigaste grejen från gymnasiet, då folk som ville ha höga betyg sträckte upp händerna och så ofta de kunde återupprepade vad läraren sa, lever på nytt. Sedan efter föreläsningarna tänker jag mig att dessa människor går och fikar på Waynes Coffe eller på Barista där alla har sådana glasögonbågar som borgerliga politiker får när de omstajlas, och pluggar eller pratar vidare på ett engagerat sätt om struntsaker, utan minsta aning om hur förbannad de gör mig.
Några exempel på det jag nu pratar om är tjejen som när läraren beklagade att vi kommer vara tvungna att börja 8, sträckte upp handen och sa: "Jag tycker det är bra för då kommer man igång tidigt och får mer gjort". Ba jaha, intressetomten självantänder av upphetsning! Ett ytterligare exempel är hur folk i föreläsningssalar plötsligt inte kan acceptera minsta obekvämlighet. Sprakar lärarens mikrofon sträcker 15 skinnpånäsanjävlar med allvarliga blickar upp händerna och påpekar att så kan de faktiskt inte ha det. Är det lite dunkelt i föreläsningssalen för att läraren t.ex. ska visa en bild med projektor så sträcker samma gäng upp händerna och påpekar att det är svårt att anteckna. "Men börja tjura då!!!", vill jag skrika. Är folk så helt oproportionerligt bortskämda nuförtiden att de verkligen tycker att sådant är värt att älta? Domedagen är nära, eller så är det bara jag som är gammal och sur som vanligt.
