Living the good life

Jag trivs för det mesta så jävla bra med att inte göra någonting alls. Med inget alls menas alltså att inte jobba eller studera utan att bara ta det lugnt, och ägna sig åt intressen. Någonting ganska föraktat alltså, som inte vem som helst har möjlighet till, men som bör prövas på om möjlighet ges, och om man tror att man kommer att gilla det. Iallafall en månad eller två.

De flesta människor verkar självantända av frustration om de inte får träna, skaffa karriär eller på andra vis "utveckla" sig själva 24 timmar om dygnet. Sådan är inte jag. Dock är jag förstås mycket medveten om att jag är mycket priviligerad som har sådana tillgångar att jag kan ta mig en "paus", och jag känner mig även lite skyldig och dålig vissa stunder för att jag gör det.

Jag bor i ett studentrum på 19 kvadrat som trots sin ringa storlek innehåller allt jag behöver för att roa mig. Jag har internet, instrument, roliga dator- och tv-spel, bra böcker och typ 18 st Fantomen Krönika-tidningar. Det kommer man långt på. Det är nu 50 dagar sedan jag jobbade senast, (två veckor som rösträknare) och jag är förstås inte alls trött på att vara fri från ansvar och krav så här långt. Dock är det ju det där med pengar och den där gnagande oroskänslan som ändå ibland kommer smygande och bekräftar för mig att det kanske ändå inte är ok att vara sysslolös hur länge som helst. Imorgon ska jag ringa hemtjänsten och hoppas att de ger mig något själsdödande downerjobb som kommer ge mig svår ångest men förhoppningsvis godare samvete. Det kommer att bli lite sorgligt. Anders Borg kommer skratta ett förnöjt och ondskefullt Draculaskratt från sin rumänska medeltidsborg med steglade arbetslösa som borggårdsprydnader, eller hur man nu bor som borgerlig finansminister.