Föreläsningsångest

Nu har jag börjat en ny kurs igen, av olika anledningar som t.ex. för att få någonslags inkomst medan jag gör en praktik och blablabla. Efter dagens introduktionsföreläsning kokade jag dock i flera timmar, och skolmassakern var inte långt borta. Jag är van vid att läsa ihop med vanliga studenter. Ni vet sådana lite töntiga, med toviga hår, glasögon och hattar som lyssnar på Lars Winnerbäck och har cykelhjälm. De orangehyade, gymmande och Mia Törnblom-skadade studenter som jag nu läser med är jag absolut inte van vid i större antal, och detta är en grupp som märks.

Idéer om att läraren ständigt ska föra en dialog med sina elever verkar ha resulterat i att de som utan problem och med liten eftertanke kan prata om vad skit som helst framför en sal fylld av människor, får väldigt mycket utrymme. "Här är den tomhet som är jag!", skriker de ut i alla möjliga lägen. Man kritiserar för att kritisera, hur och vad man kritiserar är sekundärt, och den i mitt tycke störigaste grejen från gymnasiet, då folk som ville ha höga betyg sträckte upp händerna och så ofta de kunde återupprepade vad läraren sa, lever på nytt. Sedan efter föreläsningarna tänker jag mig att dessa människor går och fikar på Waynes Coffe eller på Barista där alla har sådana glasögonbågar som borgerliga politiker får när de omstajlas, och pluggar eller pratar vidare på ett engagerat sätt om struntsaker, utan minsta aning om hur förbannad de gör mig.

Några exempel på det jag nu pratar om är tjejen som när läraren beklagade att vi kommer vara tvungna att börja 8, sträckte upp handen och sa: "Jag tycker det är bra för då kommer man igång tidigt och får mer gjort". Ba jaha, intressetomten självantänder av upphetsning! Ett ytterligare exempel är hur folk i föreläsningssalar plötsligt inte kan acceptera minsta obekvämlighet. Sprakar lärarens mikrofon sträcker 15 skinnpånäsanjävlar med allvarliga blickar upp händerna och påpekar att så kan de faktiskt inte ha det. Är det lite dunkelt i föreläsningssalen för att läraren t.ex. ska visa en bild med projektor så sträcker samma gäng upp händerna och påpekar att det är svårt att anteckna. "Men börja tjura då!!!", vill jag skrika. Är folk så helt oproportionerligt bortskämda nuförtiden att de verkligen tycker att sådant är värt att älta? Domedagen är nära, eller så är det bara jag som är gammal och sur som vanligt.

Juldagen

Precis som förra året så kom jag inte ut denna juldag. Jag ville verkligen in på en stökig krog full av hemvändande Västeråsare, blandat med lokalbor med fruktansvärda dialekter och betala hemska överpriser för öl för att sedan livrädd handla skräpmat bland alla vansinnesvältränade, Sibaarbetande, Micke-hetande 20+killar med svår kebababstinens. Så blev det alltså inte detta år heller. Jag var för lam och viljelös och satt istället hos en gammal vän från gymnasiet och pratade. Sedan fick jag traditionsenligt ta mig hem genom kolsvart landsbyggd, som detta år till på köpet var som hämtad från ett black metal-skivomslag. Jag tog den obelysta vägen förbi vikingagravar och gamla medeltidsslagfält, och såg ungefär 3 meter framför mig. Det var en omtumlande upplevelse. Ibland såg jag suddiga konturer springa från den ena sidan till den andra över vad jag tror var vägen. Jag sjöng för full hals med i ipodens 3T-låtar för att hålla fasorna borta. När jag kom fram kändes det som att jag vandrat genom dödsriket. Så gick ännu en juldag till ända.

Nyckeln till frihet

Vissa dagar...

...så känns det som på bilden.

P.S Egentligen skulle bilen spruta ut tjock svart rök och åka fram genom ett brinnande, döende landskap, men jag var inte tillräckligt bra på att rita.

Sportkillar

Jag har köpt ett terminskort på en badmintonhall. Sportkillarna där är roliga. Mest typiskt är nästan hur de beter sig i omklädningsrummet. Omklädningsrummet är sportkillarnas revir. Detta markerar de genom att ogenerat gå runt nakna. Detta gör de jättelänge. När man kommer in ser man hur en ogenerad sportkille går från den ena sidan till den andra i duschrummet. Fem minuter senare när man bytit om ser man hur han går tillbaka igen. Vad gör han? Ibland vrålar han. Vad han vrålar är svårt att höra på grund av duschrummets akustik. När man kommer in 20 minuter senare för att dricka vatten eller något så går han och hans kompisar fortfarande runt i duschrummet och vrålar lite. Så fortsätter det.

Helgen på landet

En liten serie inspirerad av förra veckan

Akademikermän

Den universitetskritiserande varianten (som antagligen inte lyckats så bra med sina studier).

Livsstilspåsen

I Engelska Parken (Uppsala Universitets humanistcentrum), delades det ut påsar idag. I påsen, som hade en Burger King-logga, hittade man en studentrabatt från Burger King, en flaska Bonaqua Silver, ett paket Barilla plus-spagetti och tidningarna Cosmopolitan, Veckorevyn och Residence. Detta påse gör mig mer säker än någonsin på att någon slags ondska, kanske liknande det republikanska rådet i Simpsons där Dracula ingår, medvetet försöker försämra världen och göra folk olyckliga, och att all skit inte bara beror på någon i människan biologiskt betingad tanklös girighet och osund empatilös tävlingsmentalitet. Därför känner jag mig tvungen att skriva ett "slå in öppna dörrar"-politiskt inlägg om skiten, även då jag är kille och påsen antagligen mest var riktad till kvinnor. När jag öppnade Cosmopolitan så ramlade också glassplittret från den medföljande smakprovsflaskan av Paris Hiltons parfym ut över mitt golv och satte sig i min fot, vilket gjorde mig ännu mer "gymnasiekille som är aktivt vänster och har dreads"-arg.

Jag antar att skiten är uttänkt på följande vis: Först kommer Burger King. Det är onyttigt och gör att man blir fet. Efter den hittar man Bonaqua Silver med äpple-flaskan som ligger överst. Den försöker verka nyttig. Den är t.ex. genomskinlig och använder ord som "naturligt" och "silver" på etiketten. Smakar man på den smakar den dock som äcklig budgetäppelcider. Alltså antar jag att även denna gör en fet, men att den ska drickas i tron att den inte gör en fet.

Är man fet och läser Cosmopolitan och Veckorevyn så förstår man snart att man aldrig kommer att bli älskad. Dessa tidningar verkar främst gå ut på att visa hur en tjej bäst behagar sin kille. (Här har jag kanske fel, då jag inte läst dem särskilt ofta, men efter en ytlig läsning av dessa nummer verkar det så.) Helt plötsligt känns det ju då jättebra att använda sig av de tidigare nämnda nyttighetsfasadsprodukterna som dock motverkar vad de lovar och istället hjälper till att skapa den onda cirkel som allt handlar om. Att skapa behov som inte finns vilka man uppfyller genom att köpa en massa skit, som producerats i flera olika led av olika entreprenörs-cp'n utan några som helt talanger förutom att "sälja sig själv" på ett sådant sätt att folk tror att de behövs.

Tidningen Residence får representera framtiden och "drömhuset" som man förstås kommer känna sig tvungen att låna ihop till när man är klar med studierna och behagat någon kille tillräckligt för att han ska vilja flytta ihop med en, alternativt festat klart och hittat den tjej som behagar än bäst, om man är kille. (Vore kul att se en manlig variant av denna påse.) Man är ju van vid den standard föräldrarna haft och kan inte tänka sig något sämre trots att man är 23 och precis börjat arbeta. Genomgående är förstås också klimatsmarta sätt att upprätthålla denna livsstil som snarare är precis vad som kommer ge oss Mad Max (mutanter och cyberpunkare börnar runt och våldtar och jagar bensin i karga efter katastrofen-landskap) än att stoppa det. 

Extra kul blir hela paketet av att en färgad man delade ut den. Nu vet jag inte om han är ifrån ett land han tvingats fly från som en orsak av olika typer av exploatering från mer privilegierade länder, eller om han kanske var svensk i fyra generationer, men vi kan säga det tidigare så det hela blir ännu roligare. Isåfall har vi alltså här den ekonomiska krisen, den ekologiska krisen, exploatering av u-länder och ojämnställdhet i en och samma påse! Det hela är bara så vansinnigt typiskt att jag en stund tänkte att den kanske är del av ett experiment utfört av den sociologiska institutionen. Nu tror jag dock mer på Simpsonsvarianten. Verkligheten är som en parodi...

Grabbar på stan

Studentkillar i hatt

Först och främst känner jag mig tvungen att skriva att jag anser detta fenomen vara ganska charmigt. I jämförelse med vad man ser på sajter som Stockholm Streetstyle eller Rodeo, vilka kan tyckas uppvisa konsumtionsbaserad masspsykos och vansinne, känns sådana här trender rätt oskyldiga. De gör iallafall inte att jag kallsvettandas och skrikandes slänger saker på min datorskärm samtidigt som jag gör korstecken. Man kan dock spekulera i hur de uppstår.  Genom actionfilmer, datorspel eller musik? Genom att man känner att nu är jag vuxen och har flyttat hemifrån så då är det väl dags att skaffa hatt? Min favorit är iallafall den så kallade Crocodile Dundee-hatten, med krokodiltänder runt. Själv är jag en studentkille i keps. Det är ett slags mellanting mellan hatt och mössa.

Jag är tillbaka

Nu tänker jag börja blogga igen. Alla undrar förstås hur det kommer sig att jag inte gjort det på länge, då jag förr i tiden bara sprutade ur mig geniala och magnifika inlägg som både var revolutionerande bildkonst- samt språk- och idémässigt. Eller ja, det handlade väl kanske mer om i-landssurande, undermåliga bilder som kunde varit gjorda av en utvecklingsstörd i paint, samt att slå in öppna dörrar, men det var god terapi för mig. Därför ska jag nu börja igen. Kanske dock med lite mindre ambitiösa inlägg, men förhoppningsvis fler istället. Anledningen till att jag inte bloggat är förstås inte att jag är lat. Jag är en lika prestationsinriktad vinnare och gogetter som vilken annan random 20 something-svensk i Alliansens Sverige, och skulle aldrig ta det lugnt och låta min avgrundsdjupa ångest hinna ikapp mig. Jag försöker dock göra klart en skiva med mitt band och prioriterar det lite. Det fungerar ofta lite som på bilden ovan.

Arn

Jag läser för tillfället en sommarkurs om serier. En av våra uppgifter var att göra en 4-rutors serie av valfri känd historia i Henrik Lange-stil. Lägger upp min då det alltid är roligare med bloggar som uppdaterar sig ofta, och då detta år varit helt fasansfullt dåligt vad gäller sådant.

Den är förstås ganska folklig. Hade det inte varit en skoluppgift hade jag fokuserat på scenen där Mikael Nyqvist i rollen som Arns far visar hur vardagsliv på medeltiden kunde vara genom att plötsligt avbryta ett samtal med sin son och ropa: "Nej Ingmar, dom ska till smedjan!"

"Skön kille"-humor, del 2: På Teknikmagasinet

Skön kille nummer 1 frågar om det är där de har rea på någon mobiltelefon. Innebandykillen bakom disken svarar att det stämmer. "Då har vi kommit rätt", säger skön kille nummer 2 och alla tre skrattar. Med denna kommentar syftar förstås skön kille nummer 2 på episoden i Nile City där brandchefen Greger går in på kliniken för veneriska sjukdommar. Nile City/Percy tårar-humor verkar nämligen fortfarande bland det roligaste de här killarna vet, även om de säkert för länge sedan glömt att skämten är därifrån.

Jag minns tiden då jag också tyckte Nile City och Percy tårar var det roligaste som fanns. Då gick jag i högstadiet och citerade gärna själv. Detta var ju dock typ 1996. Man hade hunnit tröttna rejält redan 2 år senare. Hur kommer det då sig att det 12 år senare är någon slags skön-kille-kanon med Percy tårar och Nile City-referenser? Svår kulturell efterblivenhet är nog svaret.*

Det är förstås inte särskilt förvånande att stöta på denna sorts typiskt manliga humor på just Teknikmagasinet. Teknikmagasinet är tydligt inriktat på manliga kunder. Detta märker man då de har skitful logotyp, och främst säljer tekniska prylar. Killar gillar ju teknik och tycker fina och vackra saker är "bögiga". På teknikmagasinet jobbar också enbart unga killar som gjort lumpen och ser ut som om de spelar innebandy.

Det är föresten inte heller ok att citera Torsk på Tallinn. Då filmen kom för bara 9 år sedan får man nog tyvärr leva med Jan Banan-citat om "skadat gods", eller killar som i tid och otid vrålar "Mr kuk", länge till.

För att gå över till något annat: Finns det något som mer signalerar att man är helt jävla dum i huvudet som att klaga över att man fått fel sås i sin jävla skräpmat mitt i natten en fredagkväll då grillpersonalen stressar ihjäl sig för att uppfylla den fulla massans lag och det är värre trängsel än på en Pearl Jam-konsert? Kanske att vara ansvarig för folkmord, men jag har en känsla av att sådant och den här attityden går hand i hand.

_______________________________________________________
* Det samma gäller också referenser till radioprogrammet Hassan. Den kanske mest kända är att ropa "grilla" med en slags frågande ton när man ska grilla. Något som förstås borde omyndigförklara en omgående. Talande är att TV 4 numera har ett matprogram som heter "Grilla". Jag förutsätter att det ska uttalas som i Hassan. Med tanke på TV 4:s verksamhet i övrigt är namnvalet dock inte så förvånande. 

Månadens klassiker

Jag har förstått att en serie ofta definieras genom att den är sidoställd eller sekventiell. Alltså att minst en ruta följer på en annan. Denna blogg är därför kanske oftare en skämtteckningsblogg än en serieblogg. Genom min mor har jag kommit över en klippbok med skämtteckningar från vad jag antar vara första halvan av 1900-talet. Detta är alltså arvet jag förvaltar:

Masspsykos

Under EM gick jag och såg en Sverige-match på en studentpub. Jag är inte särskilt intresserad av fotboll, och ogillar när studenter samlas i stora grupper och gör saker ihop, men jag hade väl tråkigt eller någonting och gick dit ändå. Några vänner skulle dit och det kan ju räcka.Väl där var det matchvisning på storbildsskärm och minst 200 fotbollsgalna studenter hade samlats. Många var iklädda sverigetröjor. Akademiska studier på hög nivå hindrar förstås inte "lågt" beteende. I alla fall inte då alkohol och sport finns med i bilden.

Till en början kände jag mig lite utanför. Det kanske gick att se på mig att jag inte var särskilt intresserad av matchen. Mina ögon var inte fyllda av en förväntansfull glöd. Jag diskuterade inte heller högt olika strategier som kunde användas i matchen och skrockade lite nedvärderande då flickvännen gjorde tappra försök att hänga med i fotbollssnacket. Kanske som en följd av detta var det väldigt svårt att köpa öl i baren.

Stämningen smittade dock av sig. När spelarna kom in på planen var jag också förväntansfull. Bryskt drogs jag tillbaka ner på jorden då nationalsången spelades och några muskulösa machomän med sammanbitna miner ställde sig upp, höll näven för bröstet och sjöng med. Jag vet inte vad de ville uppnå med detta, jag bara gapade och grät inombords.

En annan sak jag fann oroväckande var det nästan hjärtliga och överdrivet höga skrattet som uppstod då en svensk spelare sparkade en i motståndarlaget i huvudet. Visst kan det vara roligt med folk som sparkar varandra i huvudet, men inte så roligt. Det är inte svårt att förstå hur människor förr i tiden kunde samlas på arenor för att se andra människor lemlästas av vilda djur.

Något påtagligt i sportsammanhang är hur munter nationalism helt plötsligt kan övergå i hat mot det egna laget. Då spelar motståndslaget aldrig bra. Det är det egna laget som är dåliga med flit. Det gick förstås inte så bra för Sverige och detta resulterade i en irriterad och lite hotfull stämning. Man försökte påverka spelet genom att klappa händer och köra hejjaramsor, vilket förstås inte gjorde någon som helst skillnad. Även då matchen var direktsänd var ju landslaget typ 200 mil bort. När man upptäckt detta återstod bara sorg och vrede i salen.

Själv log jag förstås och skämtade åt hela spektaklet. Samtidigt var jag rädd för alla runtomkring mig. Vanligt folk och särskilt idrottsintresserade är så sjukt vältränade. Många killar var dubbelt så breda som jag och såg ut som de letade efter en syndabock att avreagera sig på.


(Ok, de sista bilderna kanske inte är helt sanningsenliga. De argaste gick ut från salen typ 5 minuter innan matchen var slut. Efteråt lät det på många som att allt de älskade hade tagits ifrån dem. "Vad fan ska man göra efter detta" sa de. "Jadu...", tänkte jag och förlorade hoppet över mänskligheten ännu en gång.)

Smal humor

Mesigaste inlägget hittills

Efter 5 månader av höst är det lätt att glömma det störda i att våren kommit redan i februari, och med aningslös korkad Svenssonglädje välkomna solen och värmen. Detta görs med fördel ute i naturreservatet Hågadalen, om man bor i Uppsala. Hågadalen har dock en stor nackdel. Det ligger på tok för nära Flogsta. För de som inte vet det så är Flogsta antagligen stället med flest vidriga studenter per capita i hela mellansverige, vilket förstås får följder.

Dock märker man när man återigen kommer till stan att det finns mycket värre saker...

Man kan inte hata alla hela tiden...

"Skön kille"-humor, del 1: På systembolaget

Skön kille 1 säger att han trodde att skön kille 2 var portad från systembolaget. Skön kille 1 har antagligen träffat skön kille 2 många gånger "på fyllan" och sett att han "festar hårt". Skön kille 2 replikerar med ett självsäkert "Jofan". Han gillar bilden av sig själv som en festprisse. Särskilt mycket gillar han att hela systembolaget nu också får den bilden av honom. Sköna killar pratar nämligen högt, vilken situation de än befinner sig i, så ingen undgår hur "sköna" de är. Han betalar nöjt sina 28 starköl. Sedan går de båda hem var för sig och lyssnar på favoritskivan "Californication" och "tar en bira".

Vad flickvännen tänker har jag seriöst ingen aning om...

Facebook dödar bloggandet

Antar att detta är en vanlig företeelse i dessa dagar. Man börjar lite lätt med att adda sina närmaste vänner. Sedan hittar alla som man någonsin träffat ens sida och addar än också. Detta leder i sin tur till ett ständigt flöde av facebook-notifications, som gör en sjukt beroende. Till slut orkar man inte logga in på något annat än sin facebook-sida. Man flyttar så många internetaktiviteter man kan dit istället, börjar t.ex. skriva notes istället för att blogga och glömmer resten. Detta är förstås precis vad facebook-skaparna räknar med och att vill man ska göra. Då tjänar de mer pengar och skaffar sig till på köpet tillgång till alla användares mail, vilket gör att de vet precis allt om oss alla! Man skaffar sig ett automatvapen och skjuter folk på måfå på stan av paranoia för mindre än detta.

Jag ska försöka bryta mig fri från dessa bojor och återuppta bloggandet någon dag. Måste bara kolla facebook först.