You Gotta Regard

Evolutionen av Weekdaykillar

2011-06-12T20:23:00.003+02:00

De är numera 4 meter långa och åker på longboards.

2011-06-03T18:00:00.005+02:00

Ibland gör jag supergulliga bokmärken till mig själv. Detta är fram och baksidan på mitt senaste:

2011-06-02T22:25:00.007+02:00

Var i det närliggande naturreservatet. Satt som Budda med fjärilar flygande runt huvudet och läste Kristian Lundbergs nya bok men ogillade den. Yarden gillade jag mycket men den handlade ju om något mer konkret. Denna handlar om kärlek tror jag och har typ Ranelidspråk. T.ex. kallar han sin tjej för en "glimmande nymf". Känns också som att den annars mest upprepar saker från Yarden. Tänker läsa klart den dock för den är så kort och annars kommer jag älta hela livet att jag slutade mitt i. Hatar att inte läsa klart böcker jag börjat på. Jag minns alla böcker jag inte läst klart och de hemsöker mig om nätterna. Ogillar böcker med titel som börjar med "Och" också. Töntigt.

Naturen var rätt crowded idag. Det brukar den inte vara. När jag gick därifrån kom en besserwisserindieman och en snygg tjej cyklandes. "Vad mycket folk!", sa hon. "Ja det brukar vara det", sa besserwisserindiemannen med besserwisserindiemansröst. Det brukar det inte alls! Det är uppenbart att han var ett as och att de kommer få ett mycket olyckligt förhållande.

2011-06-01T23:15:00.008+02:00

Bra serie av Michael Kupperman:

Gjordes också ett pilotavsnitt för en serie på Cartoon Network men det gick väl sådär antar jag.

2011-06-01T12:37:00.011+02:00

Vill bara berätta att en annan sak som får mig gråta av nostalgi och vilja dö på grund av maktlöshet inför tidens gång, är datorspelet Quest for Glory IV: Shadows of Darkness. Att se detta gör lika ont i mig som en Lars Lerin-målning:

2011-06-01T12:15:00.009+02:00

I år är det 10 år sedan jag tog studenten. Jag minns det väl. Jag stod och hojtade på en vagn och sen kräktes jag på festen på kvällen pga kronisk magsjukdom, men alla trodde jag kräktes pga att jag inte tålde sprit. "JOHAN SPYR GALLA", skrek Anders. "JOHAN BANGA?!", undrade någon annan. Jag fick ringa mamma och be henne hämta mig hem där hela finska släkten för tillfället befann sig. De trodde nog också att jag inte tålde sprit. Vilken skam för en man!

Idag firas studenten av de som är 10 år yngre än vad jag är. Först såg det ut som att detta skulle bli det första studentfirandet på flera år med riktigt risigt väder. Tänkte att det berodde på att alla 90-talisterna är som Blondinbella och inte förtjänar bättre. SKOJA! Tror inte att alla 90-talister är som Blondinbella och jag tror inte att Blondinbella är som Blondinbella enbart pga generationen hon tillhör. Tycker dock att folk som är som Blondinbella förtjänar regnigt väder på tex studenten. Nu är det iallafall fint väder igen så då är det fritt fram för studenterna att bröla och härja hela dagen och natten som sig bör.

Själv sitter jag på ett bibliotek långt från stan och bläddrar i en Lars Lerin-bok som sig bör när man är uråldrigt gammal. Han är så bra på att fånga vardagsstämning. Riktigt deppig "tvingas gå till dagmamma i januari när man är liten"-stämning på t.ex. denna:

Har precis varit och köpt akvarellpapper och penslar så snart kommer denna blogg fyllas av såna där typiska amatörakvareller av typ landskap och blommor.

2011-05-31T22:11:00.001+02:00

2011-05-30T23:23:00.005+02:00

Och sen kommer Johan Wirfält och säger massa dumheter. Vet inte varför jag trodde bättre om honom. Rodeo liksom. Vad är det för jävla skit. Och varför är jag inne där varje dag...

2011-05-27T13:05:00.009+02:00

Äntligen en artikel som vidgar perspektiven lite och inte använder borgarnas förenklande skitsnack och bara snackar om individer:

http://svtdebatt.se/2011/05/unni-drougge-blondinbella-har-forstort-manga-tjejers-liv/

2011-05-26T18:35:00.010+02:00

Årets ALMA-prisvinnare Shaun Tan gör att jag överväger att lägga av med att rita. Mest på grund av hans bok "Ankomsten". Hans bilder är otroliga fantasifulla och detaljerade på ett vis man inte sett sedan typ 1600-talet. Skoja, men det är fint med ambitiösa konstnärer. Boken är filmiskt berättad i lite samma stil som Brian Selznicks "The invention of Hugo Carbet" (skriver titeln på engelska då ja aldrig minns vad den heter på svenska, ej för att ja är smug och håller hårt på att man inte ska översätta boktitlar, typ skriver titlar på franska bara för att stajla.), och påminner också lite om Sven Nordqvists "Var är min syster?" (lite knarkig sådär). Tycker hans skildring av att komma som flykting till ett främmande land där allt är väldigt annorlunda och svårt att förstå är väldigt fin, även om jag själv förstås inte vet något om sådant, och inget existerande land är lika häftigt som landet han ritar. Nackdelen med fina böcker som den här är att verkligheten känns väldigt lam efter att man läst dem.

Jag ger den fem gulliga fantasidjur av fem möjliga, och försöker inte tänka på att typ niotillfem skulle älska boken också.

2011-05-25T20:38:00.004+02:00

Funderar på att ge bort mina gamla kläder som jag inte använder. Det tar dock emot. Jag har nämligen en vision om att någon gång i framtiden bo i en herrgård och att sedan använda en flygel av denna herrgård åt ett museum tillägnat mitt liv. Där ska jag samla vardagsföremål från olika eror av mitt liv. Sedan ska jag sitta och lukta och känna på föremålen samt gråta av nostalgi och vilja dö på grund av maktlöshet inför tidens gång.

2011-05-25T20:36:00.002+02:00

Tänker att om jag dödar min konsekvens i att i 5 års tid enbart använt denna blogg till inlägg med saker jag ritat i, så kanske skunk kommer tillbaka. Livet är ju som Alanis sjunger alltid så jävla ironic. It's like rain on your wedding day.

2011-05-25T20:04:00.002+02:00

Eftersom skunk aldrig verkar återvända tar jag min ritblogg och gör den till skunkdagboksblogg. Haters gonna hate me hating.

2011-05-25T19:49:00.006+02:00

Alla jävla trianglar och pyramider. Typ valfri coolklubb i Stockholm fortfarande ba "Öj du random konstfacksvän till oss arrangörer, gör oss lite flyers med trianglar och ockulta symboler typ. Vi tänkte göra exakt det som förväntas av oss. Oj vad är det jag ser därborta? En ram? Den tänker jag absolut inte tänka utanför *kurar darrande ihop mig i ramens mitt*"

2011-04-29T22:43:00.003+02:00

Ritade två killar jag mötte på stan.

2011-04-29T22:42:00.001+02:00

Söndagspromenad på söder

2011-04-22T13:19:00.004+02:00

I-landsproblem nr en miljard

2010-07-19T00:03:00.004+02:00

Ritade hur det gått till när jag cyklat till jobbet de senaste tropiskt varma dagarna.

Sommarbuskis

2010-07-17T12:17:00.011+02:00

I helgen så seglade jag för första gången i mitt liv. Det var kul. Jag inledde med att halka när jag skulle kliva på båten och ramlade i vattnet i Sällskapsresanstil. Det satt typ en groda på mitt huvud, och en snopen trumpetmelodi spelades i bakgrunden. Sedan var det helt sjuk actionsegling ungefär som på de där programmen på TV 4 där 17 allvarliga män står och vevar och drar i rep på en sponsrad tävlingssegelbåt som seglar tre varv runt jorden i en miljon knop. Jag hade ju tänkt att det skulle vara lugnt och nice och att man skulle ligga på däcket med en bok och vissla "Come Sail Away" med Styx. Vår båt lutade istället i 90 grader hela vägen, gick snabbt som satan och de två karlakarlarna som seglade båten hojtade på sjömansspråk och stod i. Själv flög jag runt som en vante och försökte att inte vara i vägen.

Efter två timmars hejdlös spänning kom vi fram till en ögrupp med klippor och skitarga fåglar som jagade en då man kom för nära deras bon. De körde vildvittrastil, dök ner med ett skri och sedan saknade man skalpen när de flög upp igen. Varannan timme kunde man se en seglargubbe med shorts och kamera springa i panik med höga knän ifrån fåglarna som i en serietidning.

Vi grillade och hade det gött mot en 80-talssolnedgång hela natten. Sedan åkte vi tillbaka och då var det helt lugnt på sjön och stekande hett, så man såg ut som Clint Eastwood när han blivit uttvingad i öknen efteråt, men det var fint. Resten av dagen gick till att åka skärgårdsbåt i fyra timmar. Jag noterade att alla män i Stockholms skärgård ser ut precis som Bo Kaspers Orkester, Steffo Törnquist eller Dan Ekborg. De köper öl och tar sina fruar på stjärten, och helt plötsligt var det som att svenska skådespelare inte kändes lika dåliga längre. De spelar bara en sorts folk jag tidigare inte visste existerade. Det är verkligheten som är dålig.

P.S. Vad är dealen med att Kim W. Andersson typ snott min bio-serie och gjort "nörd som varit hemma hela sin uppväxt och tränat på att rita som ett proffs"-Nemihumor. *bitter* D.S.

2010-02-22T20:04:00.009+01:00

"Trampa inte i skidspåren!"

2010-01-16T15:46:00.008+01:00

Ni vet om somrarna när man går i skogen, uppklädd i sina finaste "störda vågen"-kläder, föraktande alla som är praktiskt friluftsklädda och samtidigt nationalromantiserar Nordens flora och fauna? Då kommer det ofta värsta actionjoggarna och springer förbi en som om de vore Road Runner. Det enda man uppfattar är ett rött väldigt ansträngt frustande ansikte samt en frän svettbris och man tänker att det där verkar ju rätt jobbigt.

De där jävlarna slutar ju inte pressa sig själv to the limit bara för att det är vinter. Nä då åker istället längdskidorna och den väldigt avslöjande Ned Flanders-skiddressen på. "Trampa inte i skidspåren", vrålar de och snoret hänger ner från näsan och dressen är så tajt att snoppen syns när de svishar förbi. "Jassådu", tänker man och ägnar sedan resten av vintern åt att trampa sönder skidspår.

Politiskt engagemang på 00-talet

2010-01-15T16:19:00.006+01:00

"Fyndig" bild jag ritade när jag var i Västerås över julen och varje dag läste i lokaltidningen om unga tjejer med optimistisk framtidssyn.

*14-årig kommunist*

Sida 7

2009-11-30T22:47:00.002+01:00

Alltså något som är...

2009-11-14T18:42:00.009+01:00

...så jävla sjukt är svenskar som åker till Berlin och går på Berghain, mest för att titta för att de tycker det är lite exotiskt. De har liksom ingen äkta technokärlek och fattar inte alls grejen med Panorama Bar. Det är fan det sjukaste i hela världen. Blir helt irriterad när jag tänker på det. Själv bor jag i Stockholm (fast är typ mer i Berlin), har välfriserad lugg och moderiktiga kläder, vevar exalterat på ena armen varenda gång technodj'n vrider på basen lite extra, och går bara till Berghain kl fem på kvällen dagen efter det öppnar (fatta va sjukt att gå dit så tidigt som typ två på natten som alla turister gör! Skönt att vakterna inte släpper in de flesta!). Sedan brukar jag vara där i en miljard timmar (slå det om ni kan). Jag är en del av själva klubben och det tycker alla andra som är där också. Är inte ett dugg svensk liksom. Såhär ser jag ut på dansgolvet:

Folk som skriker i falsett av glädje när de träffas

2009-10-12T13:34:00.013+02:00

...låter det i matbutiken så att trumhinnorna nästan sprängs och man funderar på om hela Hammarbyklacken kommit in och unisont fyrat av 1000 mistlurar 1 mm från ens öra. Så är det förstås inte. Det handlar istället om att två bekanta, typ gamla kursare, oväntat träffat varandra och känner helt obeskrivlig glädje inför detta. Ojojoj, nu ska det catchas upp: "Vad har du för bostad? Vad läser du? Hur är det med hunden och killen?" Ögonen bara tindrar av intresse och nyfikenhet. Bredvid står pojkvännerna och gör en mer lågmält manlig hälsning.

Till slut kastar man sig i varandras armar och lovar och bedyrar att höra av sig. Sedan återvänds det till inköpslistorna och storhandlandet till helgens middag med pojkvännens föräldrar. Två minuter efter detta hörs ett liknande tjut från ett annat hörn av butiken. Några minuter efter det ännu ett och så vidare och så vidare. Samhället är fullt av urskiljningslös glädje över att träffa bekanta, och kanske beror det bara på min brist på mänsklig värme och oförmåga att känna kärlek, men jag tror att det är något lurt med det hela!

2009-10-02T01:23:00.007+02:00

En rätt nice bakgrund jag slängde ihop till min och Björns episka serie häromdagen. Nu ljuger jag, jag slängde inte ihop den, jag slet med den ganska länge.

Musikkille-avreagering

2009-09-29T00:10:00.012+02:00

I hela mitt vuxna liv plus lite till, har jag hört och läst ofantliga mängder hyllningar av band och låtar som använder sig av "Hall Blaines klassiska Be my baby-trumkomp". Nu kommer det ännu ett kritikerhyllat band som spelar så: Girls, som jag ioförsig aldrig hört, men de är väl säkert lika dåliga som Glasvegas (en annan användare av det vansinnigt överskattade "Wall of sound"-dunkandet), och jag orkar inte mer! Håll käften tidningen Pop-skadade musikmän och kvinnor!

P.S. Detta gäller också för att hylla band som har en trummis som "står upp som Moe Tucker".

2009-09-21T23:41:00.001+02:00

Hösttecken

2009-08-25T18:56:00.018+02:00

Då närmar hösten sig än en gång, och trots att jag har bott i Uppsala i över 500 år så tycks jag inte riktigt vänja mig. Plötsligt är den folktomma och lugna sommaren slut och gatorna fylls av glada och förväntansfulla studenter. Oj som de väsnas och flockas. Jag har ritat två exempel på säkra hösttecken:

Hösttecken nummer ett representeras av bilden ovan. Den är ett försök att återskapa ett vidrigt monster jag såg när jag var på affären häromdagen. Han ser lite ut som en invandrare på bilden fast det är inte meningen. I verkligheten är han en megasvensk svenne-ekonomkille född 1987. Kanske med lite valonpåbrå. Hans namn kan vara Adam, Elias eller Magnus och hans föräldrar har antagligen både villa och sommarstuga. Han kommer med stor säkerhet ge typ sjutton recentiorer klamydia i höst.

Hans typ står i klunga med andra partysugna studentkillar som gormar och gör värsta gangstahälsningen i typ 5 led som avslutas med en fingerknäpp. Sedan söker de stolt omgivningens blickar. De har precis kommit tillbaka från sina hemstäder där de spenderat sommaren med att bo hos sina föräldrar, hänga med gamla kompisar som de kanske börnat runt i motorbåt med, och jobba på sommarjobb de haft sedan de var 14 år gamla. Egentligen skiljer de sig inte så mycket från vanliga svennebanandouchebags, förutom att de i framtiden kommer ha högre lön och att de oftare köper byxor på Weekday.

Hösttecken nummer två har fluffigt Beavis & Butthead-hår, glasögon, välstruken tråkig skjorta eller tröja och ett belåtet leende på läpparna. Det handlar förstås om en nyinflyttad most-likely-to-gå-med-i-Heimdal-och-läsa-historia/filosofi-kille som efter mödosam uppväxt flytt från sina hemstad till anrika Uppsala där han tänker att hans intellekt och konservativa åsikter äntligen kommer att uppskattas. Detta minst lika vidriga monster kommer dock inte sprida så mycket klamydia i höst. Jag tänker mig att han inte är så sexuellt aktiv. En dålig dag kan man i alla fall råka på 5 st identiska sådana killar på en 5 minuters promenad mellan universitetshuset och Carolina Rediviva.

P.S. Jag måste verkligen flytta ifrån Uppsalas studentområden och sluta klaga på sånt här.

Sida 6

2009-08-20T19:13:00.003+02:00

Sida 5

2009-07-15T20:24:00.000+02:00

Sida 4

2009-07-15T20:22:00.000+02:00

2009-05-21T18:33:00.006+02:00

Cp-vm

2009-05-15T20:05:00.014+02:00

Alltså den där F12-bilden. Jag tittade på den en gång först och ba jaha, där var det fullt av störiga män, man skulle stå på husets tak och typ hälla klipulver över dem, i Kalle Anka-anda så de blev tvingade att hoppa runt, kasta sig i vattnet och förstöra sina kläder och frisyrer. Nu har jag dock stirrat på den i några minuter och den blir bara mer och mer obehaglig. Titta på deras ögon! Titta på deras ansikten! Dröm sedan mardrömmar resten av ditt liv! Nästan alla skulle platsa som Voldemorts Dödsätare.

(Obs ful bild jag ritade på en sekund.)

Förutom det tänkte jag bara säga att jag mycket långsamt arbetar på ett lite längre inlägg så det är därför jag är dålig på att uppdatera.

Dangerous Minds

2009-04-15T23:04:00.008+02:00

Lite såhär kändes det idag då jag var på gymnasieskolan jag ska jobba på i maj. Det var typ Dangerous Minds blandat med Sagan om ringen. Vissa kids har helskägg, är 4 meter långa och vrålar så man tror att man är i Mordor. Jag kommer ätas levande.

Sida 3

2009-03-30T11:46:00.002+02:00

Sida 2

2009-03-25T19:34:00.005+01:00

I arbetet med serien gör vi allt ihop. Både manus och ritande. Björn gör främst karaktärer och fordon och sånt, alltså de snygga sakerna, medan jag främst gör landskap och bakgrunder, mest lite streck alltså. Har dock även t.ex. gjort hjulet på förra sidan och backspeglarna här, så det finns inga tydliga gränser. Ibland har vi dumma bråk om penntjocklekar men dom beror oftast på sömnbrist.

Sida 1

2009-03-15T15:48:00.013+01:00

Nu har jag inte uppdaterat bloggen på hemskt länge. Det beror ganska mycket på ett projekt som jag och min kompis Björn har börjat med. Vi har tidigare båda fuskat lite med att göra serier på varsit håll, men samarbetar alltså nu för att göra något mer seriöst. Resultatet går att se ovan. Det är första sidan i vårt gemensamma postapokalyptiska epos "Framtiden". Man skulle kort kunna beskriva det om en samhällskritisk, men också djupt självgod serie där vi, med hjälp av t.ex. actionfilmsklyshor och indienavelskådande självbiografiskt historieberättande, sätter allt mänskligt beteende vi stör oss på i direkt samband till civilisationens undergång. Det blir väl antagligen riktigt outhärdligt eller riktigt bra. Eller både och, eller inget alls. Jag tänker mig i alla fall att jag ska publicera sidor här i den takt vi blir klara med dem.

Uppsala Streetstyle

2009-02-08T11:56:00.011+01:00

Här ser vi en student i Peruansk indian-mössa, svart läderrock, gympaskor av märket Panther köpta på Obs 1996, Haglöfsryggsäck och mörka tonade solglasögon inspirerade av Lestat i Interview with the Vampire.

En smått oförutsägbar och normtrotsande outfit för snöväder. Stockholmarna försöker närma sig denna individualitet, men i likhet med Lokko som skriver lama krönikor som går t.ex. "England är bättre på mode än Sverige för i Sverige är allt lagom och därmed sämre, och jag är som ett litet barn som måste tävla i smak trots att jag är 40 år gammal", vill jag hävda att egyptologistuderande datakillar från Uppsala är bättre på mode än Stockholmare, då deras stora ointresse för konventioner blandat med inspiration från fantasy, sci-fi, och skräck, gör dem svåra att efterlikna. Mode ska ju vara unikt liksom...

Föreläsningsångest

2009-01-21T01:24:00.016+01:00

Nu har jag börjat en ny kurs igen, av olika anledningar som t.ex. för att få någonslags inkomst medan jag gör en praktik och blablabla. Efter dagens introduktionsföreläsning kokade jag dock i flera timmar, och skolmassakern var inte långt borta. Jag är van vid att läsa ihop med vanliga studenter. Ni vet sådana lite töntiga, med toviga hår, glasögon och hattar som lyssnar på Lars Winnerbäck och har cykelhjälm. De orangehyade, gymmande och Mia Törnblom-skadade studenter som jag nu läser med är jag absolut inte van vid i större antal, och detta är en grupp som märks.

Idéer om att läraren ständigt ska föra en dialog med sina elever verkar ha resulterat i att de som utan problem och med liten eftertanke kan prata om vad skit som helst framför en sal fylld av människor, får väldigt mycket utrymme. "Här är den tomhet som är jag!", skriker de ut i alla möjliga lägen. Man kritiserar för att kritisera, hur och vad man kritiserar är sekundärt, och den i mitt tycke störigaste grejen från gymnasiet, då folk som ville ha höga betyg sträckte upp händerna och så ofta de kunde återupprepade vad läraren sa, lever på nytt. Sedan efter föreläsningarna tänker jag mig att dessa människor går och fikar på Waynes Coffe eller på Barista där alla har sådana glasögonbågar som borgerliga politiker får när de omstajlas, och pluggar eller pratar vidare på ett engagerat sätt om struntsaker, utan minsta aning om hur förbannad de gör mig.

Några exempel på det jag nu pratar om är tjejen som när läraren beklagade att vi kommer vara tvungna att börja 8, sträckte upp handen och sa: "Jag tycker det är bra för då kommer man igång tidigt och får mer gjort". Ba jaha, intressetomten självantänder av upphetsning! Ett ytterligare exempel är hur folk i föreläsningssalar plötsligt inte kan acceptera minsta obekvämlighet. Sprakar lärarens mikrofon sträcker 15 skinnpånäsanjävlar med allvarliga blickar upp händerna och påpekar att så kan de faktiskt inte ha det. Är det lite dunkelt i föreläsningssalen för att läraren t.ex. ska visa en bild med projektor så sträcker samma gäng upp händerna och påpekar att det är svårt att anteckna. "Men börja tjura då!!!", vill jag skrika. Är folk så helt oproportionerligt bortskämda nuförtiden att de verkligen tycker att sådant är värt att älta? Domedagen är nära, eller så är det bara jag som är gammal och sur som vanligt.

Juldagen

2008-12-27T01:52:00.012+01:00

Precis som förra året så kom jag inte ut denna juldag. Jag ville verkligen in på en stökig krog full av hemvändande Västeråsare, blandat med lokalbor med fruktansvärda dialekter och betala hemska överpriser för öl för att sedan livrädd handla skräpmat bland alla vansinnesvältränade, Sibaarbetande, Micke-hetande 20+killar med svår kebababstinens. Så blev det alltså inte detta år heller. Jag var för lam och viljelös och satt istället hos en gammal vän från gymnasiet och pratade. Sedan fick jag traditionsenligt ta mig hem genom kolsvart landsbyggd, som detta år till på köpet var som hämtad från ett black metal-skivomslag. Jag tog den obelysta vägen förbi vikingagravar och gamla medeltidsslagfält, och såg ungefär 3 meter framför mig. Det var en omtumlande upplevelse. Ibland såg jag suddiga konturer springa från den ena sidan till den andra över vad jag tror var vägen. Jag sjöng för full hals med i ipodens 3T-låtar för att hålla fasorna borta. När jag kom fram kändes det som att jag vandrat genom dödsriket. Så gick ännu en juldag till ända.

Nyckeln till frihet

2008-12-12T10:14:00.002+01:00

Vissa dagar...

2008-12-05T17:17:00.006+01:00

...så känns det som på bilden.

P.S Egentligen skulle bilen spruta ut tjock svart rök och åka fram genom ett brinnande, döende landskap, men jag var inte tillräckligt bra på att rita.

Sportkillar

2008-11-27T22:40:00.005+01:00

Jag har köpt ett terminskort på en badmintonhall. Sportkillarna där är roliga. Mest typiskt är nästan hur de beter sig i omklädningsrummet. Omklädningsrummet är sportkillarnas revir. Detta markerar de genom att ogenerat gå runt nakna. Detta gör de jättelänge. När man kommer in ser man hur en ogenerad sportkille går från den ena sidan till den andra i duschrummet. Fem minuter senare när man bytit om ser man hur han går tillbaka igen. Vad gör han? Ibland vrålar han. Vad han vrålar är svårt att höra på grund av duschrummets akustik. När man kommer in 20 minuter senare för att dricka vatten eller något så går han och hans kompisar fortfarande runt i duschrummet och vrålar lite. Så fortsätter det.

Helgen på landet

2008-11-23T22:14:00.003+01:00

En liten serie inspirerad av förra veckan

2008-11-18T16:15:00.009+01:00

Akademikermän

2008-11-12T13:55:00.003+01:00

Den universitetskritiserande varianten (som antagligen inte lyckats så bra med sina studier).

Livsstilspåsen

2008-11-07T01:00:00.040+01:00

I Engelska Parken (Uppsala Universitets humanistcentrum), delades det ut påsar idag. I påsen, som hade en Burger King-logga, hittade man en studentrabatt från Burger King, en flaska Bonaqua Silver, ett paket Barilla plus-spagetti och tidningarna Cosmopolitan, Veckorevyn och Residence. Detta påse gör mig mer säker än någonsin på att någon slags ondska, kanske liknande det republikanska rådet i Simpsons där Dracula ingår, medvetet försöker försämra världen och göra folk olyckliga, och att all skit inte bara beror på någon i människan biologiskt betingad tanklös girighet och osund empatilös tävlingsmentalitet. Därför känner jag mig tvungen att skriva ett "slå in öppna dörrar"-politiskt inlägg om skiten, även då jag är kille och påsen antagligen mest var riktad till kvinnor. När jag öppnade Cosmopolitan så ramlade också glassplittret från den medföljande smakprovsflaskan av Paris Hiltons parfym ut över mitt golv och satte sig i min fot, vilket gjorde mig ännu mer "gymnasiekille som är aktivt vänster och har dreads"-arg.

Jag antar att skiten är uttänkt på följande vis: Först kommer Burger King. Det är onyttigt och gör att man blir fet. Efter den hittar man Bonaqua Silver med äpple-flaskan som ligger överst. Den försöker verka nyttig. Den är t.ex. genomskinlig och använder ord som "naturligt" och "silver" på etiketten. Smakar man på den smakar den dock som äcklig budgetäppelcider. Alltså antar jag att även denna gör en fet, men att den ska drickas i tron att den inte gör en fet.

Är man fet och läser Cosmopolitan och Veckorevyn så förstår man snart att man aldrig kommer att bli älskad. Dessa tidningar verkar främst gå ut på att visa hur en tjej bäst behagar sin kille. (Här har jag kanske fel, då jag inte läst dem särskilt ofta, men efter en ytlig läsning av dessa nummer verkar det så.) Helt plötsligt känns det ju då jättebra att använda sig av de tidigare nämnda nyttighetsfasadsprodukterna som dock motverkar vad de lovar och istället hjälper till att skapa den onda cirkel som allt handlar om. Att skapa behov som inte finns vilka man uppfyller genom att köpa en massa skit, som producerats i flera olika led av olika entreprenörs-cp'n utan några som helt talanger förutom att "sälja sig själv" på ett sådant sätt att folk tror att de behövs.

Tidningen Residence får representera framtiden och "drömhuset" som man förstås kommer känna sig tvungen att låna ihop till när man är klar med studierna och behagat någon kille tillräckligt för att han ska vilja flytta ihop med en, alternativt festat klart och hittat den tjej som behagar än bäst, om man är kille. (Vore kul att se en manlig variant av denna påse.) Man är ju van vid den standard föräldrarna haft och kan inte tänka sig något sämre trots att man är 23 och precis börjat arbeta. Genomgående är förstås också klimatsmarta sätt att upprätthålla denna livsstil som snarare är precis vad som kommer ge oss Mad Max (mutanter och cyberpunkare börnar runt och våldtar och jagar bensin i karga efter katastrofen-landskap) än att stoppa det.

Extra kul blir hela paketet av att en färgad man delade ut den. Nu vet jag inte om han är ifrån ett land han tvingats fly från som en orsak av olika typer av exploatering från mer privilegierade länder, eller om han kanske var svensk i fyra generationer, men vi kan säga det tidigare så det hela blir ännu roligare. Isåfall har vi alltså här den ekonomiska krisen, den ekologiska krisen, exploatering av u-länder och ojämnställdhet i en och samma påse! Det hela är bara så vansinnigt typiskt att jag en stund tänkte att den kanske är del av ett experiment utfört av den sociologiska institutionen. Nu tror jag dock mer på Simpsonsvarianten. Verkligheten är som en parodi...

Grabbar på stan

2008-11-05T18:43:00.003+01:00

Studentkillar i hatt

2008-11-03T12:21:00.009+01:00

Först och främst känner jag mig tvungen att skriva att jag anser detta fenomen vara ganska charmigt. I jämförelse med vad man ser på sajter som Stockholm Streetstyle eller Rodeo, vilka kan tyckas uppvisa konsumtionsbaserad masspsykos och vansinne, känns sådana här trender rätt oskyldiga. De gör iallafall inte att jag kallsvettandas och skrikandes slänger saker på min datorskärm samtidigt som jag gör korstecken. Man kan dock spekulera i hur de uppstår. Genom actionfilmer, datorspel eller musik? Genom att man känner att nu är jag vuxen och har flyttat hemifrån så då är det väl dags att skaffa hatt? Min favorit är iallafall den så kallade Crocodile Dundee-hatten, med krokodiltänder runt. Själv är jag en studentkille i keps. Det är ett slags mellanting mellan hatt och mössa.

Jag är tillbaka

2008-11-02T18:13:00.006+01:00

Nu tänker jag börja blogga igen. Alla undrar förstås hur det kommer sig att jag inte gjort det på länge, då jag förr i tiden bara sprutade ur mig geniala och magnifika inlägg som både var revolutionerande bildkonst- samt språk- och idémässigt. Eller ja, det handlade väl kanske mer om i-landssurande, undermåliga bilder som kunde varit gjorda av en utvecklingsstörd i paint, samt att slå in öppna dörrar, men det var god terapi för mig. Därför ska jag nu börja igen. Kanske dock med lite mindre ambitiösa inlägg, men förhoppningsvis fler istället. Anledningen till att jag inte bloggat är förstås inte att jag är lat. Jag är en lika prestationsinriktad vinnare och gogetter som vilken annan random 20 something-svensk i Alliansens Sverige, och skulle aldrig ta det lugnt och låta min avgrundsdjupa ångest hinna ikapp mig. Jag försöker dock göra klart en skiva med mitt band och prioriterar det lite. Det fungerar ofta lite som på bilden ovan.

Arn

2008-08-13T09:19:00.007+02:00

Jag läser för tillfället en sommarkurs om serier. En av våra uppgifter var att göra en 4-rutors serie av valfri känd historia i Henrik Lange-stil. Lägger upp min då det alltid är roligare med bloggar som uppdaterar sig ofta, och då detta år varit helt fasansfullt dåligt vad gäller sådant.

Den är förstås ganska folklig. Hade det inte varit en skoluppgift hade jag fokuserat på scenen där Mikael Nyqvist i rollen som Arns far visar hur vardagsliv på medeltiden kunde vara genom att plötsligt avbryta ett samtal med sin son och ropa: "Nej Ingmar, dom ska till smedjan!"

"Skön kille"-humor, del 2: På Teknikmagasinet

2008-07-31T00:02:00.018+02:00

Skön kille nummer 1 frågar om det är där de har rea på någon mobiltelefon. Innebandykillen bakom disken svarar att det stämmer. "Då har vi kommit rätt", säger skön kille nummer 2 och alla tre skrattar. Med denna kommentar syftar förstås skön kille nummer 2 på episoden i Nile City där brandchefen Greger går in på kliniken för veneriska sjukdommar. Nile City/Percy tårar-humor verkar nämligen fortfarande bland det roligaste de här killarna vet, även om de säkert för länge sedan glömt att skämten är därifrån.

Jag minns tiden då jag också tyckte Nile City och Percy tårar var det roligaste som fanns. Då gick jag i högstadiet och citerade gärna själv. Detta var ju dock typ 1996. Man hade hunnit tröttna rejält redan 2 år senare. Hur kommer det då sig att det 12 år senare är någon slags skön-kille-kanon med Percy tårar och Nile City-referenser? Svår kulturell efterblivenhet är nog svaret.*

Det är förstås inte särskilt förvånande att stöta på denna sorts typiskt manliga humor på just Teknikmagasinet. Teknikmagasinet är tydligt inriktat på manliga kunder. Detta märker man då de har skitful logotyp, och främst säljer tekniska prylar. Killar gillar ju teknik och tycker fina och vackra saker är "bögiga". På teknikmagasinet jobbar också enbart unga killar som gjort lumpen och ser ut som om de spelar innebandy.

Det är föresten inte heller ok att citera Torsk på Tallinn. Då filmen kom för bara 9 år sedan får man nog tyvärr leva med Jan Banan-citat om "skadat gods", eller killar som i tid och otid vrålar "Mr kuk", länge till.

För att gå över till något annat: Finns det något som mer signalerar att man är helt jävla dum i huvudet som att klaga över att man fått fel sås i sin jävla skräpmat mitt i natten en fredagkväll då grillpersonalen stressar ihjäl sig för att uppfylla den fulla massans lag och det är värre trängsel än på en Pearl Jam-konsert? Kanske att vara ansvarig för folkmord, men jag har en känsla av att sådant och den här attityden går hand i hand.

_______________________________________________________
* Det samma gäller också referenser till radioprogrammet Hassan. Den kanske mest kända är att ropa "grilla" med en slags frågande ton när man ska grilla. Något som förstås borde omyndigförklara en omgående. Talande är att TV 4 numera har ett matprogram som heter "Grilla". Jag förutsätter att det ska uttalas som i Hassan. Med tanke på TV 4:s verksamhet i övrigt är namnvalet dock inte så förvånande.

Månadens klassiker

2008-07-30T13:34:00.011+02:00

Jag har förstått att en serie ofta definieras genom att den är sidoställd eller sekventiell. Alltså att minst en ruta följer på en annan. Denna blogg är därför kanske oftare en skämtteckningsblogg än en serieblogg. Genom min mor har jag kommit över en klippbok med skämtteckningar från vad jag antar vara första halvan av 1900-talet. Detta är alltså arvet jag förvaltar:

Masspsykos

2008-07-21T17:47:00.009+02:00

Under EM gick jag och såg en Sverige-match på en studentpub. Jag är inte särskilt intresserad av fotboll, och ogillar när studenter samlas i stora grupper och gör saker ihop, men jag hade väl tråkigt eller någonting och gick dit ändå. Några vänner skulle dit och det kan ju räcka.Väl där var det matchvisning på storbildsskärm och minst 200 fotbollsgalna studenter hade samlats. Många var iklädda sverigetröjor. Akademiska studier på hög nivå hindrar förstås inte "lågt" beteende. I alla fall inte då alkohol och sport finns med i bilden.

Till en början kände jag mig lite utanför. Det kanske gick att se på mig att jag inte var särskilt intresserad av matchen. Mina ögon var inte fyllda av en förväntansfull glöd. Jag diskuterade inte heller högt olika strategier som kunde användas i matchen och skrockade lite nedvärderande då flickvännen gjorde tappra försök att hänga med i fotbollssnacket. Kanske som en följd av detta var det väldigt svårt att köpa öl i baren.

Stämningen smittade dock av sig. När spelarna kom in på planen var jag också förväntansfull. Bryskt drogs jag tillbaka ner på jorden då nationalsången spelades och några muskulösa machomän med sammanbitna miner ställde sig upp, höll näven för bröstet och sjöng med. Jag vet inte vad de ville uppnå med detta, jag bara gapade och grät inombords.

En annan sak jag fann oroväckande var det nästan hjärtliga och överdrivet höga skrattet som uppstod då en svensk spelare sparkade en i motståndarlaget i huvudet. Visst kan det vara roligt med folk som sparkar varandra i huvudet, men inte så roligt. Det är inte svårt att förstå hur människor förr i tiden kunde samlas på arenor för att se andra människor lemlästas av vilda djur.

Något påtagligt i sportsammanhang är hur munter nationalism helt plötsligt kan övergå i hat mot det egna laget. Då spelar motståndslaget aldrig bra. Det är det egna laget som är dåliga med flit. Det gick förstås inte så bra för Sverige och detta resulterade i en irriterad och lite hotfull stämning. Man försökte påverka spelet genom att klappa händer och köra hejjaramsor, vilket förstås inte gjorde någon som helst skillnad. Även då matchen var direktsänd var ju landslaget typ 200 mil bort. När man upptäckt detta återstod bara sorg och vrede i salen.

Själv log jag förstås och skämtade åt hela spektaklet. Samtidigt var jag rädd för alla runtomkring mig. Vanligt folk och särskilt idrottsintresserade är så sjukt vältränade. Många killar var dubbelt så breda som jag och såg ut som de letade efter en syndabock att avreagera sig på.

(Ok, de sista bilderna kanske inte är helt sanningsenliga. De argaste gick ut från salen typ 5 minuter innan matchen var slut. Efteråt lät det på många som att allt de älskade hade tagits ifrån dem. "Vad fan ska man göra efter detta" sa de. "Jadu...", tänkte jag och förlorade hoppet över mänskligheten ännu en gång.)

Smal humor

2008-04-11T11:14:00.002+02:00

Mesigaste inlägget hittills

2008-02-18T13:47:00.013+01:00

Efter 5 månader av höst är det lätt att glömma det störda i att våren kommit redan i februari, och med aningslös korkad Svenssonglädje välkomna solen och värmen. Detta görs med fördel ute i naturreservatet Hågadalen, om man bor i Uppsala. Hågadalen har dock en stor nackdel. Det ligger på tok för nära Flogsta. För de som inte vet det så är Flogsta antagligen stället med flest vidriga studenter per capita i hela mellansverige, vilket förstås får följder.

Dock märker man när man återigen kommer till stan att det finns mycket värre saker...

Man kan inte hata alla hela tiden...

"Skön kille"-humor, del 1: På systembolaget

2008-02-05T00:23:00.003+01:00

Skön kille 1 säger att han trodde att skön kille 2 var portad från systembolaget. Skön kille 1 har antagligen träffat skön kille 2 många gånger "på fyllan" och sett att han "festar hårt". Skön kille 2 replikerar med ett självsäkert "Jofan". Han gillar bilden av sig själv som en festprisse. Särskilt mycket gillar han att hela systembolaget nu också får den bilden av honom. Sköna killar pratar nämligen högt, vilken situation de än befinner sig i, så ingen undgår hur "sköna" de är. Han betalar nöjt sina 28 starköl. Sedan går de båda hem var för sig och lyssnar på favoritskivan "Californication" och "tar en bira".

Vad flickvännen tänker har jag seriöst ingen aning om...

Facebook dödar bloggandet

2007-10-17T15:18:00.002+02:00

Antar att detta är en vanlig företeelse i dessa dagar. Man börjar lite lätt med att adda sina närmaste vänner. Sedan hittar alla som man någonsin träffat ens sida och addar än också. Detta leder i sin tur till ett ständigt flöde av facebook-notifications, som gör en sjukt beroende. Till slut orkar man inte logga in på något annat än sin facebook-sida. Man flyttar så många internetaktiviteter man kan dit istället, börjar t.ex. skriva notes istället för att blogga och glömmer resten. Detta är förstås precis vad facebook-skaparna räknar med och att vill man ska göra. Då tjänar de mer pengar och skaffar sig till på köpet tillgång till alla användares mail, vilket gör att de vet precis allt om oss alla! Man skaffar sig ett automatvapen och skjuter folk på måfå på stan av paranoia för mindre än detta.

Jag ska försöka bryta mig fri från dessa bojor och återuppta bloggandet någon dag. Måste bara kolla facebook först.

Ragnarök, befriare och död

2007-05-28T21:53:00.002+02:00

Stockholm är obehagligt ibland. Hela våren har jag blivit förföljd av en viss sorts barn. Dessa barn är i 5-12-års åldern och som kloner av valfri huvudperson från någon svensk barntv-serie eller film från 1970-1986. (Typ som Fimpen i fotbollsfilmen med samma namn, Skorpan i Bröderna Lejonhjärta eller han i Rädda Joppe.) I början var det ganska charmigt att se dem springa runt och vara lite speciella, men nu är det bara obehagligt, då de visat sig vara så vansinnigt många.

De har långt hår över öronen, ett käckt lillgammalt sätt och heter omoderna saker som Gunnar eller Kjell. Jag lovar att de pratar som förr i tiden och använder gammaldags slang också. Det är precis som att ett stort antal Stockholmsföräldrar i någon slags gemensam nostalgipsykos uppfostrat sina gossebarn för forma dem till att passa perfekt för att spela huvudrollen i till exempel filmatiseringen av P.C. Jersilds bok Barnens Ö. Antagligen för att det är en kul accesoar att ha ett sådant barn. Sociala myndigheter borde underättas om detta.

(Jag har också sett Charles Dickens-barn. De ser ut som Pip i South Park och är väl antagligen formade så av hemska föräldrar som vill få sina barn vansinnigt mobbade.)

P.S. Hoppas att en massa hipsters börjar lyssna på Ultima Thule nu när Tough Alliance säger att de har vackra melodier i Rodeo föresten. Det vore roligt. Jag tyckte rentav de verkade lite sympatiska i den intervjuen. I alla fall det där med att gråta när man tänker på rävar. D.S.

Korridorsliv och killar

2007-05-19T15:52:00.003+02:00

Jag är lite för dum för att teoretisera över saker som har någon betydelse. Som tur är jag smart nog att förstå det. Som otur är ska jag i höst och i vår skriva magisteruppsats, vilket innebär en del teoretiserande. Som tur är skriver jag den inom Bibliotek -och informationsvetenskap och kan därför förhoppningsvis ganska lätt rikta in den på något betydelselöst. Skönt nog så behöver jag inte tänka på detta på allvar förrän i höst och kan istället till exempel klaga på korridorsliv i min inte så uppdaterade blogg som alla för längesedan antagligen övergett. Studentrelaterade saker förföljer mig nämligen även fast jag har lämnat Uppsala.

Korridorsliv har präglat de senaste 5 åren av mitt liv. Jag har bott i tre olika korridorer under den tiden. Två i Uppsala och en i Stockholm. Alltid är det samma visa. Högljudda grannar, störda grannar med seriemördartendenser, jättesociala grannar man inte vill prata med, ostädade kök och korridorsmöten. Här om dagen var det korridorsmöte i min nya korridor. Som vanligt stod jag och lyssnade på folk som eldar upp sig och nästan börjar slåss över saker som vilket system som lämpar sig bäst för att tömma soporna i köket. Oftast handlar det om att det finns typ två människor med starka hävdelsebehov som hela tiden måste ha speciella åsikter och ideer vad det än handlar om. Därför blir diskussioner om hur små saker som helst, hur stora som helst. Jag tänker mig att detta ofta bottnar i alldeles för bra självförtroende. Ett ständigt gissel för mänskligheten som under historien säkert startat otaliga krig, fött oräkneliga konflikter, och framförallt lett till olidliga långa seminariediskussioner på akademisk nivå. Detta smittar av sig även på korridorsmöten.

Aldrig kommer någon fram till något, aldrig sker någon förbättring, och att det är på det viset är man väl van vid i ett samhälle där alla hela tiden uppmanas att "visa framfötterna" och typ hellre har åsikter än kunnande. Manlig korridorsgemenskap är svårare att vänja sig vid. När jag tänker efter är de jag mest stört mig på i korridorerna jag bott i nästan alltid killar. Jag önskade att den manliga gemenskapen i min nya korridor kanske skulle fått sig en törn under korridorsmötet då folk faktiskt småbråkade, men nu tjoar de högt och glatt med sina höga KTH-student-röster så varenda ord hörs in genom min tunna dörr igen.*

* En rolig grej var att de bråkade på engelska. En utbytesstudent var med och många verkade verkligen njuta av att prata engelska med amerikansk brytning så att hon skulle förstå. De bara "Mään, can't you see that it would be more logical to just assume that people don't clean up if they don't have to". Utbytesstudenten såg oerhört ointresserad ut hela mötet och öppnade munnen högst en gång.

Typ det enda de verkligen kom fram till under det över en timme långa mötet var idéen att bygga en bardisk i köket. Eller det hade två killar iallafall bestämt. Någon lade fram argumentet att det vore schysst att kunna sitta på olika nivåer. Den största anledningen är ju dock helt klart att de vill ha ännu en anledning att hänga i köket, röka vattenpipa (De brukar göra det. Det har jag sett på bild på anslagstavlan) och dricka öl, så att man blir tvungen att köpa snabbmat då man inte uthärdar att vara där inne, och lyssna på hur de pratar skola och träning och skrattar i 140 decibel. Ska en jävla bardisk byggas ska hela korridoren vara med på det, och konsekvenserna av bygget måste klart och tydligt stå klart för alla innan beslut tas. Annars blir det som vanligt. Ett gäng bullriga studentkillar bestämmer allt, och gör korridoren till ett helvete och samlingsplats för sig själva och andra likadana studenter.

Det är förstås inte säkert att detta kommer leda till en påtaglig ökning av obehag. När jag tänker efter är detta en av de bästa korridoren jag bott i hittills. I Uppsala är det mer hetsigt. Folk har korridorsfest varje dag, kastar ut möbler från balkonger, skrålar Ronja Rövardotter-låten och deltar i Flogstavrålet. Här är det lite lugnare och människor är mer sansade. Kanske vågar sig de riktigt cpstörda studenterna av olika anledningar inte hit. Vissa gemensamma tendenser av hur studenter i allmänhet fungerar går dock att urskilja.

Det är alltid svårt för en student att förstå att vissa människor har annat socialt umgänge än de man tvingas bo med, och att det inte behöver höra till att vara bästa kompisar bara för att man bor i samma korridor. Detta är jobbigt. Visst kan man småprata och hälsa men där går gränsen. Den där föreställningen om att studietiden måste vara den roligaste tiden i ens liv och att man då måste träffa vänner för livet, ligger antagligen bakom mycket av detta och jag hatar den väldigt mycket. Utan den skulle varken nollning, spex eller forsränning existera i den grad det gör idag. Denna föreställning är något som går vidare från föräldrar till barn i generationer och har säkert gjort det sedan 1600-talet när adelsmännens söner härjade runt i Uppsala, låg med prostituerade och kuggade tentor på grund av hårt festande på Norrlands nations barock-gask** dagen innan. Även om de där konstigaste datakillarna som klär sig i Crocodile Dundee-hatt och skinnrock och bara har suttit på sitt 11-kvadratsrum och spelat World of Warcraft hela sin studietid, fortplantar sig kommer de ljuga och berätta för sina barn hur rolig deras studietid var. Legenden lever vidare och är typ omöjlig att stoppa, och det får man kanske leva med. När jag flyttar tillbaka till Uppsala i höst för att skriva den tidigare nämnda uppsatsen tänker jag hur som helst jobba hårt för att slippa bo i ytterligare en korridor.

** Dåligt skämt, jag vet.

Jag tänkte passa på att gå över till något annat och erkänna en sak när jag ändå är lite inne på manlig gemenskap. Jag har säkert förut sagt att jag gillar Embassy lite mer än jag egentligen gör. Det stör mig. Jag har till och med haft en Embassy-plansch på väggen i ungefär ett halvår. Det stör mig ännu mer. Jag tycker att Embassy är helt ok, men inte alls fantastiska. Jag får aldrig gåshud av Embassy. Att jag tar upp detta är på grund av en ofantligt stor och ännu växande trötthet emot Göteborgs grabbpopscen. Embassy var ju som alla förstås vet pionjärer där. Svd's artikel om efterföljande band som Boat Club, Air France och deras "Drömska havsverk" var kronan på verket, som fick mig att gå från likgiltighet eller "jag borde kanske gilla detta men kan inte alls tycka att det är mer än ok" till att vilja kräkas på hela skiten. (Inte för att det är en dålig artikel alltså, utan för att jag hört om de havsälskande Göteborgsbanden någon gång för mycket.) Ännu värre blev det av att se detta klipp, och därmed se hur hela Stockholm redan verkar kunna hela texten på Tough Alliance senaste singel. Det blir en jobbig sommar. Jag ser framför mig killar som håller om varandra och med "studentkille som får sjunga Ronja Rövardotter-låten samtidigt som han kastar ut möbler från en balkong"-entusiasm skrålar med då TTAs nya skiva spelas på Trädgården i Stockholm.

Dididudidididididu

2007-04-20T00:38:00.002+02:00

Nu ska det handla om en viss typ av musik. Jag har länge stört mig på hur den ofta används i fel sammanhang. Musiktypen jag talar om kan till exempel hittas i tv-serien Desperate Housewives, i reklamen för Lokas mineralvatten och framförallt i Harry Potter-filmerna eller i Disneyproducerade saker. I Harry Potter fungerar den bra. De filmerna är nämligen sådär hurtigt, finurligt hollywoodskt buskismagibarnsliga "med glimten i ögat" som passar den typen av musik. Man tänker sig typ husalven Dobby som smyger lite klumpigt och kanske snubblar lite roligt när man hör den. Man kan också tänka sig ett scenario med ett lurigt troll som tittar fram bakom en sten i en Disneyproducerad matiné, med valfri känd barnskådespelare, när hela den lyckliga familjen tror att allt är som vanligt. Bara katten ser.

I sådant sammanhang är den här musiken jättebra. I fel sammanhang blir den väldigt irriterande. Frågan är varför man tycker att den passar in i en tv-serie om amerikanska hemmafruar. Ok, jag har inte sett på serien särskilt mycket, men de delar jag sett har gjort mig irriterad. Jag tror liksom att det ska handla om fantasieggande och spännande saker när jag hör musiken (eller att det är ett barnprogram), men blir väldigt lurad när jag bara ser en massa botoxmammor med relationsproblem. I den där "Det är någonting med hälsokällan i Bergslagen"-reklamen blir det ännu värre. Att försöka förknippa en källa i Bergslagen och nåt jävla mineralvatten med ovan nämnda saker är bara så jävla dumt. Jag lovar att när man skyfflar kol i helvetet medan en helvetesdemon gnager på ens ögon så kommer den musiken att spelas i bakgrunden och vara irriterande fel i sammanhanget.*

För att man ska förstå vad jag pratar om har jag gjort ett litet ljudkollage man ska lyssna på medan man tittar på bilden nedan.

"Oj, oj den här killen har verkligen inte mycket till liv som sitter och gör ljudkollage och klagar på fullständigt meningslösa saker. Han är helt värdelös", kanske ni tänker nu, och det är säkert fullt berättigat att tänka så. Därför bjuder jag också på en låt jag tycker är jättefin:

J Holiday - Be With Me

* Efter lite googling ser jag nu att Loka sponsrar Desperate Housewives. Creepy!

Ålderskrisande

2007-04-18T01:39:00.003+02:00

Nu ska jag bli lite sentimental. Dagar som denna då man åker hem till föräldrahemmet för att fira någon helg, resulterar nämligen ofta i att minnen från förr gör sig påminda.* Man sätter sig då i det gamla pojkrummet och rotar fram skolkataloger och gamla anteckningsblock, sällsamt orörda av tidens tand. Man blir lite gråtmild och nostalgisk och känner sig tvungen att skriva en självbiografisk text om sin uppväxt, som om man vore en ung svensk romandebutant.**

* Detta skrevs vid påsk.

** Vilket förstås inte alls behöver betyda något bra, så förbered er på självcentrerat och platt nostagliskt svammel utan fyndiga metaforer, aforismer eller några direkta slutsatser.

Idag tänker jag på gymnasiet. Det är svårt att undvika att tänka på sin skolgång när man vandrar nedför Ragnaröksgatan, (världens coolaste gatunamn) och tänker på alla gånger man gjort det förut. Under min gymnasieperiod handlade det oftast om att jag sen utav bara helvete cyklade det fortaste jag kunde till busshållplatsen på just Ragnaröksgatan. Jag är övertygad om att all "cykla till busshållplatsen för att inte komma försent till skolan"-stress är den viktigaste orsaken till min krassliga hälsa med kroniska magsjukdomar och störiga gallblåsor. Det är vad som kan hända när samhället tvingar en att gå upp tidigt fast man är en obotlig nattmänniska. Jag sov antagligen för lite varje natt från fjärde klass tills jag tog studenten. Antar att jag aldrig riktigt tyckte att dagarna räckte till. Man ville ju ladda hem en massa musik på Napster och Audiogalaxy, se Kvinnofängelset och spela typ Baldurs Gate liksom.

I gymnasiet missade jag bussen minst varannan morgon. Samtidigt var jag alldeles för mesig för att ta det med ro. Min medelklassuppväxt med både bildning och piano, har framkallat ett duktighetskomplex som genom hela skoltiden gjorde det omöjligt för mig att strunta i att studera till prov och att göra läxor. Ganska bra kan man tycka. Även ganska onödigt förstår man idag när man förstått hur onödiga goda gymnasiebetyg är då man ändå är "värdelös humanist" ut i fingertopparna. Jag fick inte ens särskilt bra betyg i slutändan. Jag fick VG+ på alla prov och kunde aldrig få MVG då jag sällan öppnade munnen på lektionerna.

Det var ändå ganska skönt att missa bussen. Missade man inte bussen fick man sitta och lyssna på skrålande tonårskillar som tävlade i att göra irriterande höga ljud hela resan. Något som mina kassettband med Belle & Sebastian, Scott Walker eller bob hund inte kunde överösta. Högst lät Martin, Toffe och "Parne" och det placerade förstås dem högst upp i tonårshierarkin. Jag ville skrika åt dem att hålla käften men höll förstås inne min vrede istället för att skaffa en automatkarbin att tysta dem med.***

*** Antar att den mesiga musik jag tipsats om genom att läsa Pop, Sound Affects eller Benno gjorde mig mer harmonisk. Dock var det inte så många som visste om min i mitt tyckte ofantliga koll på musik, och det grämde mig en del under hela gymnasiet. Trots det nördiga musikintresset kan jag poängtera att jag sällan lyssnade på låttexter vilket gjort att jag aldrig var en sådan kille som satt hemma och grät till the Smiths med tonårsångest. Det är antagligen en mycket positiv sak då folk som gjort det i regel blivit vansinnigt lama. (Jag var en tönt på andra sätt istället, typ som att jag och mina kompisar fortfarande lekte med pinnar i skogen vid 16 års ålder.)

Bussen var, om man kom i tid, alltid överfylld. I bakre delen satt killarna, i främre delen tjejerna och jag, om inte någon kompis var med. Då pratade jag kanske med kompisen och satt typ i mitten. Missade man bussen, träffade man de få andra som också missat bussen. Det var skönare och tystare. En känsla av ordlöst samförstånd kunde uppstå. Folk som missar bussar är antagligen mer sympatiska än de som inte gör det. När man sedan kommit fram till skolan följde den vanliga proseduren. Man gick till sitt skåp, gick på toa för att dricka vatten, och sedan försökte man så smidigt som möjligt smita in på sin spansklektion, där spanskläraren Boel med den gälla och påfrestande oktavväxlar-rösten stod och predikade om spansk grammatik, eller berättade om hur hon 1987 gått upp för en sydamerikansk tempelruin för att sedan behövt hasa sig ner hela vägen med hjälp av guider på grund av höjdskräck. Kom man sent fick man sitta avsides och titta på när ens kompisar hade jätteroligt, några bänkar bort. Den mesta tiden spenderade man med att se upptagen ut så att läraren inte skulle ge en några frågor. Sedan flöt dagen på. Tråkiga lektioner och en evig väntan på lunchen eller på håltimmar.

Jag tror jag hade mycket håltimmar. När jag tänker på gymnasiet är det jag minns mest hur jag och mina klasskamrater Jonas och Fredrik satt vid ett bord i den så kallade ljushallen, som låg mitt i skolan och lekte med typ sudd och gjorde absolut ingenting vettigt. Omkring oss rörde sig elever för att hämta böcker i sina skåp jättesnabbt som i den där Madonna-videon. Där fanns gänget som var så jävla fräscha och populära och kände alla. Senare fick man reda på att många av dem var frireligiösa. Där var också skolans poet som skrev värdelösa beatpoet-inspirerade dikter om Karl Marx och cigarettfimpar på lokaltidningens ungdomssidor, och kallade sig stalinist. Vi tyckte han var hemskt löjlig. Idag har jag hört att han jobbar med reklam.**** Kring honom hängde de få på skolan som precis som jag verkade ha ett musikintresse. Jag sneglade på dem och tänkte avundsjukt på hur det vore att ha vänner som diskuterade Velvet Underground och inte bara avfärdade ens musik som "flummig med falsksång". De var ofta fotografer för lokaltidningens ungdomssida och gick alltid runt med kamera och en gul skivbörsenkasse med en vinylskiva i. Ett vansinnigt löjligt fenomen tyckte jag redan då, vilket förstås komplicerade saker. Man ville vara deras kompis och samtidigt fick deras beteende en att knyta näven i byxfickan så blodvite uppstod.*****

**** En kul grej med honom som jag precis såg i en gammal skolkatalog är att han tillsammans med några andra startade en sektion som hette "Till Charles Bukowskis minne" i trean. På kortet stirrar han ner i marken och ser svår ut. Jag satte kaffet i halsen och sprutade ut det över hela det gamla pojkrummet som en seriefigur när jag såg det.

***** De här människorna var ofta också engagerade i elevrådet. Antar att det är samma sorts människor som blir aktiva i kåren på universitet sedan som satt där. Samma sorts menlösa grej för folk som vill känna sig viktiga. I gymnasiet sprang de runt och tjatade om hur stressade de var då de hade både plugg- och elevrådsbördor på sina axlar. Oj som man grät för deras skull.

Esteter i årskursen under brukade sitta på ljushallens scen med konstiga fula kläder och rödfärgat hår, som gjorde att de mest såg ut som tyska utbytesstudenter. Jag störde mig mycket på den yngre årskullen när jag börjat tvåan då de var så mycket töntigare än jag tyckte att de coola treorna hade varit. Brevid dem fanns "Gycklarsektionen", ett gäng långhåriga hippiegotlajvare med devil sticks i ryggsäcken som man hatade mest av alla men samtidigt var lite bekant med. Deras hangarounds var konstiga tjejer som hade stora hår med mossa i, och datakillar. Ofta stod rektorn, en rödpluffsig man i 45-årsåldern som kallades J-G, på andra våningen och blickade ut över eleverna med självgod min, medan klassens ballaste kille, Markus stod i en otrolig bredbent pose i tajta vita jeans och pratade med någon Barn och fritid-tjej nedanför. Med jämna mellanrum kom våra naturvetarvänner vällande ut från lektionssalar och pratade med oss. De var ganska nördiga med många egeninprogrammerade spel på sina monsterstora naturvetarminiräknare. De var dock ett ljus i tillvaron och antagligen mycket roligare än indiepopfolken och poeterna.

Dagen tog slut och man gick igenom staden för att komma till bussen. På vägen gick man in på Skivbörsen och tittade efter skivor. Skivbörsen-Joeys fårade ansikte och 70-talshårdrock mötte en. Hela barnbidraget spenderades oftast där fast att skäggiga bluesgubbar dissade en så man nästan började gråta när man beställde Field Mice-samlingen. Hade man inga pengar så bad man att få lyssna på någon skiva, eller så sålde man gamla grunge/skatepunk-skivor och fick råd ändå. Sedan åkte man hem och åt mellanmål bestående av kräm och skorpor och läste Kalle Anka. Hela tiden drömde man om sommarens festivaler som man besökte med en äldre kompis. De äckliga och slitna gamla festivalbanden på ens handleder påminde om lera, tonårsfylla och andra festivalfenomen som på den tiden var det absolut roligaste som fanns. Man hade verligen större tålamod för obekvämligheter när man var yngre.

Så var det på gymnasiet. Det är nästan 10 år sedan jag började i första ring, vilket när jag tänker på det känns ganska sjukt. Nervös, förväntansfull och med fjällrävenryggsäck och converseskor satt jag på uppropet i ljushallen i augusti 1998 och spanade på tjejer som också hade fjällrävenryggsäck och andra indieattribut, då detta var en helt ny grej för mig. (I min högstadieskola var alla tjejer jättestora handbollsmonster som sett Titanic 145 gånger och hade ben kraftiga som trädstammar samt bullrande otäcka skratt.) Flera människor kände jag igen från niornas avslutningskatalog som jag och mina kompisar hårdstuderat under sommaren. Tre relativt händelselösa men ganska trivsamma år låg framför mig.******

****** Jag måste förstås självgod som jag är, nämna att jag var den enda på skolan som hade converse-skor då, så unga läsare förstår att det funnits tider då det inte gick typ 10 "alternativa" ungdomar på ett tjog, och att jag var jävligt ball.

Om man klickar på bilden kan man se en större version. Gick man i min skola kan man kanske känna igen en del av personerna på bilden. Tyvärr ritade jag alldeles för litet vilket gjorde kvalitén lite sådär. Dessutom är det svårt att rita ansiktsdrag när allt är väldigt smått, men ca 80% av de ritade personerna har riktiga förebilder! Den som gissar alla rätt vinner en miljard.

(Två naturvetare, Jonas och jag, fast på riktigt.)

Dagens kids

2007-04-16T19:16:00.002+02:00

Ja herregud hur de håller på, ungdomarna. Vissa är dock älskvärda. Ett exempel på en sådan är Floridabon Cory Bold. Han är väldigt ung, född 88 och gör så jävla bra remixer att jag dör. Marios Go remixat av Cory Bold är det bästa jag hört i år, plus att han också gjort fina syntiga remixer av Cassie och Ciara. Att han nämner både Cybotron och Hall & Oats som influenser, gör allt ännu bättre.

När vi ändå är inne på kids måste jag säga att senaste Nöjesguiden slår rekord i att vara töntig med alla jävla "klubbkids som ser ut som cp'n"-artiklar. Jag tycker att alla oavsett kön från och med nu ska klä sig i bylsig men funktionell overall!

Hejdå Bagarmossen

2007-04-04T18:37:00.003+02:00

Så gick då flyttlasset ännu en gång, och nu från förortslugn till "citypuls". Jag bor återigen i studentkorridor och irriterar mig på dunkande ljud från rummet över mig. Jag tänker mig att personen i fråga har basketplan i rummet och att typ basketlaget från Sunes sommar tränar där. Det är inte första gången människan över mig i en korridor upprepande gånger studsar saker i golvet. Det är ett underligt fenomen.

Flytten gick smidigt och lätt då redige och starke småbarnsfars-Petter hjälpte mig att bära mina tunga lådor den kilometerlånga vägen till rummet. Nu när flyttkaoset är över trivs jag bra. Jag har rosa väggar och fler tv-kanaler än jag någonsin haft. För första gången i mitt liv har jag MTV och kan nu följa My super sweet 16 vilket jag förstår gör med stor entusiasm. Det väger upp för att jag måste kallprata, eller vara rädd för att behöva kallprata när jag går ut i köket. En rädsla som konstig nog efter över 4 års korridorsboende aldrig tycks avta. Fortfarande lägger jag ofta örat mot dörren och lyssnar noga efter social aktivitet i köket innan jag går ut och lagar mat.

Idag skaffade jag jobb. Jag var på intervju i morse och börjar kl 8 i morgon med gå bredvid någon erfaren hemtjänstjobbare för att lära mig tömma pottor och prata om värkande ryggar och 30-åriga kriget, eller vad nu hemtjänsten går ut på. Nu behöver alltså alla inte klaga på hur jävla lat jag är längre.

P.S.

Irriterande nog märkte jag att föregående inlägg är lite för lik en Rocky-strip från det första albumet. Här hoppas man vara banbrytande och orginell med en "Ojsan, allt var visst en dröm"-teckning som är typ min version på Mulholland Drive och sådana filmer fast med magoperationstema, och så är bara man bara en sjukt töntig härmapa med dålig koll, då det visar sig att Rocky också opererar magen på liknande sätt (utan drömgrejen men ändå). Lika bra att bli en positiv "vinnare" istället så bloggen slutar att ha "en sämre och mesigare Rocky"-tendenser. Alla vinnare jobbar inom hemtjänsten så jag har en god start.

D.S.

Bloggtorka

2007-03-27T21:52:00.002+02:00

Man hade ju kunnat tänka sig att bloggen skulle svämma över av inlägg nu när jag bor i en ny stad och har en ny dator och allt. Så blev det inte, som synligt är. Jag har helt enkelt haft det för bekvämt på sista tiden. Eller ja, jag opererade förstås bort min gallblåsa härom veckan för att det växte en polyp i den. Det var ungefär såhär:

De blev till slut tvungna att operera bort hela min överkropp så nu sitter mitt huvud direkt där benen börjar.

I övrigt har jag koncentrerat mig på mitt band de senaste veckorna. Det är ganska töntigt att skriva om sina band så jag går inte in på det vidare (nu har jag ju ändå "utan" att ha skrivit om det lyckats få in att jag har ett). Det jag ville komma till är att det är svårt för mig, som är av manligt kön att vara kreativ på två olika sätt på en och samma gång. Försöker jag göra två saker samtidigt blir det kortslutning i hjärnan och jag kommer förvirrad till sans tre timmar senare ute i skogen, iklädd höftskynke med en blodig hjort i ena näven och en double whopper från burger king i den andra. Nu ska jag iallafall flytta till ett studentrum vid Tekniska Högskolan (konfrontation med teknologer blir åter igen mycket mer möjlig) och kämpar hårt för att få jobb inom hemtjänsten (får jag jobb kommer jag antagligen att bli en mycket mer missnöjd och surare människa). Detta leder säkert till ett lyft för bloggen.

På tunnelbanan

2007-03-02T04:23:00.002+01:00

På tunnelbanan med mp3-spelare:

För någon lördag sedan var jag på fest i Uppsala. Festens värsta fyllo tog av okänd anledning min jacka med min ipod i och gick hem. Både jackan och ipoden är återfunna men jag fick uppleva några smärtsamma dygn utan musik. Typiskt i-landsklagande jag vet, men jag mår verkligen dåligt när jag inte kan lyssna på musik. Man har ju ett visst beroende när man gjort det ständigt sedan man var ungefär 11 år gammal.

På tunnelbanan utan mp3-spelare:

Det är verkligen skönt att kunna stänga ute omvärlden. Nu när jag inte haft ipoden har jag blivit hemskt medveten om hur den låter. När man åker tunnelbana är det som värst. Särskilt i vintertid blir snabbt den högljudda kakafonin av förkylningsrelaterade missljud vansinnigt påfrestande. Lägg där till någon jobbig tjej med klichéstockholmsdialekt som skriker i mobiltelefon om någon kompis relationer, så blir det ännu värre. Som hämnd för allt jag har fått utstå har jag nu själv skaffat mig en rejäl förkylning. Jag ska ta varje chans jag får att åka tunnelbana, så att jag kan spruta ghostbusterslimessnor omkring mig och låta äckligt det högsta jag kan.

I övrigt har jag efter en tids väntan fått min nya dator. Det är otroligt fint. Äntligen har jag möjlighet att ladda hem saker som till exempel den här J Dilla-samlingen på 12 skivor (!) som någon härlig människa satt ihop. Jag måste medge att det först är nu som jag på riktigt förstått hur bra han var, fast jag säkert flera gånger spelade tuff när han dog och sade ”Rest in peace” och gjorde töntiga försök till hiphopgester.

Jag för ungefär ett år sedan:

(Hoppsan, nu försöker jag vara Martin Kellerman igen.)

Ett lite argt och spontant inlägg (utan bild)

2007-02-28T14:29:00.002+01:00

Obs det jag här skriver bygger till 50% på fördomar och till 50% på förkylningsunderstödd vrede. Jag har aldrig själv besökt klubben jag skriver om eller träffat människorna som ordnar den:

Då det nu på nationerna i Uppsala kommit en motreaktion emot indieklubbarna och det startas rockklubbar istället (rockklubbar var alltså det som fanns innan indieklubbarna så istället för att det blev något nytt så blev det vad som var förut), så har ett gäng Umeåbor valt att starta en popklubb utanför nationerna som enligt hur de beskriver den* ska vara ungefär exakt som popklubbarna var 2002 (året jag kom till Uppsala). Det gör mig arg. Jag har med egna ögon beskådat att mycket folk i Umeå befinner sig ungefär 5 år tillbaka i tiden. Nu har alltså tre Umeåbor som jag tänker mig lever kvar i hur indiemänniskor tyckte och tänkte kring millenieskiftet (”mainstream är dåligt, Morrissey/Bowie/Velvet Underground är bäst. På klubb ska söta tjejer dansa till långhåriga killdj’s som spelar New Order och kanske lite Motown”) kommit till Uppsala. De har gått på klubbar som typ Dynamic men bara hört ett ”monotont dunkande”, och tänkt att ”nu jävlar ska vi starta en indiepopklubb för vi har redan valt vår identitet (tråkiga indiepopkillar som hänger på dagensskiva.com och typ bara har vita artister i sina musiksamlingar) och orkar inte ta del av allt nytt samt tycker det är störande att vi numera måste kunna droppa technotolvor och mp3-remixer istället för Cure-skivor för att få brudar”. Jag kan själv ibland bli trött på till exempel technon som ofta tagit indiepopens plats, och jag har absolut inget emot indiepop men inte fan går jag och startar en jävla indieklubb för det. Det jag vill komma till är att om man uppenbarligen absolut inte har någonting nytt att komma med bör man kanske inte göra något heller. I alla fall inte i det här sammanhanget. Och folk undrar varför jag ofta har svårt för ambitiösa människor. Det är liksom lite för vanligt att ambition riktas helt åt helvete fel.

Och ja ja, jag vet att vissa tycker att den här klubben är jätterolig, att den kommer få mängder av besökare och att jag själv bara klagar och inte gör någonting åt saker men det är så tråkigt att klubbplats och tid alltid går till samma gamla vanliga skit.

* Vi kommer främst att spela gitarrbaserad indiepop, från det tidiga 1980-talet och fram till nu. Om jag ska droppa några namn så kan jag väl nämna New Order, The Smiths och The Stone Roses. Men Popsala är ingen utpräglad nostalgiklubb. Vi kommer också att spela nyare indiepop och en del elektroniska låtar... (Taget från intervju i UNT fredag.)

Mina veckor utan dator

2007-02-22T22:47:00.004+01:00

Jag har inte haft dator på ungefär tre veckor. Det har varit jobbigt. Det har dock gett mig tid att uträtta saker jag annars inte uträttar. Den mesta av den datorlösa tiden använde jag till att bekämpa ondska och försvara de svaga:

Sedan fick jag dator och nu är allt som vanligt igen:

Hejdå Uppsala

2007-02-06T14:36:00.004+01:00

I torsdags gick flyttlasset till Stockholm. Efter tre dagars vansinnesstädande av mitt studentrum då jag fick använda atombomber för att avkalka badrummet bor jag nu för en kort tid i en fin etta i Bagarmossen. Det känns ganska bra. Jag var precis på gränsen till nervsammanbrott på grund av korridorsboende och Uppsalarutiner. Typiskt nog fick jag jobb i Uppsala samma dag som jag flyttade, men det är väl så det ska vara. Jag tackade vänligt men bestämt nej till jobbet.
- Jag ska flytta till Stockholm och där finns det en miljard gånger mer jobb än i Uppsala så nu ångrar ni att ni inte anställde mig tidigare va?!, skrek jag till tanten, så nu kommer förstås min hybris göra så att jag inte får jobb i Stockholm heller.

Jag gillar Bagarmossen. Där finns det bibliotek och apotek och stora gäng av 7-12-åringar som går runt och ser hotfulla ut och frågar om man kan köpa cigaretter till dem. Att inte ha en dator är dock väldigt svårt för mig. I kombination med att det typ inte alls går att få täckning på mobilen i lägenheten blir det ännu värre. Den här veckan borde jag i alla fall få min nya mac. Äntligen har jag bestämt mig för att överge tjernobylgråa pc-burkar med jolt cola-fläckar till förmån för fräscha macdatorer. Jag tänker mig att tiden med ständigt datorkrångel ska vara över och att det nu på datorfronten blir smoooooth sailing.

I veckan planerar jag att utnyttja storstadsutbudet och gå och lyssna på Alan Braxe och Kris Menace på Grodan. Förhoppningsvis vill någon jag känner följa med så jag slipper sitta hemma och förbanna att jag inte känner människor som vill följa med.

Den hårdare sortens rockmusik och dess fans

2007-02-06T11:21:00.002+01:00

Jag är jättefascinerad av hård musik. Jag gillar att läsa Close-up-intervjuer med roliga distanslösa hårdrockare som pratar om vikingatiden (typ som Joey DeMaio, basisten i Manowar gärna gör). Jag har även tagit mig igenom en tjock bok om black metal och älskar i hemlighet fantasymetal med schlagerrefränger. Dels på grund av melodierna och dels för att låtarna ofta är så roliga, nördiga och episka in absurdum. Titta bara på den här videon där det italienska rollspelsmetal-bandet Rhapsody lyckats få Christopher Lee att ta på sig medeltidsdräkt från Butterix och läsa upp en egenskriven Sagan om ringen-inspirerad historia om demonriddare och annat kul med sin mäktiga basstämma. Det är sjukt roligt när det varit episkt i 5 minuter och sedan blir metal. Det är också sjukt roligt med låtar som heter Unholy Warcry. Jag skulle dock inte säga att jag lyssnar på den här sortens musik särskilt ofta. En period försökte jag begränsa mitt duschande (jag har väldigt svårt att gå ut ur duschen när jag väl gått in i den) genom att bara tillåta mig att duscha så lång tid som det tog att lyssna på 12-minutersmästerverket Keeper of the Seven Keys av Helloween, men det var längesedan. När det gäller nästan all hårdare musik är människorna bakom musiken roligare än musiken själv. Eller roliga och roliga. Är man insnöad på hård musik, vare sig det gäller gammal hårdrock, punk eller grindcore är man ju i regel jätteinsnöad och hatar allt annat. Man luktar antagligen ganska illa också. Det är sjukt lamt. Jag menar förstås istället de riktiga mongona som tidigare nämnda Joey DeMaio eller typ Varg Vikernes som till och med mördat i musikens namn, och inte de vanliga rockfansen.

Att jag plötsligt börjar skriva om detta kommer sig av att det poppat upp typ tre rockklubbar i Uppsala på sista tiden. Antagligen en motreaktion mot att nationslivet dominerats så hårt av indieklubbar. Man kunde ju tycka att något roligare än rockklubbar skulle komma av en sådan motreaktion men studenter är väl knappast kända för god smak. Jag besökte i alla fall en av dessa rockklubbar förra helgen, då jag tänkte att det antagligen är bra att utsätta sig för allt möjligt obehag just innan man flyttar. LOUD hette klubben, och den kvällen spelade Randy och något dåligt lokalt punkrockband med tillhörande "punkkör" som hållit på i typ 20 år live. De som startat klubben beskriver LOUD på följande vis vilket är väldigt typiskt för sammanhanget: "Ren och skär rock. Röjigt. Distade gitarrer. Intensivt. Svettigt armhålor och öl." Det skulle vara hög musik, illaluktande människor och mycket öl alltså, och det stämde bra.

Klubben drog förstås olika sorters människor. Ofta såg de ut ungefär som indieklubbesökarna men hade lite fulare kläder, svartfärgat hår och typ nitband. Många hade bandtröjor och Sveriges tråkigaste band genom tiderna: Hellacopters var ett populärt motiv. Andra halvan var studenter som har Song 2, Foo Fighters, Nickelback och Nightwish i sin mp3-mapp på pc-datorn. Sällan har jag blivit så knuffad eller haft det så jobbigt att beställa i baren som denna kväll. Aldrig tidigare har heller fislukten legat så tät i luften. Peter Englund (denna stora tänkare) sa en gång i Världens modernaste land (denna källa till visdom) typ att en av de viktigaste civilisatoriska föresättningarna är att folk kan lägga band på sig själv, och inte typ mörda och våldta bara för att de vill. Att det är något väldigt positivt att ha möjlighet att avstå från att göra saker som skapar obehag för andra människor. I det här sammanhanget skulle de kunna handla om att inte fisa, rapa och skråla dålig rock offentligt bara för att man vill. Jag önskar att rockpubliken delade hans uppfattning.

Jag har vänner som gillar rock. De har tyckt att Turbonegro varit världens bästa band i 10 år och skulle kalla mig bög och skrika något om att Håkan Hellström är en jävla hora om de läste här. Inte för att jag någonsin ventilerar någon större kärlek till Håkan Hellström utan för att det ligger i rockkillens natur att uttrycka avsky för just honom och andra "indiehoror", om man ifrågasätter rocken. Kompromisslösheten och oviljan att söka sig till andra sorters musik verkar genomgående. När resten av världen anammar mer och mer olika musikstilar så står det ganska still bland rockfansen. Det handlar väl om trygghet eller något. Det känns hursomhelst extra skönt att lämna Uppsala nu när nationsutbudet gått ännu mer utför. Jag ska dock inte klaga för mycket. Efter ett antal öl blev jag jätteglad när Firesides Kilotin spelades på dansgolvet och hoppade glatt upp och ner och gjorde hårdrockstecknet. Eller hårdrockstecknet gjorde jag inte men ändå.

Teater

2007-02-05T19:50:00.002+01:00

Jag var på Macbeth på Dramaten för någon vecka sedan. Jag har varit på teater typ två gånger tidigare i mitt liv så det var lite speciellt. Den första gången såg jag en Staffan Westerberg-pjäs som var fruktansvärt dålig. Fråga mig inte varför jag såg den. Det var typ revy- och buskishumor och fullt med skrattande 50-åringar som var röda i ansiktet i publiken och jag gick efter pausen. Den andra gången var jag tillsammans med gymnasieklassen på någon pjäs jag inte minns namnet på. Den innehöll i alla fall en radiostyrd traktor och var inget vidare den heller.

Eftersom någon slags recension av uppsättningen skriven med mina kunskaper om Shakespeare och teater bara skulle bli värdelös, tänker jag mest berätta om hur jag upplevde besöket och vad jag tycker om teater. Detta förutsätter jag att alla med stor glädje läser då allt som handlar om mig är vansinnigt intressant och viktigt.

Det är rätt fint på Dramaten. Stora salen var dock mindre än jag väntat mig, men man kunde väl känna historiens vingslag om man ansträngde sig lite. Jag har läst att August Strindberg spökar i kulisserna och funderade en del på det. Inte för att jag gillar August Strindberg och hans pjäser något särskilt. Jag har svårt för teater överhuvudtaget, även om jag kan imponeras av skådespelare som memorerar jättemånga kluriga repliker. Har man spelat flera Shakespeare-pjäser lär man kunna droppa smarta Shakespeareoneliners om livet och döden i tid och otid så att folk tycker att man är häftig. Problemet är väl snarare att jag fått för mig att skådespelare är jobbiga människor och att de ofta beter sig sådär teatraliskt som de gör i yrket även i det vardagliga livet. Sedan kan jag omöjligt se nyanser i dramatenskådespelares sätt att framföra en pjäs. Jag är även av tron att en viktig anledning till att så mycket svensk film suger så oerhört, kan bero på att många stora svenska skådespelare har ett dramatenförflutet.

När jag läste litteraturvetenskap läste jag Macbeth. Eller jag läste några sidor och bestämde mig sedan för att skolka från seminariet som skulle behandla pjäsen. Jag hade en sträng gubbe som lärare. En gång skällde han ut mig inför hela klassen för att jag gäspade, och jag var således livrädd för att gå oförberedd till seminarier. När jag tänker efter så hade jag kanske inte alls den sura gubben vid det tillfället utan en riktigt trevlig lärare. Jag var nog bara lat och tyckte att Macbeth, trots alla övernaturliga inslag och mord, var tråkig alltså. Hursomhelst så gav mig inte teateruppsättningen i sig heller något större utbyte, även om jag sedan tidigare mindes mer av handlingen än jag trodde.

Jag minns att den sura gubben en gång på tal om teater sa att det var bra att närgånget studerat pjäsen man ska se så man känner igen typ de olika konflikterna, paradoxerna och temana. Varför han tyckte så kan jag tänka mig olika anledningar till. Eftersom jag är cynisk utav bara helvete antar jag att det främst är för att man i samband med teaterbesöket självbelåtet ska kunna visa sin kunskap för andra människor. Fast vem vet, vissa kan säkert få utbyte av förkunskaper på ett mer personligt plan också. Det där antagandet kanske säger mest om mig själv egentligen.

Den första akten var bäst. Skådespelarna skrek inte så mycket och man förstod vad de sa. Att handlingen förflyttats till någon gång på 1900-talet och att skådespelarna bar militäruniformer och kostymer funkade bättre än jag trott. I den andra akten spårade det ur och det blev svårare att hänga med. Det blev surrealistiskt och ångestfyllt och Reine Brynolfsson och hans kollegor vrålade så saliven flög samtidigt som något Patti Smith-uppträdande där hon gapande om att knulla det förflutna och framtiden spelades upp i högtalarna. Lena Endre gick runt på scenen endast iklädd lite färg med en lampa i handen och pratade osammanhängande. Jag kunde flera gånger inte låta bli att skratta.

Något jag inte skrattade åt var Börje Ahlstedt, som spelade Macbeths betjänt och var någon slags comic relief. I alla fall så skrattade publiken flera gånger åt honom när han rörde sig roligt eller sa något tokigt. Jag har ofta undrat varför folk i finkulturella teatersammanhang skrattar så åt den lägsta sortens pilsnerfilm- och slapstickhumor. Precis som det oftast är på bio så brister folk vid minsta antydan till skämt ut i gapskratt. Kan de inte bara lägga ner teaterbesökarimagen och gå på Stefan och Krister istället?

Teaterupplevelsen i stort var trots allt trevlig. Till exempel drack jag ett glas vin för 55 kr i pausen och kände mig som en 60 årig Östermalmsgubbe. Publiken var blandad. Folk i min ålder, kulturtanter och just 60-åriga Östermalmsgubbar var ungefär lika vanliga. Jag önskar dock att jag tjuvlyssnat mer på vad de andra pratade om. Var det de olika teman som pjäsen har, diskuterade de skådespelarnas insats, eller bara vad de skulle göra till helgen? I stort gjorde teaterupplevelsen mig inte till en mer öppen person, utan bekräftade mest tidigare fördomar. Jag kommer i alla fall att ta varje tillfälle som ges att gå på mer teater, då teaterbesök är roligare än att sitta hemma och stirra in i väggen och att upplevelser, bekväma som obekväma, ger mig anledningar att skriva blogginlägg.

You got a retard

2007-02-05T00:08:00.002+01:00

På grund av flytt och datorbrist har det varit dåligt med blogginlägg den senaste tiden. Det ska förstås åtgärdas så fort som möjligt. De miljoner som dagligen frenetiskt uppdaterar min blogg i spänd väntan på information om mitt liv kan alltså pusta ut.

Friluftsstudenten

2007-01-18T04:01:00.002+01:00

På bilden ovan illustreras hur den fasansfulla stormen Per med stor styrka drar igenom Uppsala. I och med naturens tyranni kommer vi fram till ytterligare en typ av student*. Man ser dem ofta när de cyklar på en fräsig cykel i 100 km/h mot orkanvindar och i uppförsbacke, eller muntert joggandes under liknande omständigheter. De verkar inte följa naturlagarna. De läser alltid naturvetenskapliga ämnen på universitet och har till 95% säkerhet någon gång rest runt i Sydostasien. Vi kan kalla denna typ av student för friluftsstudent (också i grov folkmun känd som fleecehorastudent). Exempel på kännetecken:

• Ryggsäck från Haglöfs med utstickande klätterutrustning och sjukt tekniskt avancerade termosar som håller värmen för 4 veckors fjällvandrande.
• Futuristisk proffscykelhjälm med hastighetsfenor som kostar typ 5000 kr.
• Kläder i fleece och goretex samt Lars Winnerbäck och Laleh i skivsamlingen.

Det värsta med denna typ av student att de kommer att leva tills de är 120 år för att de är så otroligt hälsosamma och vältränade. När växthuseffekten gått så långt att hela Sverige ligger under vatten kommer det bli dessa människor som överlever. De kommer glatt att paddla runt i forsränningskajaker, frambringa stark avkomma och tåla fruktansvärda väderförhållanden eftersom de har underställ i hårdspunnen väv som andas och tål både kyla, värme och kärnvapenkrig. Själv kommer jag i en sådan framtid att jobba hårt för att min kropp ska utveckla gälar och fiskfeatures, så jag kan bli en Cthulhu-dyrkande fiskmänniska som åker runt i en Waterworld-skurkbåt och gör livet surt för friluftsstudenterna.

* Scrollar man ner lite kan man läsa om ölnördstudenten.

Mellandagsrea

2007-01-07T15:04:00.002+01:00

Idag har jag försökt köpa en billig scanner så jag smidigt kan uppdatera den här bloggen från hemmet. Som det är nu måste jag typ bryta mig in på skolan med insats för livet för att scanna. Eftersom On Off, Elgiganten, Siba och alla liknande affärer jag tänker mig kan ha billiga sådana ligger ute åt helvete i industriområdet Boländerna har jag irrat runt där hela dagen i det grådaskiga och isiga Tjernobyl-vädret. Jag hittade förstås ingen utan kom bara hem med öm bakdel efter en pinsam cykelvurpa rakt utanför Intersports huvudentré.

It Takes a Nation of Millions to Hold Us Back

2007-01-07T15:00:00.002+01:00

Eftersom jag tidigare spytt galla och svavel över nationsklubbar tänkte jag att det nu kan vara lämpligt att göra det över nationspubbar också. Jag besökte nämligen för första gången på flera månader en sådan i onsdags. Nationspubbar är egentligen en fin grej. Allt förstås på grund av de förmånliga priserna. Haken är ju dock studenterna man tvingas lyssna och titta på, och att musiken som spelas för det mesta är ett dåligt blandband någon gjorde 1998.

Den kanske värsta sortens student är som alla vet ölnördstudenten. Dessa är i regel riktiga mobboffer som börjat dricka alkohol i 20-års åldern efter en uppväxt full av plågor och ensamhet. I studentvärlden har de fått vänner, och bättre självförtroende då de nu har möjlighet att vara omgivna av likar. I onsdags fick jag bevittna två sådana in action. Båda verkade ha ölintresset som en förevändning att kunna prata med tjejerna i baren, men de tjejer som blir imponerad av småfeta teknologer med för korta byxor som med stor inlevelse beskriver hur man bäst transporterar ölsorten Guinness, har förmodligen, om de ens existerar någon kromosom för mycket.

Släppa sargen, välkomna livet

2007-01-06T18:35:00.002+01:00

Med det nya året inföll som vanligt en viss tomhet. I tider av nyårslöften och prat om ”nystart” och att förbättra och förnya sig själv blir det lätt så. Jag tänker nog inte ändra på mig så mycket förutom att jag ska försöka flytta till Stockholm. Äventyrlig som jag är sade jag upp båda mina studentrum och blir tvungen att flytta ut den 1 februari. Till dess är det tänkt att jag ska hitta någonstans att bo i Stockholm. Jag sitter alltså dagarna igenom och hårdbevakar blocket.se och får läskiga telefonsamtal från invandrare som heter Roshan som erbjuder mig att dela dubbelsäng i Norrtälje. Jag önskar någon kunde tipsa mig om hur man verkar attraktiv för folk som vill hyra ut lägenheter, för än så länge har det gått sådär.

Julefrid

2006-12-23T22:09:00.002+01:00

Så var man då hemma i föräldrahemmet i Västerås över julen igen. Jag firar med bara min mamma och min bror så julen är aldrig särskilt jobbig eller påfrestande för mig, vilket jag förstått att den kan vara för många andra som till exempel tvingas fira med en släkt på 80 personer. Något sådant hoppas jag att jag aldrig behöver uppleva då jag med jämna mellanrum känner mig tvungen att gömma mig i pannrummet bara för två människors skull. För mycket sällskap kan få den bäste att känna beröringen av en jäsande fasa vars rottrådar sträcker sig in i den gränslösa forntiden och den oändliga natt som lurar bortom tiden*.

Sedan jag kom hit i torsdags har jag varit utanför dörren två gånger. Jag tog bussen till Centrum och träffade en av mina få kvarvarande Västeråsvänner samt förundrades över att alla affärer bytt plats sedan jag var här senast. Senare på kvällen var det även dags för den årliga julmatbjudningen hos våra grannar Mats och Birgitta. Birgitta gör alltid god mat i fruktansvärda proportioner och man känner sig oartig om man inte äter minst 4 kilo julskinka. Självklart åt jag tills jag kräktes rakt över julduken.

Då det är jul tänkte jag förutom dessa illustrationer över min spännande jul bjuda på en låt. 9th Wonder är kanske inte världens roligaste beatmakare. Han använder typ exakt samma trumljud på alla sina beats och ser ut som grodan Kermit, men lyckas ibland sjukt bra, som till exempel på den här remixen av Pete Rock och C.L Smooths Take You There.

Nu ligger även min summering av 2006 uppe på digfi.com föresten. Jag är alltså han som heter som en liberal och listar oändligt med låtar.

* Nörd som jag är lyssnar jag på Ernst Hugo Järegårds uppläsning av H.P. Lovecrafts novellsamling Skräckens Labyrinter just nu, vilket resulterar i formuleringsstölder som den ovan.

Arbetsförmedlingen

2006-12-21T01:20:00.002+01:00

Jag har varit på Arbetsförmedlingen en del de senaste dagarna. Jag tänker skaffa någon slags arbetslöshetsersättning, och som många säkert vet måste man då gå på olika informationsmöten som handlar om hur man skriver CV och att man inte ska gå klädd som Flavor Flav till arbetsintervjuer, för att få sådan. Är man över 25 slipper man helt dessa möten som till på köpet sker i grupp, men då jag är under 25 anses jag utvecklingsstörd och förståndshandikappad och måste delta.

Det hela har dock varit ganska roligt och lite som att vara tillbaka på gymnasiet. Dock kanske mer som om man gick Barn och fritid-linjen och inte till exempel samhällsvetenskapligt program med humanistisk inriktning, som jag gjorde. Framförallt var detta tydligt på det första mötet där det var en stor majoritet av killar i keps, stora dunjackor och med mp3-spelarhörlurar i öronen, vilka hade glömt sina meritpapper hemma. Jag ville vara lika häftig men avslöjade mig direkt som tönt när jag övertrött råkade fnissa åt något sjukt tråkigt skämt som läraren sa, istället för att se hård och sur ut. Jag erkände för mig själv vem jag var och ritade bögiga landskap på mina informationspapper resten av tiden.

Mina mörka sidor

2006-12-13T01:50:00.002+01:00

Jag var inte mig själv i helgen. Eller så var det just det jag var. I lördags var jag på en fest till min kompis Petters tre månader gamla dotters ära. Det var en sådan fest som moderna familjer har istället för dop, belagd i ett dagis i Kungsholmen. Jag tänkte i förväg att jag antagligen skulle hata tillställningen och att Petters vänsterintellektuella övre medelklassläkt skulle vara exakt som de självgoda San Fransisco-borna i South Park-avsnittet Smug Alert. Jag hade jättemycket fel. Det var jättetrevligt.

Det fanns obegränsat med mat, tårta och alkohol och trevliga, intelligenta och roliga människor i alla åldrar. Jag var smått chockad på ett positivt sätt hela tiden. När man kommer från en finsk relativt allvarsam släkt med en morfar som är präst är man nämligen ganska ovan vid typ 80-åriga tanter med känsla för ironi och att folk över 30 inte tittar snett på en när man har sneakers och vardagskläder vid festtillfällen. När Petters pappa, mamma och syster sedan tog upp olika instrument för att framföra en skojfrisk låt till dottern kan man tycka att jag borde ha kräkts våldsamt och högljutt av obehag, förakt och illamående, men även det kändes helt naturligt, även om vinet kanske hjälpte mig lite. Jag är rädd att jag var en av dem som flinade mest åt de underfundiga rimmen.

Ju längre kvällen led, desto mer förvandlades jag till den där glada och positiva människan som jag inte visste fanns inom mig, och det slutade med att jag glatt sjöng karaoke iklädd någon jävla hatt. En situation jag aldrig kunnat föreställa mig själv i. När de mest musikaliskt begåvade ungdomarna på festen senare började jamma med de instrument som fanns till förfogande gick dock gränsen. Jag gick in på toaletten och kräktes upp 40 liter rödvin i en papperskorg. Eller jag väljer i alla fall att tro att jammandet och inte alkoholen var orsaken till uppkastningen. Jag försöker med stor ansträngning förtränga att jag själv var med och kompade de andra med osäker melodika en liten stund innan jag sansade mig. Det var hur som helst en bra kväll som helt klart var att föredra framför Uppsalas uteliv, trots att jag betedde mig som jag gjorde.

Apropå Uppsalas uteliv så känner jag trots allt negativt jag nuförtiden vräker ur mig över nationsklubbar att jag måste besöka en sådan till helgen. Det är liksom sista helgen innan juluppehållet. Jag vet egentligen inte varför jag känner så, men jag tror att det sitter i av gammal vana. Tänk om man missar något, kanske man tänker fast man vet exakt vad som väntar en.

Jag planerar att gå till Dynamic, som antagligen är det senaste årets bästa nationsklubb i Uppsala, och som också kör sin sista gång någonsin. Det gör inte de flesta av mina vänner. De ska istället till ”Rockgasken” på Vedala-nation där [ingenting] och Mathias Alkberg spelar. Då jag tycker att just dessa två på ett utmärkt sätt representerar allt som är dåligt med svensk musik, kan jag förstås inte leva med mig själv om jag går dit, trots att det säkert skulle vara roligt att ha sina vänner runtomkring sig. Jag kan se det framför mig hur jag står i ett hörn på Dynamic och låtsas att jag pratar i mobil medan mina vänner dansar, kramas och gråter av lycka då de har den roligaste och bästa kvällen i deras liv några 100 meter bort. Jag tänker dock inte ändra mig och om jag får tråkigt tänker jag ljuga och säga att jag hade roligt.

Olika anledningar till att jag hatar att gå på systembolaget

2006-11-30T18:41:00.002+01:00

Den stora och ”hårda” killen som köper typ 34 plattor starköl som han högt menar att han ska dricka i helgen. Färre öl än så är omanlig mängd.

Den sura tanten på 103 år som köper en flaska vin till helgen och har alla sina pengar i en portmonnä, vilket gör det ett timslångt projekt att leta fram de där 63 kronorna i enkronor för att betala flaskan.

Den ambitiösa studenttjejen som ser ut som en gris, med tillhörande menlös pojkvän hon varit ihop med sedan gymnasiet, som köper vin och diskuterar studentsaker. Typ hur någon tenta gått eller hur de ska hinna med att engagera sig i alla studentföreningar de är med i och samtidigt kunna vara pålästa och självgoda på sina seminarium.

Ain't sayin' nothin' new

2006-11-22T23:47:00.002+01:00

Mitt liv är relativt händelselöst för tillfället, vilket det här inlägget antagligen blir ett allt för påtagligt bevis för. Vanligtvis upplever jag saker genom att gå utanför dörren. Går utanför dörren gör jag oftast för handla, eller för att dricka mig full tillsammans med vänner på tråkiga nationsklubbar. Jag har nu inte druckit på typ 3 veckor, och därför är det lite tomt på saker att skriva om. Det har inte funnits lika mycket att klaga på, och det är ju klagandet som är själva kärnan i den här bloggen. Istället har jag illustrerat hur jag tvingades se The Scorpion King när jag var hemma hos Tobbe i helgen.

Tobbe har en jättestor och sur gangsterkatt. Det är en såndär hemlös katt som han tar hand om tills någon annan vill ha den. Den förra ägaren sköt den i benet, vilket lärt den att vara hård och to watch his back. Han tar ingen skit och gillar filmer med The Rock i huvudrollen.

Okej, jag ljuger. Jag såg fullt medvetet The Scorpion King på eget bevåg. Den var rätt bra. Katten sov mest. Hela det här inlägget är endast ett omständigt sätt att erkänna att jag kan se en film där The Rock går runt i höftskynke och slåss med svärd och tycka att det är ganska trivsamt.

Det där med att vara trött på musik som nämts tidigare håller i sig. Why you hate the game med The Game får mig dock hoppfull och på bättre humör. Det kan vara årets bästa låt.

Living the good life

2006-11-15T01:15:00.002+01:00

Jag trivs för det mesta så jävla bra med att inte göra någonting alls. Med inget alls menas alltså att inte jobba eller studera utan att bara ta det lugnt, och ägna sig åt intressen. Någonting ganska föraktat alltså, som inte vem som helst har möjlighet till, men som bör prövas på om möjlighet ges, och om man tror att man kommer att gilla det. Iallafall en månad eller två.

De flesta människor verkar självantända av frustration om de inte får träna, skaffa karriär eller på andra vis "utveckla" sig själva 24 timmar om dygnet. Sådan är inte jag. Dock är jag förstås mycket medveten om att jag är mycket priviligerad som har sådana tillgångar att jag kan ta mig en "paus", och jag känner mig även lite skyldig och dålig vissa stunder för att jag gör det.

Jag bor i ett studentrum på 19 kvadrat som trots sin ringa storlek innehåller allt jag behöver för att roa mig. Jag har internet, instrument, roliga dator- och tv-spel, bra böcker och typ 18 st Fantomen Krönika-tidningar. Det kommer man långt på. Det är nu 50 dagar sedan jag jobbade senast, (två veckor som rösträknare) och jag är förstås inte alls trött på att vara fri från ansvar och krav så här långt. Dock är det ju det där med pengar och den där gnagande oroskänslan som ändå ibland kommer smygande och bekräftar för mig att det kanske ändå inte är ok att vara sysslolös hur länge som helst. Imorgon ska jag ringa hemtjänsten och hoppas att de ger mig något själsdödande downerjobb som kommer ge mig svår ångest men förhoppningsvis godare samvete. Det kommer att bli lite sorgligt. Anders Borg kommer skratta ett förnöjt och ondskefullt Draculaskratt från sin rumänska medeltidsborg med steglade arbetslösa som borggårdsprydnader, eller hur man nu bor som borgerlig finansminister.

Jag går på indieklubb

2006-11-09T02:18:00.003+01:00

Hösten kom lyckligtvis tillbaka. Det gjorde underverk för mitt humör. I helgen var jag inte på bra humör alla gånger. Jag trotsade min gallsten och drack mig berusad. Jag dog inte som tur var. Dock kände jag mig återigen gammal. Det händer nästan varje gång jag går ut i Uppsala nuförtiden och det känns vemodigt.

I fredags hamnade jag på Uppsalas sämsta indieklubb, Da capo. Vissa av besökarna var Halloween-utstyrda. En var clown och en annan hade målat sig blå i ansiktet. Det gjorde mig förstås väldigt arg. Jag lade dock som vanligt undan min vrede i det där skrymslet i min hjärna som numera borde ha storleken av 43 fotbollsarenor, och försökte roa mig ändå. Det gick dåligt. Jag gick hem.

Indiekulturen är sedan flera år tillbaka märkligt oförändrad. Det kommer ständigt nya årskuller Smiths-lyssnande, temporärt bisexuella och kajalmålade conversebärare. Det blev väldigt tydligt i fredags. Samtidigt som jag känner mig gammal till åldern känner jag frustration över att ungdomarna inte ägnar sig åt nya företeelser utan exakt samma saker som när jag var 16 år. Som Jeff Chang skriver i Can't Stop,Won't Stop så skrivs historien med chock och indignation och följs av två uppenbarelser: 'Oj jag håller på att bli gammal', och 'Fan, vad är det här för kids?'. Hur ska jag någonsin kunna erkänna för mig själv att jag är gammal och bli den där surgubben som klagar på att det var bättre förr, om inte kidsen hittar på något nytt som jag inte förstår mig på? Jag kanske inte är så gammal ändå. Bara i behov av lite förändring. (Följande bild är typ helt baserad på verkliga händelser fredagen den 3/11, om nu någon skulle tvivla...)

(Ja, jag tror att jag är Mats Jonsson)

Oj vad mitt Jag skaffar pass-inlägg nedan är Post Whigger föresten. Skönt att Rodeo reder ut sånt här så man vet vilken etikett man ska sätta på sig själv. I nya Rodeonumret skapar de ca 720 nya populärkulturrelaterade begrepp, som det bara är att börja använda. Åh, den obeskrivligt stora nytta de gör för världen!

Jag åker till London

2006-11-01T18:58:00.003+01:00

Jag hatar att vara hemma igen. Här är det vinter. I London var det 15 grader varmt och istället för att mötas av avsky och förakt som här hemma, så kallade alla londonbor en för mate eller bro (om de var afrobritter), och ursäktade sig vänligt hela tiden. Man har ju hört att det ska regna 97% av tiden i London. Hade det gjort det nu också hade kanske mitt intryck varit annorlunda, men då det var soligt nästan varje dag, alla träd var gröna och jag hann med att se mycket av staden så är jag väldigt nöjd med min vistelse. Framförallt gillade jag husen och alla turistgrejer som Towern eller kyrkorna, även om jag bara såg dem utifrån. Att komma tillbaka till fula gråa höghus från att ha gått runt bland uråldriga slottsliknande palats med detaljerade fasader känns hur som helst deppigt, och jag ville bara sakta såga mig själv i handleden med Conan Barbaren-svärd när jag vandrade förbi det fula Åhlénshuset i Uppsala centrum. Gamla hus är bland det bästa jag vet. Jag blir lite för upphetsad av att titta på dem och att tänka på hur mycket historia de har. Jag gillar att ta på gamla hus. Nog om det.

Vi vandrade mycket på vår resa. Detta för att bäst insupa atmosfären i Benny Hill-landet. Det var en höjdare. Maten var dyr, så vi åt mycket chips. Jag fick ett 45-timmars gallstensanfall när jag kom hem, fast det var det värt. En kväll gick vi ut då Audrey visade sig spela. De spelade på en klubb som bara spelade svensk musik som typ Mina hundar med Fattaru. Efter spelningen hängde vi med dem, Audrey alltså, inte Fattaru, till en northern soul-klubb och pratade med hetsiga brittiska northern soul-talibaner. Det kändes typiskt brittiskt och rätt ute, men det var kul. Vi åkte hem med dubbeldäckare i 740 km i timmen, och sen var jag väldigt bakis dagen efter, men lyckades ändå shoppa skor i Camden Town.

Resan hem var förjävlig ibland. Oväntat nog blev det vintertid så jag fick vänta vid någon utomhusbusshållplats jättelänge. Omgiven av pratglada brittiska arbetarklassknarkare med oförståeliga dialekter kan sådant vara jobbigt. Jag lyckades dock undvika arbetarklassknarkarna genom att vandra runt på måfå omkring Victoria Station, och sedan sov jag största delen av resan. Det var tur då planet var fullt av svenska backpackerhippies i skitfula kläder och med dreads, som på något vis smugglat in en bandspelare på planet och verkade tro att folk skulle uppskatta att de spelade kass backpackerhippieravemusik klockan halv sju på morgonen. Jag fantiserade om att de blev torterade i Towerns fängelsehålor tills jag somnade.

Nu har jag varit hemma i några dagar och det är norsk black metal-vinter utanför. Det gör mig lite glad och lite ledsen.

Jag skaffar pass

2006-10-24T17:30:00.006+02:00

Man känner sig sällan så mycket gangsta som när man cyklar till polisstationen för att hämta sitt pass utan cykellyse. Man bara ”Fuck you polisen! Jag bryter mot lagen i ert område!”. Detta gjorde jag alltså tidigare idag. När jag senare cyklade till en kompis för att hämta ett par portabla högtalare man kopplar in sin ipod i som jag ska ha i London för att liva upp hotellrummet, höll jag på att kissa ner mig av skräck när en polisbil körde förbi mig vid en vägkorsning. Snabbt togs jag ner på jorden igen. Som tur var stannade inte polisbilen, och jag slapp böta 17 miljoner eller vad nu priset idag är för detta grova brott.

Jag ska alltså till London över helgen. Min gamle vän Lars gör dataspel varav ett, som jag förövrigt gjort musiken till ska visas på en stor macmässa. Lars betalar mitt hotell och jag har aldrig varit i London så det blir säkert spännande. Hänga med datafolk och tycka det är för dyrt att gå ut blir kanske temat.

(Ja, jag tror att jag är Martin Kellerman.)

Jag blir "bloggtönt"

2006-10-24T14:39:00.002+02:00

Då kändes det plötsligt dags att börja blogga. Ganska mycket för att jag vill rita. När jag var liten var jag alltid bäst i klassen på att rita. Nu är jag mycket sämre men tycker fortfarande att det är roligt. När jag går på föreläsningar brukar jag rita ungefär 80% av tiden och lyssna 20%. Det är förstås förödande för studierna. Förhoppningsvis gör denna blogg att jag ritar mindre på fel tillfällen. Främst kommer jag här dock som en fortsättning på min skunkdagbok skriva om mig själv och klaga på saker. Detta ihop med illustrationer där jag gestaltar mig på följande goth-vis:
Dels för att det är jobbigt att rita sig själv, men mest för att det är en skojig figur, och för att jag har en hemlig önskan att varje dag klä mig i svart skinnrock, ful Cradle Of Filth-t-shirt och kajal. Kanske kan man tolka figuren som att jag ser mig själv som en ångesttyngd och osynlig vålnad som planlöst vandrar genom livet med tom och själlös blick, bittert och passivt granskande omvärlden, men det vore inte helt rätt.

Jag vet inte om någon kommer att läsa den här bloggen, och jag bryr mig egentligen inte så mycket. Främst tänker jag att den ska vara rolig för mig själv. Bloggar ger mest prestationsångest egentligen. Därför har jag i flera år medan fler och fler gått över till relativt meningslöst eller mer meningsfullt bloggande hållit mig fast vid skunk. Detta fantastiska internetcommunity, som egentligen hade sin storhetstid typ 2000-2002. Det är nog även på grund av prestationsångesten jag nu skriver lama och klyshiga bortförklaringar om varför jag skaffat bloggen och lögner som att jag inte skulle bry mig om ingen läser den.

Om man undrar över namnet så kommer det sig ganska mycket av att jättemånga namn är upptagna. Det kommer också sig en del av att jag lyssnade på låten Simple Simon (You Gotta Regard) med Mantronix när jag försökte komma på ett namn. Så djup är jag.

Till den tuffa titeln har jag gjort en fräck bild med futuristiskt och oläsbart typsnitt. Detta för att folk ska råka missta min blogg för att vara en häftig mp3-blogg gjord av någon känd och creddig klubbprofil. Jag tänker mig att detta ska öka mina chanser att nå fram.